Jag vet inte varför, men det känns som att det är hur länge sen som helst som vi spelade. Det kan vara det faktum att jag såg Spurs-matchen på O’Learys (där det var sorgligt få Unitedfans) som gör att den känslan finns. Det är alltid bäst att se United i hemmafåtöljen (eller på plats).
Nu är det hur som helst match igen och vi möter seriens näst målofarligaste lag och ska sparka boll på Old Trafford.
Jag kan inte se hur vi ska misslyckas med att vinna. Birmingham är medelmåttigt, på sin höjd bra på hemmaplan. Dom har Cameron Jerome framåt, ett mittfält med Barry Ferguson som stjärna och en backlinje utan en av sina bästa spelare de senaste åren, Scott Dann. I mål står mannen som inte bryr sig om rasister eller hustrumisshandlare skulle äga Birmingham (”There’s maybe too much made of it by the supporters. They are obviously passionate about Manchester United, but sometimes they need to focus on supporting the club a bit more than getting carried away with the technicalities of who’s in charge.”)
Jag ser 3-0 framför mig.
Och nu måste Rooney leverera. Finns inga ursäkter längre.
Högerbacksplatsen lär väl gå till Wesley eller Fabio. Kan inte se att Neville får spela. Det vore tjänstefel dessutom. Förhoppningsvis har vi fixat titeln innan sista matchen så kan han få ta ett snyggt farväl.
