Jag har varit en av de som förundrats mycket över våra framgångar den senaste säsongen. Egentligen har vi inte ett tillräckligt bra innerfält för att lyckas, har jag och många andra resonerat.
Men vi leder ligan, har chans att säkra titeln på söndag och i dag blev vi klart för den tredje Champions League-finalen på fyra år. Enda gången vi missat var i fjol och då var det tillfälligheter (Rafaels utvisning, Rooneys skada med mera) som stoppade oss.
Så det är nog dags att revidera det: Anderson, Carrick, Scholes, Fletcher och till och med Gibson är bra nog. Annars skulle resten av England och Europa vara alldeles för dåligt samtidigt och det är mer osannolikt.
Schalke blev en munsbit, as expected.
Känns inte ens värt att köra en bäst-bra-dålig-usel-lista efter det här. Vore som att betygsätta klasskillnaden mellan Bad Religion och Coldplay.
Blir en annorlunda variant i stället. Håll i hatten.
Mest överraskande: Min spådom på twitter om att Gibson skulle göra bra ifrån sig.
Dagens bittraste: Att jag satte en hundring på Gibson som förste målskytt.
Dagens bildliga spark i skrevet: Fick Wesley Brown som inte ens platsade på bänken trots B-uppställningen.
Dagens håll-i-stålarna-för-fanken: Mickey Owen har ett prestationsbaserat kontrakt. Måste ha mycket att göra med antal minuter på planen.
Roligaste: När Huntelaar gjort mål (bortdömt för offside) och skyndar sig in i buren efter bollen. Mindre än tio minuter kvar. Fyra mål till behövdes.
Minst underliga händelse: Rafael haltade och byttes ut. Ungefär lika oväntat som Scholes gula.
Stoltaste: John “Jompa” O’Shea fÃ¥r leda ut Manchester United i en Champions League-semifinal pÃ¥ Old Trafford. Jag var lika stolt som han. Nästan.
