”I’ve always said that I’m happy at Barca. Whoever says that I’m leaving doesn’t know me and has never spoken with me. Nor with my agent, because he knows that I don’t want him to talk with other people about me. I’m very private and I don’t even talk about these things with my family.”
”If someone says anything that isn’t that I want to play at Barca, it’s completely absurd.”
Cesc Fabregas, juni 2013.
En snabbanalys av det uttalandet visar inte att Francesc utesluter en flytt. Han säger snarare att det är absurt att påstå att han inte vill spela för Barcelona. Problemet var bara att han inte FICK spela tillräckligt mycket.
Han är van vid mer.
Han har bara gjort 34 90-minutersmatcher totalt under sina två säsonger efter återkomsten till Katalonien. Nu är ju det något som Anderson skulle mörda för att kunna stoltsera med, men med Cesc-mått mätt är det inte mycket att skryta om. I Arsenal handlade det i stället om en majoritet 90-minutare. Där var han kapten och den som laget byggdes kring, han var för Arsenal vad Wayne Rooney trodde att han var för United. Hemma i Barca blev han som väntat marginaliserad på ett annat sätt och så här i efterhand kanske det inte var vad han ville med sin karriär – hur hemkär han än är.
Och fansen har inte blivit hänförda. Han har inte varit i närheten av att bli lika ovärderlig på Camp Nou som han var på Highbury.
Som han själv säger:
”I left and they paid £30 million for me. Every bad game I have wipes out 10 good performances.”
När Bayern kom till stan och körde över hemmalaget buade publiken ut Cesc, som fått Messi-rollen och inte alls klarat av att leverera.
Samtidigt ska vi inte påstå att grabben sitter fastgjuten på Barcas bänk och spelat som en kratta under de två senaste säsongerna. En titt i statsen visar att han varit inblandad i 96 matcher, svarat för 29 mål och 32 assists. Problemet är att det inte varit mot lag som Bayern, Real och Atletico utan snarare Levante, Deportivo och Vallecano. Han har inte varit de stora matchernas man, helt enkelt, och samtidigt har Barca haft svårt att hitta var någonstans på planen de ska utnyttja hans egenskaper bäst. Hans roll i Arsenal finns helt enkelt inte i Spanien. Playmaker? Falsk nia? Kantanfallarmittfältare?
Efter första säsongen sa han så här:
”I never really got to grips with the system under Pep Guardiola. I had been playing another style of football and to take on board so much so quickly was difficult. Some people commented that I lacked something last season, including Guardiola. It was my fault really because I tried to be what I am not; I’m not Xavi, Iniesta, or Thiago”.
Samtidigt fick han ju skylla sig själv som återvände till ett mittfält bestående av Busquets, Iniesta och Xavi. Detta efter att ha varit den spelaren i Europas fem största ligor som svarat för flest assists under de fem senaste säsongerna.
Men nu är han alltså snart (?) en Manchester United-spelare och här finns det bara en mittfältare som är gjuten. Men hur Moyes har tänkt formera sitt lag vet vi inte riktigt än och var ska då Moyes sätta in en Cesc?
Första tanken är förstås bredvid Michael Carrick i en 4-2-3-1-uppställning, samtidigt som han får license to roam. Fàbregas absolut största styrkor är ju hans fina passningsspel och blick för just passningsspelet. Problemet är ju att det är just Carricks styrkor också. Ska Michael få en än mer defensiv roll och Jocke Björklund-överlämna bollen till Cesc?
Ja. Om Cesc menade allvar med sitt uttalande om Paul Scholes: ”He is the one whose level I aspire to” så kan han få en alldeles utmärkt möjlighet att försöka nå dit (han kommer inte att lyckas, men det behöver vi inte berätta för honom). Speciellt om Paulie nappar på erbjudandet att ta upp coachingen igen när han lekt klart med barnen. Det måste ändå locka bara det.
