Resereportage: West Ham och Hull

Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before
Efter ett tidigt flyg från Arlanda kommer jag till Manchester på morgonen. Det är oväntat kallt men det märker jag knappt när jag skyndar till Hilton. Jag ser en mindre folksamling och lite avspärrningar, tydligen pågår en filminspelning. Jag bryr mig inte nämnvärt och snart är jag incheckad på vandrarhemmet. Nästa anhalt är Bnadritannia där jag ska hämta min biljett till dagens match. Berra är också på plats och snart är man inne i det engelska livet. Han undrar om jag är ölsugen. Gissa!? Med biljetten i säkert förvar beger vi oss till Aldi för att köpa lite tilltugg och varsin öl. Vi fortsätter till köket på Hilton som redan är fullt med svenskar.

Efter en stund i köket börjar hungern göra sig påmind. Kent har bestämt att vi ska äta kinamat. Eftersom det säkert är en kilometer till restaurangen bokar vi förstås in en ölpaus på vägen. Naken-Micke har tidigare tipsat om en kinarestaurang som ska vara bättre än vår vanliga. Självklart passar vi på att testa denna när Micke inte är med. För allas säkerhet, vi vill ju inte riskera att hamna i Bournemouth, ser vi till att Kalmar får ett litet glas. Tiden går fort och det är knappt vi hinner med en ölpaus på vägen tillbaka till vandrarhemmet.

Ett snabbt ombyte senare är det dags att bege sig mot Old Trafford. Det tar onödigt lång tid att köpa biljetter så när tramen kommer är många i gänget fortfarande biljettlösa. Nåväl, det är Kents problem tycker jag och Berra och hoppar på (mitt förslag om att blockera dörren i fem minuter ignoreras konstigt nog). Vi får sällskap av Marcus och hans bror.

På vägen till Bishop förvandlas mina kamrater till sniglar, ständigt får jag stanna till för att vänta in dem. Irriterande. Nåväl, snart är jag inne på Bishop med en Guinness i handen. Efter en stund märker jag att de andra av någon anledning är kvar utanför. Berra kommer in och berättar att Marcus lillebror inte blir insläppt, då han inte kan bevisa att han är 18 år gammal. Marcus är inte den som är den och dumpar snart sin bror utanför. ”Han får lära sig en läxa,” säger Marcus med ett elakt leende.

Det är fortfarande gott om plats inne på Bishop när resten av svenskarna kommer. Kalmar klagar på att vi inte har fixat något bord. En i svenskgänget är slående lik Diego Forlan, cue fingerpekande och allsång om Diego.

Diego, wo-oh,
Diego, wo-oh,
He comes from Uruguay,
He made the Scousers cry.

Diego, give us a song,
Diego, Diego, give us a song.

Diego är förstås inte sämre än att han ställer upp.

Oh Manchester! (Oh Manchester!)
Is wonderful! (Is wonderful!)
Oh Manchester is wonderful,
It’s full of tits, fanny and United,
Oh Manchester is wonderful.

Vi fortsätter att sjunga. Kanske dricker vi också en öl eller två. Jag upptäcker att Yngve, norrmannen som jag satt bredvid i Moskva är på plats. Cue a trip down memory lane. ”Det är kul att en av oss var på plats i alla fall,” säger Kent med illa dold bitterhet. Yngve har sällskap av Ruud van Nistelrooys norska dubbelgångare.

Det börjar bli gott om plats inne på puben. ”Vad tidigt alla går, det är ju ett par timmar kvar till match,” säger jag till Marcus. ”Du, matchen börjar klockan åtta!” Vadå? Vad menar han nu? Jaha, de har fortfarande engelsk tid i England. Så dumt. Jag skäms.

United dominerar matchen från första stund. Innan kvarten är spelad förpassar Ronaldo Nanis inlägg in i mål, 1-0 United. Hemmalaget fortsätter att dominera och tvåan är bara en tidsfråga. Om alla kunde gissa att tvåan skulle komma så var det nog ingen som kunde gissa hur målet skulle gå till.

Anderson slår en lite för lång passning mot Berbatov. Bulgaren trotsar sin vanliga stil och väljer att jaga bollen. Han når den precis på kortlinjen och stoppar den med sitt första tillslag, bara för att sedan trolla med såväl boll som motståndare. En helomvändning och en lobb över ett utsträckt försvarsben i en och samma rörelse. Det borde inte vara möjligt. Vi tror inte våra ögon på läktarna. Ronaldo får äran att placera bollen i mål, men gör inget misstag … målet är Berbatovs. Det är sagolikt vackert.

