Därför vinner vi inte titeln

Det finns en mängd förklaringar till varför vi inte räcker hela vägen på någon front den här säsongen.
Vi vinner inte en enda titel och tack och lov är det en känsla vi inte upplever alltför ofta. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara Arsenalfan. Sedan vi började vinna regelbundet (1990) har vi följande trofélösa säsonger:
1994-95: Bommade seriesegern i den klassiska Andy Cole-missardagen på Upton Park då vi bara hade behövt slå West Ham. Knappt en vecka senare fick vi oväntat stryk av Limpar & co i FA-cupfinalen.
1997-98: Tvåa i ligan bakom Arsenal och ut i åttondelen i CL mot Trezeguet & co. 
2001-02: Tvåa igen bakom Arsenal och ut – helt fucking unbelievable – mot Bayer Leverkusen i CL-semifinal.
2004-05: Här var vi verkligen inne i en växling. Trea (!) i ligan, stryk i FA-cupfinalen (helt orättvist, dock) och ut i CL-åttondelen mot Milan.
Och så nu, sju år senare alltså.
Det finns två självklara faktorer till varför vi inte vinner:
1) Alla skador. Obegripligt många. Vidic och Fletcher borta större delen av säsongen är enorma avbräck.
Det här är vår skadelista sedan juli. Den är sanslös:

 
Här är Citys under samma tid:

 
2) Vägran/oförmågan att köpa in en riktig motor, en superstjärna på mittfältet. Det slutade med att Scholes fick dra på sig dojjorna igen. Ingen katastrof direkt, men inte den superinjektion som hade behövts redan i augusti. I många matcher har det verkligen saknats en Yaya Touré-typ som antingen kan stänga igen bakåt eller ångloks-löpa framåt och kliva fram i viktiga lägen.
Samtidigt har ju skadorna lindrats i samband med den totala kollapsen vi bjudit på senaste veckorna så det går inte att skylla Wigan, Everton och City alltför mycket på saknade nyckellirare. Så egentligen har vi inga ursäkter mer än att vi inte är tillräckligt bra. City är och har varit bättre. Det visar om inte annat 6-1 och 1-0. Dessutom har dom inte heller drabbats av samma obegripliga ras som vi har. 2-3 mot Blackburn hemma, 0-3 mot Newcastle borta, tappet mot Everton och just derbyförlust nummer ett. Det är inte likt ett United helt i harmoni att producera sånt.
Däremot ska vi vara stolta över att vi – trots att vi har blivit motarbetade av skadegudarna i flera år – är på den här nivån i ligan. Vi kan få 89 poäng och det hade räckt till serieseger fyra av de fem senaste säsongerna.
Vi har även gjort 88 mål i ligan, en siffra vi får gå tillbaka till 1999/2000 för att kunna överträffa (97).
Det går inte heller att påstå att vi inte klarat av att tunga pjäser som Scholes, van der Sar, Jompa, Brown har lämnat och att spelare som Giggs och Park sjunger på sista versen.
2004/05, när vi med United-mått mätt var på dekis, gjorde vi exempelvis 58 mål i ligan. En milsvid skillnad.
Fergie hade nog i åtanke att det här kunde bli en jobbig säsong och jag har tidigare skrivit att han är den ende manager som hade lyckats leda oss till den här andraplatsen. För det är en trupp i omvandling. Nyheter som Jones, Smalling eller De Gea är inte färdiga vare sig i ligan eller i Europa. Ashley Young har ingen erfarenhet av att vara en ledande spelare i ett europiskt topplag. Men att han inte valde att köpa in en etablerad innermittfältare ter sig alltmer mystiskt om nu Glazyrerna är så fantastiska som Fergie påstår då och då (lär vara dags för en hyllning igen lagom till silly season).
Så vad krävs då för att inte förlora titeln på målskillnad – eller på annat sätt – nästa vår?
En del omstruktureringar lär det garanterat bli.
Owen, Berbatov, Kuszczak försvinner garanterat.
Park och Fletcher kan göra detsamma. Anderson? Inte helt uteslutet. Scholes kan också sluta igen. Det innebär i så fall sju man bort och även om det inte är förstaval överallt så krävs det en väldigt aktiv transfersäsong igen av Safe Hands Gill och hans undersåtar.
Vi behöver folk i samtliga lagdelar, bortsett från i mål. I backlinjen kan vi lita allt mindre på Rio d.ä och hur Vida reagerar efter en korsbandsrekonstruktion återstår att se och Evra kan ha passerat zenit av sin karriär. Mittfältet säger sig självt och när Owen och Berba lämnar, sannolikt tillsammans med Macheda, behöver vi en fjärdegubbe om nu inte Fergie litar på exempelvis Will Keane.
Drömvärvningar ligger jag lågt med. Det blir sällan de namn de skrivs om.
En elva till hösten kan jag bjuda på dock, med lite luckor där det inte skulle göra ont med nya namn:

DDG

Rafael/Jones – Vida – Smalling – ?

Valencia – ?– ? – Young

Rooney – Welbeck

* Att hoppas på Mark Hughes och QPR på söndag är som att tro att Glazyrerna ska köpa tre superstjärnor i sommar. Det händer bara inte att QPR vinner. Och det värsta, precis som det var när jag följde Newcastle-matchen på Twitter häromdagen, är just det där jävla hoppet som ändå finns i kroppen. De där procenten som innerst inne bara hoppas att försöker värka fram en skräll.

Det avskyr jag.

Lika mycket som jag avskyr att torska en liga på målskillnad.