Frasse kan mycket väl vara en av de saknade pusselbitarna i Europa, för i England har vi som bekant sprungit hem några ligor utan att ha några fixstjärnor centralt. Han är dock ingen Roy Keane, vilket egentligen inte säger så mycket efterom det inte är någon annan som är det, och inte den som manar på sina medspelare och leder sin styrkor på ett vokalt och ta-för-sig-sätt som just Keano var expert på. Så någon pådrivare är det inte vi får, men det har vi ju klarat oss utan i en herrans massa år och ändå vunnit ligor och nått tre CL-finaler.
Den som lär lida mest av den här affären, i alla fall på kort sikt, är Tom Cleverley. Tom Cleverley påminner annars i väldigt hög utsträckning om just Frasse F och lär knappast poppa några rekordantal skumpaflaskor en dag som denna. Det var ju han som skulle bli Uniteds Fàbregas.
Det är egentligen oerhört märkligt. För tio år sedan hade det här varit fullständigt otänkbart, men i takt med att Arsenal bytt arena och fått svårare och svårare att hänga med i oljepengarna från Ryssland och Saudiarabien har klubben blivit en alltmer marginaliserad kraft i engelsk fotboll och följaktligen tappat mark. RvP-köpet öppnade så pass många dörrar att det här känns som ett helt naturligt steg.
Mina tankar om själva värvningen då?
Jovars, Frasse är väl inte den som stått överst på min önskelista – där fanns Thiago snäppet över med tanke på utvecklingspotentialen – men det vore helt klart en förstärkning. Något annat vore lögn. Det är dock inte på samma nivå som när Fergie försökte ta Patrick Vieira till Old Trafford i början av årtusendet, det hade varit magnifikt, men det är åtminstone ett statement från Uniteds sida. Och det ska inte underskattas vad det betyder när en ny tränare kommer in efter den störste av alla.
Jag skrev tidigare att jag inte trodde att United skulle vara så amatörmässiga att man skulle försöka sig på en värvning om man inte fått indikationer på att det finns ett intresse från grabbens sida. Att första budet blev avfärdat hör till på samma sätt som att United i dagarna har höjt det. Att Moyes säger att Rooney inte är till salu betyder lika mycket som när Fergie sa att han inte skulle sälja ett virus till Real strax innan Real köpte ett hyfsat magstarkt Virus i världens främste fotbollsspelare. Sjukt egentligen att vi fans ska behöva läsa mellan raderna jämt.
Om transfern av Fàbregas skulle misslyckas skulle det innebära en mardrömsstart av enorma proportioner. Det skulle egentligen bara kunna repareras med en Ronaldo- eller Bale-värvning.
Att pressen får det till att Barca absolut inte vill sälja skiter jag i, det är de mycket väl beredda att göra oavsett uttalandet häromdagen:
“Barcelona can assure you we will not entertain any offers for Cesc. It is totally ruled out, he’s not for sale.”Det vore dock oerhört märkligt, känslomässigt till en början framförallt, att värva ytterligare en Arsenalkapten. Det skulle innebära att de två senaste – nu vet jag knappt längre vem som är Wengers boss på planen längre, Vermaelen? – Arse-kaptenerna skulle lira för oss. Kan ni föreställa er Gary Neville och Nemanja Vidic på Emirates? Nej, inte jag heller.
Annars:
Cesc Fabregas, juni 2013.
En snabbanalys av det uttalandet visar inte att Francesc utesluter en flytt. Han säger snarare att det är absurt att påstå att han inte vill spela för Barcelona. Problemet var bara att han inte FICK spela tillräckligt mycket.
Han är van vid mer.