Med 2-0 i ryggsäcken väljer United att stänga matchen. Andra halvlek är en lång väntan på slutsignalen, ingen gör mer än vad som är absolut nödvändigt. Det är nonchalant och potentiellt väldigt farligt. På läktaren kämpar vi mest med kylan. Det är kallt, extremt kallt. West Hams supportrar försöker blåsa bubblor. Tja, det är ju bättre än att blåsa upp ballonger och slänga in dessa på planen i alla fall.

Efter matchen skyndar jag mig tillbaka till Bishop för att få lite värme innan det är dags att lämna tillbaka biljetten. De visar höjdpunkter från Arsenal-Tottenham på teve. Det sista jag vet är att Arsenal ledde med 4-2 så jag är måttligt intresserad tills Jerry säger att matchen slutade 4-4. Nu, normalt sett skulle jag jubla direkt men jag vågar inte riktigt lita på att Jerry talar sanning. Ja alltså, jag tror inte att han ljuger, bara att han har missförstått någonting. Inte den här gången.

Ett fruset gäng svenskar värmer upp sig inne på The Trafford innan vi tar tramen till centrum. Vi bestämmer oss för att göra ett besök på O’Sheas innan vi avslutar med lite fyllekäk i köket. Jag och Kent hamnar i en diskussion med en irländsk Unitedsupporter och en israelisk boxningstränare. När diskussionen övergår från fotboll och världspolitik (vi löser självklart alla världens problem) till boxning känner vi att det är dags att ge upp. Då har klockan hunnit bli alldeles för mycket.

Strangeways, Here We Come
På morgonen måste jag gå upp tidigt för att byta rum. Jag bokade min resa sent och det gick inte att boka fem nätter i rad i samma rum. Ett jävla helvete. Nåväl, till köket där Berra agerar kock åt mig och Kent. Tyvärr har inte Hilton någon konservöppnare. Den svenska tjejen i receptionen tipsar om att använda en kniv. Jag håller i kniven medan Kent använder en skärbräda som hammare. Det är inte utan att jag fruktar för mitt liv. Det visar sig att kniv och skärbräda fungerar väldigt dåligt som konservöppnare.

Trots att det inte är match åker vi till Old Trafford. Kent hjälper några MUSS-resenärer att checka in på den guidade touren, jag och Berra agerar moraliskt stöd. Vi tar några foton utanför arenan. Vi vandrar omkring i Megastore en längre stund utan att köpa någonting. Mest låter vi bara tiden gå.

Lunch på Bishop Blaize med familjen Olsson. Det är en enorm skillnad på Bishop en vanlig torsdag och en matchdag. Ett gäng norrmän (de måste ha varit norrmän, det är bara norrmän som beter sig så) försöker förvisso återskapa matchdagens stämning, men det är mest bara pinsamt och irriterande. Jag, Kent och Berra promenerar sedan tillbaka till vandrarhemmet, för att vila inför kvällens huvudnummer – ett besök på Hydes Brewery.

Vi hade en extra dag i Manchester den här gången, visste inte riktigt vad vi skulle göra. Vad kan vi göra som vi inte brukar göra? Berra satt hemma och surfade. Som av en slump kom han in på öl och upptäckte att Hydes Brewery erbjuder guidade turer. Bokat och klart.

Hydes är idag ett av endast fyra familjeägda bryggerier i Greater Manchester och har anor från 1863. De brygger sedan 1899 sitt öl på Queens Brewery i Brooks Bar, Moss Side, Manchester. Förutom Hydes finns bryggerierna Joseph Holt, J. W. Lees och Robinsons i Greater Manchester. Gemensamt för dessa bryggerier är att deras öl primärt är tillgängligt på pubar i Manchesterområdet. Internationellt är det svårt eller omöjligt att få tag på deras öl. Manchester mest kända öl, Boddingtons, är förvisso tillgängligt internationellt men bryggs idag framförallt i Wales och Skottland även om en liten del (det som säljs på fat) bryggs på Hydes Brewery.

