Resereportage: Newcastle

Muss åkte till Manchester för att se United-Newcastle. Vi fick se en dålig match där United inte presterade enligt våra högt ställda förväntningar. Trots det hade vi en väldigt trevlig helg i Manchester med många skratt.

Jag tog bussen till Skavsta och kom därför långt innan de andra, men vad gjorde väl det när jag fick ett par Guinness och en löjligt lång tennismatch på teve. Till slut, lagom när matchbollen slagits in, kom Kent med Mats, Johan och Fredrik i sällskap. Vi hälsar och jag är noga med att inte nämna något om min Rysslandsresa. Bojan kommer också innan planet lyfter. Jag säger fortfarande inget om Moskva.

Vi landar i Liverpool efter en händelselös flygning. Kent uttrycker ingen som helst bitterhet över att ha missat Moskva. Vi sätter oss på bussen till Manchester och väntar. De intelligenta arbetarna (hade det inte varit för att de faktiskt har ett jobb så hade vi känt oss säkra på att de är Scousers) på Terravision (bussbolaget) tycker att det är en bra idé låta alla sätta sig på bussen först och sedan sälja biljetter. Vi väntar länge. Till slut blir Bojan förbannad och säger: ”Men kör då din jävla apa!” Till allas förvåning fungerar det.

Hjelmevoll har suttit längst fram på bussen och ber oss om sällskap till vandrarhemmet. Jag och Bojan tar täten, efter en stund upptäcker vi att de andra har stannat, vi har tappat bort Hjelmevoll. Senare visar det sig att han hade glömt sin väska på bussen.

Vi möter upp resten av Muss-gänget och beger oss till The Bank. Vi hittar några tomma bord längst upp i ena hörnet. En kille och en tjej sitter där helt ensamma, fem minuter och 15 högljudda svenskar senare har de lämnat puben. Marcus dyker upp, jag säger förstås inget om Moskva.

När banken stänger går vi vidare till O’Sheas. Jag hamnar bredvid Christian och får därför ingen chans att prata om Moskva. Ari skickar sms.

Lördag i Manchester
En lördag i England betyder fotboll. Efter en titt på spelschemat och tågtiderna bestämmer vi oss för att åka till Rochdale och se hemmahjältarna möta Barnet. Berra har som vanligt organiserat en resa som får min resa till Ryssland, som jag självklart inte säger något om, att verka enkel och kort. Nu har han precis kommit med ett tåg från London.

Jag beställer fem returbiljetter (förutom Berra har jag sällskap av Kent, Bojan och Marcus) till Rochdale. Mannen i biljettkassan tittar på mig som om jag vore dum i huvudet. ”Rochdale!? Are you going to Rochdale? Are you sure? Rochdale?! To watch football? You should be going to The Reebok instead and watch our new Swedish star. You’re going to Rochdale! Are you serious?”

Vi tar en taxi från stationen i Rochdale till arenan. Chauffören släpper strategiskt av oss precis utanför en pub, som vi gästar tills avspark. Biljetten är förhållandevis billig men maken till falsk marknadsföring har jag aldrig skådat. Vi ställer oss på Thwaites Beer Stand – men inte fan säljer de någon öl.

Matchen är trevlig, stämningen är bra. The Dale vinner med 3-1 trots att Barnet gör första målet.

Tillbaka i Manchester pratar jag, Kent och Berra med Per, Ole och Tore om supporterklubben över en öl, innan det är dags för middag med Muss-gänget. Totalt blir vi 21 matgäster, vilket vållar vissa problem med bordsplaceringen. Stämningen är god, Christian håller låda medan vi andra försöker få in ett ord emellanåt. Ari nöjer sig med att skicka sms.

De flesta följer med till The Seven Oaks, där vi dricker, pratar och skrattar tills de stänger. En ny pub för min del men jag kommer nog att återvända någon gång. Gänget splittras, jag, Berra, Marcus, Kent, Johan och Daniel går åt ett håll, övriga åt något annat. Berra leder vägen men går fel, vilket inte gör något när vi hamnar på Walkabout. Senare gör han ett nytt försök och leder oss rätt. Mojo! Nostalgi! Ett alldeles underbart ställe som man inte hittar till om man inte vet var det finns.

