TV4-tjommen Jesper Hussfelt är en av väldigt många Serie A-älskare – Marcus Birro är givetvis en annan – som i stället för att bara hylla sin egen älskade liga gärna tar alla chanser att klanka ner på framförallt engelsk fotboll.
Det är svårt att förstå varför. Det är något religiöst över det. Jag är väldigt förtjust i den engelska fotbollen, men jag baktalar inte den italienska för det. Det påminner lite om Jehovas och mormoner som knackar dörr och vill sprida budskapet i stället för att nöja sig med att behålla det för sig själva (jag går inte runt och ringer på dörrar och säger “hej, jag är agnostiker och jag vill berätta lite om det”).
Nåväl, Hussfelt har sågat Manchester United och Alex Ferguson på ett sätt som skulle ge honom en hårtork modell Mach 3 om han sågs på Carrington. Texten hittar ni här på hans blogg (tack för tipset Farzad Golkar!) och jag känner mig tvungen att skriva lite om det. Läs den först och återkom hit sen.
Egentligen borde texten vara ett skämt. Eller hur? Men eftersom det är Hussfelt är det med största sannolikhet skrivet på fullaste allvar.
“Alex Ferguson är ingen tränare som ser sambandet mellan gentlemmanaanda och framgångar … inte ser något som helst värde i ödmjukhet eller att sätta en profil på klubben som fler än klubbens fanatiker kan uppskatta.”
Den meningen sätter ribban. Alex Ferguson har ingen som helst anledning att vara ödmjuk med tanke på dom ENORMA framgångar han uppnått i karriären och det är klart att han måste vara hänsynslös, annars når man inte dom här nivåerna. Men är det någonting han kan vara är det ödmjuk. Som exempel när vi åkte ur CL mot Porto, efter ett dundermisstag från dels linjedomaren och dels från Howard, knackade Fergie på Mourinhos dörr.
“You would have thought we had won the World Cup. And then there was a knock on the door. It was Alex, with Gary Neville. As they came in, everybody fell silent, respectful. The party stopped. The party was over. And, as Gary Neville went round shaking hands with my players, Alex shook hands with me and said that, after the press conference, I was invited to come to his office for a drink. What a special person it was, I thought, who would do anything to win but, if he lost, still do that. At that moment I made a decision. It was that, if I ever came to England, I would follow this example.”
Paul McGrath var en av spelarna som slängdes ut ur United efter att ha viftat med flaskan för mycket:
“Since I left football he’s been nothing but generous to me. He showed a big heart when he didn’t need to. For example, he invited me and my wife to his testimonial dinner in London a few years ago and sat us on the table next to him.”
* Hussfelt går sedan mental och hyllar Harry “Wheeler dealer” Redknapp. Fuck off-Harry, that is. “Sånt som jag upplever hos Harry Redknapp numera och som ger mig en känsla av att Tottenham är en fin klubb att stödja.”
* “Det finns lag som proppar sina lag fulla med utländska spelare, det finns klubbar vars managers ofta påverkar domare eller motståndare, det finns klubbar som har satsat miljarder sett över många säsonger och det finns klubbar som har lika mycket vanliga turister som riktiga fans på sina läktare.”
Det är alltid DET sista argumentet som okunniga Manchester United-hatare använder sig av. Det är bara turister på Old Trafford – och det är så jävla slött att bara dra till med det att jag inte orkar bemöta det.
Om Spurs nu är en så fin klubb att stödja kan man ju undra hur det känns för Hussfelt att den trevlige Harry Redknapp spenderat mer än United på spelare under sin tid i Spurs? Sen förstår jag inte riktigt vad han menar med miljarder-spenderandet eftersom han hyllar City och deras utlägg saknar motstycke i världsfotbollen sedan Abramovichs inledning i Chelsea.
* Det fortsätter:
“City är en mindre klubb med i huvudsak supportrar från Manchester. Klubben har producerat egna begåvningar så som Joe Hart och Micah Richards.“Tevez, Dzeko, Kompany, Zabaleta, De Jong, Barry, Milner, Touré, Touré, Boateng, Jo, Johnson, Balotelli, Silva, Given, Lescott, Kolarov, Vieira är inte så mycket eget. Dessutom är påståendet befängt att City “producerat” Joe Hart. Han var 19 år när han kom från Shrewsbury och hade varit förstemålvakt i League 2. Ingen egen produkt alltså vilket ger Micah Richards som den ende hemmakille som platsar ens i 18-mannatrupperna nuförtiden. Vad tänker alla Manchesterpojkar och Manchesterflickor – som ju är i majoritet på Eastlands – om det?
(Jag tvivlar mer och mer här om Hussfelt verkligen är allvarlig)
Avslutningen:
“Idag hyllar jag Manchester Citys supportrar som har fått vänta i 35 år på en framgång med en osympatisk skotte som granne, hängandes över dem. Nu är det dags för City att betala ut feta löner och värva stora spelare så som de andra stora klubbarna har gjort i alla år. City får nu chansen att spela sig in i Champions League, och den långsiktiga satsningen börjar nu att betala av sig.”
Här slog det mig att han ändå var ironisk, den gode Jesper.
Kul var det. Faktiskt.