Vi är tio tappra som sätter oss på bussen mot Hydes. Osäkra på om vi ska hitta rätt åker vi relativt tidigt. Det visar sig att Hydes ligger precis vid busshållplatsen, vi är en timme tidigare än avtalat. Men inga problem, vi blir insläppta direkt och sitter snart i bryggeriets pub. Vi får sällskap av Tom, en medelålders, galen men rolig Scouser. Han häller obekymrat upp en öl till sig själv och drar sedan igång en längre monolog. Han berättar att det enda han vet om Sverige är att vi har bastubad och snygga kvinnor. Därefter går han igenom sina fördomar om halva Europa. Italienarna är pizzabakande mafioso, skottarna är fulla killar i kjol, tyskarna är strikta, organiserade och tråkiga. ”And the French, they’re just frogs, aren’t they.”

Tom fortsätter sedan diskutera alkohol i största allmänhet. Han menar att, myndigheternas farhågor till trots, det inte alls är någon fara att dricka fem-sex öl om dagen – det har ju engelsmännen gjort i hundratals år utan problem. Han förklarar också att man inte är full bara för att man helt plötsligt tycker att fula tjejer börjar se snygga ut. Nej, full är man först när man börjar stöta på folk av sitt eget kön.

Tom måste emellertid åka hem snart. Han lämnar oss med en uppmaning om att vi ska se till att bli ordentligt fulla under kvällen. Senare försöker vi få reda på vem Tom egentligen är. Glenn, bryggare på Hydes som höll oss sällskap hela kvällen, svarar att Tom är hälso- och säkerhetsinspektör. Det känns inte riktigt rätt.

Andy är vår guide för kvällen. Han tar oss med på en rundvandring i bryggeriet och berättar om öltillverkning i allmänhet och Hydes i synnerhet. Men huvuddelen av kvällen spenderas i bryggeriets pub. Besöket kostar tio pund per person, då ingår en liten buffé och så mycket öl vi kan dricka (egentligen skulle det ha kostat femton pund men Andy tyckte att buffén var för liten för tio personer). Vi klagar inte på priset.

I puben finns ett foosballspel (ett sånt där bordsfotbollsspel som Joey och Chandler har i teveserien Vänner). Det är, förstås, gratis att spela och snart har vi dragit igång en informell turnering. Matcherna är tuffa och välspelade. Snygga mål varvas med fantastiska kombinationer och makalösa räddningar. Jag och Fredde är förstås det bästa laget, i alla fall tills Fredde börjar göra självmål. Jag utesluter inte att han blev mutad av Berra. Bästa psykningen står Jerry, omedvetet, för. Hela kvällen kör han med tröjan ut och in.

Vi fortsätter dricka öl, självklart måste vi prova alla sorter, och spela foosball. Jag frågar om Mumbo Jumbo som vi sett reklam för. Det är en säsongsvariant som ska börja säljas några dagar senare. De har dock ett sista fat kvar på bryggeriet och vi får provsmaka före allmänheten. Tiden springer iväg, vi har en mycket trevlig kväll. Jag vill ha en souvenir med mig hem och frågar om jag kan få köpa ett glas. Jag får ett glas. Andy och Glenn börjar dessutom plocka fram ölflaskor. Vi får varsin öl med oss hem.

På bussresan hem får vi sällskap av Glenn. Vi säger att vi gärna kommer tillbaka men att det kan bli svårt eftersom vi sällan är i Manchester mitt i veckan och de guidade turerna bara går måndag till torsdag. Glenn förstår vår situation och säger att vi kan kontakta honom om vi vill komma en fredag eller lördag istället. Glenn passar också på att tipsa oss om trevliga pubar i Manchester.

Vi lämnar våra ölflaskor på vandrarhemmet och fortsätter ut i Manchesterkvällen. Ja, först måste vi förstås vänta på Jerry som behöver byta byxor. Han tyckte nämligen att det var en bra idé att besöka Hydes i mysbyxor. När vi väntar passar vi på att diskutera den klädkod som finns på många uteställen i England. Jag väljer den snabba förklaringen och nämner något om casuals och huliganer. ”Är det bra att vara huligan?” undrar Erik. Han får inget svar.

Vi går till Kro, ett danskt ställe som Glenn tipsade om, och dricker några öl. Vi är nästan ensamma på stället men det är trevligt ändå. Tyvärr stänger de alldeles tidigt. Vi vandrar vidare mot de norra kvarteren och hittar en öppen nattklubb precis vid vandrarhemmet. På något sätt blir vi insläppta genom bakdörren.

Kvällen avslutas, som de flesta Manchesterkvällar, i köket på Hilton. Björn står för underhållningen. ”I’m doing the dishes,” säger han och börjar diska den enorma mängd disk som lämnats under kvällen. Vi tittar konfunderade på och skrattar. Som vanligt går vi och lägger oss alldeles för sent.