Vi stannar tills sent och för min del blir det ännu lite senare när jag träffar ett gäng irländare i köket på Hilton.

Matchdagen
Jag trycker på snooze när klockan ringer. Får panik en stund senare när jag tittar på klockan och inser att jag ska hämta min biljett på Britannia för en minut sedan. Med tungan fastklistrad mot gommen hoppar jag i ett par byxor och springer till hotellet. Jag hinner! En snabbdusch senare beger jag mig mot tramen. Marcus kommer samtidigt. Vi väntar och väntar, en del av Muss-gänget dyker upp. Vi väntar lite till. Sen annonseras det att tågen är inställda p.g.a. elfel.

Det får bli en buss. Vi väntar lite till. Här är det tydligen svårare att ta sig till arenan än i Moskva. Väl på bussen får jag ett sms från Kent – han sitter fast på spårvagnen; vilket jag förstås glatt meddelar för de andra. Cue skadeglädje.

Vi kommer till Bishop Blaize efter många om och men. Efter några minuters kö kommer vi in. De som aldrig har varit här förut tycker att det är mycket folk medan vi andra förvånas över hur lite folk de släpper in den här dagen.

Cheer up Kevin Keegan,
Oh what can it mean,
To a sad Geordie bastard,
And a shite football team.

Vi sjunger, pratar, dricker och har det i största allmänhet väldigt trevligt. Jag ska precis säga till Kent att vi inte har sjungit om Ronaldo än när Viva Ronaldo startas. Stämningen förändras. Vissa buar, andra sjunger United! United! medan andra sjunger Viva Ronaldo högre än någonsin. Det slutar med att alla sjunger om John Terry istället.

Boylie kommer förbi och säger hej. Jag frågar inte om hur han hade det i Moskva. Kent är fortfarande inte bitter. Boylie presenterar senare en egen variant på Viva-temat:

Viva United, viva United,
On the train or bus,
No one fucks with us, viva United.

Vi var länge positiva innan matchen men när vi får se laguppställningen känns det genast sämre. Ingen Tevez.

Nike betalar, det är historiens mest pinsamma tifo. När någon av bröderna Borås berättade om tifot innan matchen trodde jag att det var ett skämt. Det kunde helt enkelt inte vara sant.

Jag tycker inte att vi spelar dåligt och det är det som är problemet. Det är jobbigt när Skatorna tar ledningen, det är inte välförtjänt men vad spelar det för roll. Vi kvitterar direkt och hoppet tänds, trots alla problem kommer det nog att ordna sig. Då kommer nästa käftsmäll – Carrick haltar ut.

I andra halvlek försöker vi utan att kunna. Giggs går ut skadad. Campbell går ut skadad. Vi jagar ett segermål, byter ut en anfallare och byter in en debuterande högerback. Vårt bästa offensiva vapen på bänken är en 18-årig högerback. Det är det som är problemet.

Direkt efter matchen är stämningen dämpad men det kunde ha varit värre. Några av oss går vidare för att äta middag. Jag och Ari leder vägen. Efter en stund märker vi att Christian är tyst för första gången på hela resan. Vi har tappat bort honom och Magnus. De har lyckats gå vilse på en raksträcka.

Vi äter mexmat, Ari lyckas med konststycket att beställa mat mitt i ett telefonsamtal. Henrik är inte alls bitter efter matchen och struntar i att äta. Till slut kommer de förlorade fåren och vi beger oss in till stan. Jag och Magnus hamnar i en längre diskussion med ett gäng engelsmän.

Det blir några öl på hotellet. Kent sitter där med den norska delegationen, jag går dit och byter några ord tills de lockas av sängen. Svenskarna är fortfarande i gång dock. Vi bestämmer oss för att gå vidare. Vi hamnar på en skum afrikansk nattklubb. Magnus passar på att ta en tupplur, Henrik är fortfarande bitter, Ari skickar sms, Marcus dricker öl medan jag och Christian har en uppvisning på dansgolvet.

På måndagen summerar de sista tappra – jag, Christian, Ari, Henrik, Magnus och Daniel – resan över några öl på Shakespeare. Vi skrattar mycket och är överens om att det har varit en väldigt rolig resa trots att matchen inte gick som vi ville.