Han har bara gjort 34 90-minutersmatcher totalt under sina två säsonger efter återkomsten till Katalonien. Nu är ju det något som Anderson skulle mörda för att kunna stoltsera med, men med Cesc-mått mätt är det inte mycket att skryta om. I Arsenal handlade det i stället om en majoritet 90-minutare. Där var han kapten och den som laget byggdes kring, han var för Arsenal vad Wayne Rooney trodde att han var för United. Hemma i Barca blev han som väntat marginaliserad på ett annat sätt och så här i efterhand kanske det inte var vad han ville med sin karriär – hur hemkär han än är.
Och fansen har inte blivit hänförda. Han har inte varit i närheten av att bli lika ovärderlig på Camp Nou som han var på Highbury.
Som han själv säger:
”I left and they paid £30 million for me. Every bad game I have wipes out 10 good performances.”
När Bayern kom till stan och körde över hemmalaget buade publiken ut Cesc, som fått Messi-rollen och inte alls klarat av att leverera.
Samtidigt ska vi inte påstå att grabben sitter fastgjuten på Barcas bänk och spelat som en kratta under de två senaste säsongerna. En titt i statsen visar att han varit inblandad i 96 matcher, svarat för 29 mål och 32 assists. Problemet är att det inte varit mot lag som Bayern, Real och Atletico utan snarare Levante, Deportivo och Vallecano. Han har inte varit de stora matchernas man, helt enkelt, och samtidigt har Barca haft svårt att hitta var någonstans på planen de ska utnyttja hans egenskaper bäst. Hans roll i Arsenal finns helt enkelt inte i Spanien. Playmaker? Falsk nia? Kantanfallarmittfältare?
Efter första säsongen sa han så här:
”I never really got to grips with the system under Pep Guardiola. I had been playing another style of football and to take on board so much so quickly was difficult. Some people commented that I lacked something last season, including Guardiola. It was my fault really because I tried to be what I am not; I’m not Xavi, Iniesta, or Thiago”.
Samtidigt fick han ju skylla sig själv som återvände till ett mittfält bestående av Busquets, Iniesta och Xavi. Detta efter att ha varit den spelaren i Europas fem största ligor som svarat för flest assists under de fem senaste säsongerna.
Men nu är han alltså snart (?) en Manchester United-spelare och här finns det bara en mittfältare som är gjuten. Men hur Moyes har tänkt formera sitt lag vet vi inte riktigt än och var ska då Moyes sätta in en Cesc?
Första tanken är förstås bredvid Michael Carrick i en 4-2-3-1-uppställning, samtidigt som han får license to roam. Fàbregas absolut största styrkor är ju hans fina passningsspel och blick för just passningsspelet. Problemet är ju att det är just Carricks styrkor också. Ska Michael få en än mer defensiv roll och Jocke Björklund-överlämna bollen till Cesc?
Ja. Om Cesc menade allvar med sitt uttalande om Paul Scholes: ”He is the one whose level I aspire to” så kan han få en alldeles utmärkt möjlighet att försöka nå dit (han kommer inte att lyckas, men det behöver vi inte berätta för honom). Speciellt om Paulie nappar på erbjudandet att ta upp coachingen igen när han lekt klart med barnen. Det måste ändå locka bara det.
Frasse kan mycket väl vara en av de saknade pusselbitarna i Europa, för i England har vi som bekant sprungit hem några ligor utan att ha några fixstjärnor centralt. Han är dock ingen Roy Keane, vilket egentligen inte säger så mycket efterom det inte är någon annan som är det, och inte den som manar på sina medspelare och leder sin styrkor på ett vokalt och ta-för-sig-sätt som just Keano var expert på. Så någon pådrivare är det inte vi får, men det har vi ju klarat oss utan i en herrans massa år och ändå vunnit ligor och nått tre CL-finaler.
Den som lär lida mest av den här affären, i alla fall på kort sikt, är Tom Cleverley. Tom Cleverley påminner annars i väldigt hög utsträckning om just Frasse F och lär knappast poppa några rekordantal skumpaflaskor en dag som denna. Det var ju han som skulle bli Uniteds Fàbregas.