Everyday Is Like Sunday
Klockan ringer tidigt. Jag masar mig upp ur sängen för en dusch innan det är dags för ett nytt jobbigt rumsbyte. Sedan en tur till köket där jag hoppas att Berra ska ha börjat med frukosten. Men icke. Kocken ligger och sover!

Vi är överlag ganska trötta på fredagen. Någon har huvudvärk, en annan är dålig i magen. Det är märkligt men det brukar ofta vara så i Manchester. Jag tror att det beror på vattnet.

Vi vandrar omkring lite på måfå i centrum. Går in i några affärer men ingen av oss är överdrivet shoppingsugen. Jag, Kent och Berra äter lunch på Athenaeum, som, namnet till trots, är en helt vanlig engelsk pub. Maten tystar mun och vi är tämligen energilösa. Vi besöker Steinar för att hämta biljetter till morgondagens match. Han sitter ensam på ett hotellrum med två telefoner, en dator, trehundra säsongskort och en herrans massa administrativt arbete. Under vårt korta besök hinner det ringa både en och två gånger. Jag skulle inte vilja byta med honom.

Mat- och sovklockan berättar att det är dags för en tupplur. Batterierna behöver laddas inför kvällen. Någon timme senare väntar jag på resten av gänget i receptionen på Hilton. Döm om min förvåning när Jerry dyker upp först av alla. Dessutom har han jeans och svarta skor på sig. Jag tänker att något är fel. Jerry förstår inte alls vad jag menar.

Vi har bokat bord på Copacabana, en latinamerikansk restaurang och salsaklubb. Jag beställer revbensspjäll. Ett stort misstag. Det är förvisso förbannat gott, men tillagat så att det är en halv vetenskap att äta. Nåja, jag har inte bråttom.

Efter maten går vi till Grey Horse Inn, en väldigt liten pub i klassisk engelsk stil som ägs av Hydes Brewery. (The Circus Tavern, granne med Grey Horse Inn, påstås vara Storbritanniens minsta pub.) Puben är halvfull när vi kommer, vilket betyder att vi, ungefär tio stycken, med nöd och näppe får plats. Det är trångt och varmt, men också mysigt och gemytligt. Det här är inte en pub man vill besöka om man är rädd för att prata med okända människor. Det är engelskt. En främling är bara en vän som du inte har hunnit träffa än.

Jag snackar med ett par irländare, far och son, som självklart är i Manchester för att titta på fotboll. De berättar att de bor precis på gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland. Vi pratar inte politik. Istället pratar vi fotboll. Henrik Larsson. Sverige. Skottland. Celtic. Irland. Manchester United. Fotboll förenar.

Är man svensk och pratar fotboll i Manchester kommer diskussionen förr eller senare oundvikligen in på Henrik Larsson. Och det beror inte på att Henke råkade spela några månader för stadens stolthet. Henke är stor. Förbannat stor. Så stor att folk till och med känner till Helsingborg och ibland även Högaborg.

Tyvärr sitter Johan bredvid och tycker att irländarna ska få veta allt och lite till om Malmö FF. Det är ett mindre självklart diskussionsämne. Vi pratar om Berbatov och Zlatan istället.

You Just Haven’t Earned It Yet, Baby
Pontus är på strålande humör när han hälsar. Han har garanterat en skandalresa och det första han berättar är att Filip och Olle hamnade i ett slagsmål med varandra under gårdagsnatten. Filip, som orsakade bråket, tycker att det hela är väldigt roligt och berättar glatt att de inte blev insläppta på en nattklubb för att de slogs. Olle är mindre road.

Nu var det här så nära en skandal som Pontus kom den här resan. Att ha med sig sin flickvän och samtidigt skapa skandaler går inte hand i hand. ”Man får kompromissa,” säger Pontus och tittar med hundögon på Hanna för att få pengar till en öl. Pontus är inte som han brukar vara. Kanske beror det på att han har druckit onormalt lite alkohol. Kanske är det för att han har rena kläder på sig och är nyduschad. Eller också är det för att han beter sig som en vuxen människa.

När vi kommer till Bishop Blaize är det tre-fyra timmar kvar till match. Fördelen med att komma så pass tidigt är att man garanterat slipper köa samt att man en kortare stund faktiskt har chansen att röra sig relativt obehindrat inne på puben. Berbatovs fantastiska framspelning till Ronaldos andra mål mot West Ham vevas på teve. Vi svarar med att sjunga om bulgaren.

