Okej om fotbollsexperter, fotbollsjournalister eller motståndarfans dömer ut oss efter gårdagens fiasko. Det köper jag, det hör till.
Men när Marcus Birro tar plats bakom katedern och dels dömer ut Sir Alex Ferguson – han skriver “tiden har hunnit ikapp honom. Han tillhör det förflutna nu” – och dels HELA MANCHESTER UNITED, dÃ¥ blir jag förbannad. Jag är jävligt lättprovocerad i dag ocksÃ¥.
“Ödmjukhet är en svÃ¥r sak. Är man bäst tillräckligt länge finns det alltid en risk att en känsla av odödlighet smyger sig in.
Ingenting varar för evigt. Inte ens Manchester United. Inte ens Ferguson. Det kommer en tid när motståndarna plötsligt har orkat upp för backen och stirrar dig stint i ögonen och det kommer alltid en tid när den största makten välts över ända av andra som till sist hittat din svaga punkt.
Den tiden är nu.
Basel, vänner, har slagit ut Manchester United. Det är bÃ¥de helt overkligt och klockrent logiskt. United är ett baktungt lag fullproppat av folk som vunnit allt under rätt lÃ¥ng tid. Fotboll handlar till stora delar om hunger. SÃ¥ fort du blir mätt och börjar lätta en aning pÃ¥ översta skjortkragen och sträcka ut benen under bordet är festen över.”
Vilken tomte.
Och vilken fruktansvärd kappvändare. Tänk att orka hata engelsk fotboll så mycket. Känslan är ju att vi som gillar engelsk fotboll inte avskyr italiensk – men att de som gillar italiensk verkligen avskyr engelsk.
Märkligt värre.
* Första rapporterna i går kväll var ju att Vidic kan vara borta i fyra månader med ledbandsskador i knät. Fergie är ingen läkare och ingen läkare kan förstås direkt ha avgjort hur illa det är med Vidas knä. Påfallande ofta är det värre än man tror. En röntgen på knät och så ser man att korsbandet är av och vips så är Vidics säsong över.
