Jag har varit Unitedfan sedan mitten av 1980-talet, men jag kan inte påstå att jag har stenkoll på hur bra killar som Albiston och Stapleton var.
Det är först i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som jag kan minnas tillbaka och komma ihåg hur bra spelarna var.
Helt oförhappandes drar jag därför igång en lista med mina favoritspelare under min karriär som supporter. Med start med målvakterna. Jag kör 10-i-topp för enkelhetens skull, utom på just målvakterna eftersom jag inte ens i mina svagaste och mest bakfyllda dagar kan klämma in spelare som Mark Bosnich och Massimo Taibi på en topplista. Och utbudet på målvakter är inte enormt de senaste 25 åren.
Här nöjer vi oss med fem:
5) Fabien Barthez.
En osannolikt talangfull keeper som hade en hjärna som inte riktigt tog rätt beslut. Jag tänker först och främst på hans offside-vinkning när Di Canio sköt ur oss ur FA-cupen och hans vansinnesbrytningar mot Deportivo och Arsenal som gav baklängesmål. Var oerhört bra med fötterna och spelade till och med utespelare en försäsongsmatch. Bjöd på en drös superräddningar där jag minns den från Hamanns kanon allra bäst. När han var bra var han oerhört bra, tyvärr blandades det alltför ofta med hjärndöda insatser.
Men vill man se spektakulära målvakter är det svårt att hitta någon konkurrent i Unitedtröjan.
4) Tim Howard.
Var länge stabil under sin debutsäsong och jag– och många andra – hade gott hopp om att han faktiskt skulle kunna bli en långvarig ersättare till Schmikes. Men missen när Porto skickade ur oss ur Champions-kvarten förstörde hans chanser – såna misstag i såna matcher går inte ostraffat förbi. Lyckades därefter med konststycket att petas av Roy Carroll och hade sedan mage att bli förbannad när Fergie köpte in Edwin. Kanske hade problem att mentalt prestera varje vecka för en så pass stor klubb, med tanke på att han varit en av ligans jämnaste i många år i Everton.
3) Andy Goram.
Diagnostiserades med schizofreni och då kom fansen på den briljanta ramsan ”There’s only two Andy Gorams”. En helt bisarr Unitedvärvning även om vi saknade både Barthez och van der Gorgeous på grund av skada. Han lånades in från Motherwell! Skottlands största målvakt genom tiderna, dock. Han minns i sin självbiografi hur Fergie snackade inför ett möte med Liverpool. ”He was listing their dangerous players, and mentioned Steven Gerrard and four others. Then he just looked around our dressing room and said: ’That’s it, really. They’ve got five good players, and if you can’t beat five good players, then you shouldn’t be here.'”
Även hans flytt till United bjuder på en härlig liten story:
“The clock had been ticking down on me at Motherwell. When I had three months of my contract left, they let it be known that I wouldn’t be offered another one. I was knackered. Miriam and I were together at the time and she was driving me to training one day when my phone rang. Coisty. It was 9.30am and I thought he must be coming in from a night on the batter. Ally never phones you in the morning. We blethered, and I shrugged it off and went into training. Then at lunchtime on the way home the phone rang again. Walter Smith. He was manager of Everton at the time and warned me to keep my phone on because someone was going to ring me. ‘What is it, gaffer? You got a job for me?’ I asked. ‘Just keep your f*****g phone on,’ he growled.”
“Now I was starting to wonder what was going on. I suspected I was about to get the p*** taken out of me.“Two minutes later, the phone rang again. ‘Goalie, it’s Alex Ferguson here. We’ve got Bayern Munich on Wednesday and Liverpool at the weekend. Barthez is injured and Raimond van der Gouw is struggling. I need you to come down on loan until the end of the season.’ “I said: ‘Coisty, f*** off’. And put the phone down. Ally could do Sir Alex perfectly. I wasn’t falling for that old one.”
“The phone rang again and I told Miriam to answer it this time.”
“’Miriam, this is Alex Ferguson, and you can tell that fat b*****d he’s got ten seconds to say aye or naw.’”
“It really was him. I thought I was dreaming.”
Bara såna historier gör att han kommer in på topp 5. Att han sen bara spelade två matcher struntar jag i. En cool kille får alltid en plats i mitt Unitedhjärta.
2) Peter Schmeichel.
Den kanske enskilt viktigaste komponenten – tillsammans med Cantona – som gjorde att United började dominera Premier League-fotbollen. En fantastisk aura kring sig och även om han nog gjorde sig stöddigare än vad han var så satte han skräck i motståndarna med sin blotta närvaro. Hade ett fantastiskt utkast och var helt fenomenal på närspelet. Finns ingen spelare som kan ha slutat i en klubb på ett mer spektakulärt sätt när han gjorde sina sista fajter trippelåret 1999. Tyvärr förstörde han sitt rykte med att sen ha mage att gå tillbaka till engelsk fotboll med Manchester City. Tragiskt och det är en stor bidragande faktor till att han hamnade bakom Edwin. Så trångsynt är jag.
1) Edwin van der Sar.
Toppar faktiskt Schmeichel tack vare sin avslutningssäsong även om han bjöd på ett par mål i CL-finalen (och vår enda tappade ligapoäng på OT). Tre CL-finaler – en titel – och fyra ligavinster i United på sex år och en pondus inte ens dansken kan konkurrera med. Lägg till att han var så säker på fötterna att han kunde användas som libero och att han var vår säkraste inläggsnedplockare så har vi nästan den komplette målvakten.
Jag är på vippen att påstå att det blir svårare att ersätta Edwin än det var när Schmeichel slutade.
En önskedröm för en tränare. Och David De Gea har en ENORM uppgift framför sig. Hoppas bara att han gör större avtryck än den förre spanjoren som vaktade målet i United.