Di-mi-tar Ber-ba-tov, one look at city and he said fuck off!

Tyvärr är Pete Boyle mer intresserad av att sälja skivor än att sjunga den här dagen. Det behövs någon som bestämmer vad som ska sjungas och när, annars blir det ofta pannkaka av alltihop. Ofta vevas två-tre olika låtar samtidigt.

Darren Fletcher, football genius! (Darren Fletcher, football genius!)

They’ve got the tallest floodlights in the land,
They’ve got the tallest floodlights in the land,
They’ve got the tallest floodlights in the land,
Oh, city are a massive club!

Annars är det, fortfarande, Ronaldo som är huvudfiguren. På läktaren hörs sången om Ronaldo emellanåt, om än inte lika ofta och högt som förra säsongen. På puben är det en annan femma. Så fort någon försöker sjunga om Ronaldo börjar folk protestera. Många gillar honom helt enkelt inte. Det borde vara ganska unikt att världens bästa spelare inte självklart är populär hos sitt eget lags supportrar. Real Madrid-soppan har skadat Ronaldos goda rykte. Vill han vinna tillbaka den status han hade så sent som förra säsongen krävs det något extraordinärt. Fanzinet United We Stand har Ronaldo som omslagsbild på sitt decembernummer. De bad sina läsare om en bildtext, fick 98 svar – samtliga var emot Ronaldo. ”Älska spelaren, avsky personligheten,” kommenterar redaktör Andy Mitten. Vi sjunger om John Terry istället.

Viva John Terry, viva John Terry,
Could have won the cup,
But he fucked it up, viva John Terry.

Champions of England! (Champions of Europe!)

Hull är årets överraskningslag i Premier League. När de kommer till Old Trafford har de faktiskt fler poäng i bagaget än United. Trots det är vi inte överdrivet nervösa. Det här är en match som United bara ska vinna. Bortsett från fotbollen är Hull en ganska trist och ointressant historia. På Hydes beskrev engelsmännen staden som ett shithole.

Matchen har knappt hunnit börja när United tar ledningen. Vi är inte alls nervösa på läktarna. Det här kan bli en storseger. United är tämligen överlägsna, frågan är inte om utan när tvåan ska komma. Då får Hull en billig frispark i offensivt läge. Uniteds försvar väljer att ta det hela med nonchalans, vilket självklart straffar sig med ett mål i baken. Who are ya? hörs omedelbart från bortaklacken.

Tyvärr för Hull kommer Uniteds replik ganska snart. Who are ya? Normalt sett är det inget jag skulle sjunga, Uniteds sångbok är stor och varierad – vi behöver inte använda oinspirerade skitsånger som alla andra lag använder. Den här gången känns det emellertid riktigt och de flesta på Old Trafford verkar hålla med.

Den här ledningen tänker United inte släppa, 2-1 blir snart både 3-1 och 4-1 – den enkla segern är ett faktum. Vi har bud på fler mål, gästerna är utspelade.

We all hate Leeds scum!

Det är ingen större överraskning att höra nidsånger om Leeds på Old Trafford. Däremot är det inte lika vanligt att sången kommer från bortasupportrarna. Över huvud taget är det överraskande att bortaklacken sjunger när det står 4-1. Hulls supportrar håller igång hela matchen och lyckas faktiskt vara lite originella också.

Reduceringen kommer från ingenstans. Nytt liv i matchen. United spelar i stort sett med sex anfallare och ger Hull otaliga kontringschanser. Domaren tycker inte att Uniteds generösa och nonchalanta försvarsspel är tillräckligt och ger Hull en straffspark. 4-3. Helt plötsligt är det nervöst på riktigt. Domaren gör sitt yttersta för att hjälpa gästerna. Har man en gulsvart tröja är det tydligen legitimt att sparka på allt som rör sig. Klockan står nästan still.

När det är som mest spännande väljer vissa att lämna arenan. Står det 4-0 kan jag förstå att man går tidigt men inte när det står 4-3. Så jävla jobbig är inte trafiken.

Slutsignalen kommer, efter många om och men, som en befrielse. Vi vinner, det är förstås det viktigaste. Men vår nonchalans är oroväckande. Förr eller senare kommer vi att straffas. Koncentration.