Det är egentligen oerhört märkligt. För tio år sedan hade det här varit fullständigt otänkbart, men i takt med att Arsenal bytt arena och fått svårare och svårare att hänga med i oljepengarna från Ryssland och Saudiarabien har klubben blivit en alltmer marginaliserad kraft i engelsk fotboll och följaktligen tappat mark. RvP-köpet öppnade så pass många dörrar att det här känns som ett helt naturligt steg.
Mina tankar om själva värvningen då?
Jovars, Frasse är väl inte den som stått överst på min önskelista – där fanns Thiago snäppet över med tanke på utvecklingspotentialen – men det vore helt klart en förstärkning. Något annat vore lögn. Det är dock inte på samma nivå som när Fergie försökte ta Patrick Vieira till Old Trafford i början av årtusendet, det hade varit magnifikt, men det är åtminstone ett statement från Uniteds sida. Och det ska inte underskattas vad det betyder när en ny tränare kommer in efter den störste av alla.
Jag skrev tidigare att jag inte trodde att United skulle vara så amatörmässiga att man skulle försöka sig på en värvning om man inte fått indikationer på att det finns ett intresse från grabbens sida. Att första budet blev avfärdat hör till på samma sätt som att United i dagarna har höjt det. Att Moyes säger att Rooney inte är till salu betyder lika mycket som när Fergie sa att han inte skulle sälja ett virus till Real strax innan Real köpte ett hyfsat magstarkt Virus i världens främste fotbollsspelare. Sjukt egentligen att vi fans ska behöva läsa mellan raderna jämt.
Om transfern av Fàbregas skulle misslyckas skulle det innebära en mardrömsstart av enorma proportioner. Det skulle egentligen bara kunna repareras med en Ronaldo- eller Bale-värvning.
Att pressen får det till att Barca absolut inte vill sälja skiter jag i, det är de mycket väl beredda att göra oavsett uttalandet häromdagen:
“Barcelona can assure you we will not entertain any offers for Cesc. It is totally ruled out, he’s not for sale.”Det vore dock oerhört märkligt, känslomässigt till en början framförallt, att värva ytterligare en Arsenalkapten. Det skulle innebära att de två senaste – nu vet jag knappt längre vem som är Wengers boss på planen längre, Vermaelen? – Arse-kaptenerna skulle lira för oss. Kan ni föreställa er Gary Neville och Nemanja Vidic på Emirates? Nej, inte jag heller.
Annars:
- En enorm fördel med att få över Cesc från Barca är rimligen att han inte kan vilja flytta tillbaka än en gång, åtminstone inte för att sparka boll i FCB. Så bisarr kan inte ens fotbollsvärlden vara.
- Grabben har redan gjort 83 landskamper! 26 bast! Podolski-esque.
- Tröjnummer? Gissningsvis #8 då Anderson orimligen kan stanna efter det här förvärvet. I extremfall kan han förstås få #10, men det är jag beredd att ge Welbeck/Hernandez/nyförvärv i övrigt.
- Cesc Fàbregas och United är egentligen ingen ultimat kombo, med tanke på det förflutna, men vi har haft märkliga tjommar i laget tidigare: den hjärndöde Barthez, den psykopatiske Keane, den oduglige Bellion och kokainpojken Bosnich så på det sättet ser jag inga problem med att ta hit grabben som en gång även om han en gång i tiden kastade pizza på den allsmäktige från Govan. Så mycket har jag lärt mig genom de åren fotbollen förvandlats till en affärsverksamhet. Dessutom: Ytterligare en Arsenalkapten! Den gamle har en fäbless för dom. Verkligen.
(Hela det här inlägget är en enda slags omvänd jinx för att få en mittfältare att för en gångs skulle skriva på för United. Jag reserverar mig helt och hållet således från eventuell vrede om affären inte blir av. Minns att jag en gång i tiden välkomnade Joe Cole på fri transfer till United varpå han – tack och lov – valde Liverpool)