Det blir ett traditionsenligt restaurangbesök efter matchen. Efter maten går Kent in på den närliggande puben för att se slutet på matchen Tottenham-Liverpool medan vi andra väntar på spårvagngen. Kent dröjer kvar inne på puben – jag börjar känna ett visst hopp. Då utbryter jublet. Jag och Pontus kör en språngmarsch in till puben, kommer lagom i tid för att hinna se reprisen på Spurs segermål. Vackert.

Tillbaka i centrum inleder vi, efter en välbehövlig dusch, kvällen på All Bar One. Nästa anhalt är puben Peveril of the Peak – omnämnd i Andy Mittens utmärkta artikel i det senaste numret av Offside – en klassisk Manchesterpub som Glenn på Hydes tipsade oss om. Trots att vi bara har en vag vägbeskrivning går det lätt att hitta rätt. Man vet att man har kommit rätt när man kommer till en pub som har haft Eric Cantona som gäst. Tyvärr är foosballspelet trasigt, så det blir ingen ny turnering.

När puben stänger går vi till Mojo. Vissa är för gamla för att orka med ett nattklubbsbesök och vissa blir inte insläppta, så till slut är det bara jag, Sebastian, Sebastian och Björn kvar. Vi har, förstås, väldigt roligt.

På vägen hem stannar vi för att köpa en pizza. Jag betalar och väntar. Efter en stund berättar killen i kassan att osten är slut. Jag förstår ingenting. Killen förklarar att osten är slut – jag kan antingen få en pizza utan ost eller något annat. Pizza – utan – ost. Does not compute.

Istället för att njuta av en god pizza får jag kämpa med en sunkig kebab i köket på Hilton. Medan jag och två Sebastians konverserar står Björn återigen för underhållningen. Först tar han förstås, av någon konstig anledning, hand om disken. Sedan kommer han på att det kan vara vettigt att prata säkerhet. ”Fire släckers,” säger Björn. Vi skrattar, högt och länge. Irländaren som håller oss sällskap ser mest konfunderad ut. ”Fire slackers?” Två australiensiska tjejer kommer in i köket. ”In Sweden we urinate on crocodiles,” säger Björn. Jag och Sebastians skrattar tills nattvakten bestämmer att köket ska stängas.

I Know It’s Over
Många åker hem på söndagen, det blir lite splittrat. Jag och Kent äter lunch på Bank innan vi säger hej då. Tyvärr finns det ingen match att se (jag har varit i Bolton, Bolton-city lockar inte). Jag sammanstrålar med Pontus och hans gäng för middag. När vi vandrar genom stan möts vi av city, som precis kommit med tåget från Bolton med en färsk förlust i bagaget. De bittra, hycklande, patetiska ursäkterna till människor sjunger om München och att de hatar United. De må ha betett sig civiliserat på Old Trafford, 50 år efter München, när hela världen tittade på. Men vad spelar det för roll? Deras rätta jag är något helt annat.

Vi äter på The Old Wellington Inn. Jag noterar att menyn är identisk med den på Bank, så när som på omslagsbilden. Samma rätter, samma priser, tryckt på likadant papper med samma typsnitt. Killen som serverar jobbar i ryskt tempo. Filip, yngst i gänget, berättar detaljerade anekdoter.

Jag, Olle, Victor och Filip bestämmer oss för att avsluta kvällen på Mojo. Vi diskuterar livet över ett par öl och en mojito. Mina kompisar diskuterar musikvalet med bartendern. Tydligen uppskattas tilltaget för rätt som det är bjuder han oss på varsin shot. Dricksade av bartendern – den är oväntad. Filip tycker att alternativen stå och sitta är uttjatade, snart ser vi honom krypandes på golvet. Det visar sig att han har tappat sitt pass. Den här gången har han tur, han hittar sitt pass.

När vi lämnar Mojo försöker en glad tjej locka oss tillbaka. Olle tycker att det verkar intressant men vill ha alla fakta på bordet. Han frågar tjejen, utan omvägar, vem av oss hon tänker knulla med. ”I don’t like him,” kommenterar tjejen.

This is how it feels to be city,
This is how it feels to be small,
This is how it feels when your team wins nothing at all,
Nothing at all, nothing at all, nothing at all.

(Jag misstänker att kopplingen till Strangeways inte är självklar. Strangeways är antagligen mest känt som det område i Manchester där stadens fängelse är beläget. Strangeways är emellertid också hem till Strangeways Brewery där Boddingtons länge bryggdes. Idag bryggs Boddingtons, delvis, på Hydes Brewery.)