Pustilustipust. Vilken kväll!
En röd djävul blev en ännu rödare djävul, precis som väntat. Marouane Fellaini är numera en Manchester United-spelare.
Eftersom jag redan räknat in honom sedan några dagar tillbaka är det svårt att bli exalterad över det i dag. Blev i och för sig inte särskilt exalterad när jag bestämde mig för att se honom som en Unitedspelare heller. Men som jag skrev för någon vecka sedan så erbjuder han ett bra alternativ i Uniteds offensiv. Att ha flera alternativ är aldrig någonsin fel och Fellaini blir en tillgång, helt klart.
Men att United ska ha betalat £27,5 miljoner – cirka £4 mille mer än utköpsklausulen! – visar inte på annat än panik hos Manchester United. Man försökte bjuda så lite det bara gick under sommaren och det slutade med att man blev uppsnurrade på läktaren av Bill Kenwright. Med flera.
För det här ett transferfönster som går till historien som ett misslyckande för Manchester United (om vi bortser från att man behöll Wayne Rooney mot hans vilja) och det finns en del pinsamheter att beröra.
David Moyes ska inte bära något hundhuvud alls, det är helt uppe till Edward och Glazyrerna.
Jag skrev tidigare att om Fà bregas-transfern skulle spricka skulle det krävas en Bale eller Ronaldo för att plåstra om det öppna såret. Så blev det inte och när det börjar snackas om att bedragare – BEDRAGARE! – rest till spanska ligans högkvarter för att förhandla om Ander Herrera är det ju på gränsen till overkligt (det var dock riktiga jurister, som dock misslyckades med sitt uppdrag)
Som lök på laxen frågade United om Real vill sälja Khedira. I går morse.
Så här får det ju inte gå till.
Enligt uppgifter till MEN var det dock så att United ansåg att Herreras utköpsklausul på €36 miljoner var för hög och man försökte förhandla ned prislappen. I går kväll, med timmar på sig. Amatörmässigt och pinsamt.
Och vi ska inte bara oroas över Uniteds uppträdande i det förfarandet, vi ska även minnas att Herrera gick miste om en drömflytt han var inställd på.
En sorglig soppa och några veckor i skamvrån för Uniteds förhandlingsteam är inte att begära för mycket.
Men när sedan första buden från Independent kommer in strax efter midnatt i dag att United kommit överens med Real Madrid om ett lån av Fabio Coentrao var jag beredd att låta straffet lindras med några dagar.
Coentrao är inte bara en utmärkt vänsterback, en av mina favoriter, han kan även ersätta Ashley Young till vänster vid behov (och ja, det finns behov). Men bara minuter efter Fergie time kom rapporter från Spanien att Real i sin tur inte fixat en ersättare och att det samtidigt strulade med faxade papper hit och dit.
Ingenting nytt på morgonen mer än att affären ser stendöd ut.
Det är otroligt. Förhoppningsvis var Coentrao-affärens fiasko, om den nu inte blir av, Reals fel. Det skulle Edward Woodward behöva.
För han vaknar inte med världens bredaste leende i dag.
* Apropå alternativ så har jag lite svårt att begripa varför United inte varit intresserade av Özil överhuvudtaget. Den logiska delen av mig förstår det – vi har förhoppningsvis Kagawa, Januzaj och Rooney i en liknande position att laborera med – men den känslofyllda fotbollssupportern i mig vill inte begripa ointresset. Enligt flera pålitliga engelska journalister blev United erbjuden Özil för över en månad sedan, men tackade nej. Det är ju inte så att Uniteds anfall förra året skrek efter en anfallare när vi satt med Rooney, Welbeck och Hernandez i besättningen. Och Smalling och Jones har ju tillkommit trots att vi har och har haft Vida, Rio och Evans. Bra spelare ger man alltid plats för.
Kanske Fergie var för rädd för en ny Verón. Drygt 400 miljoner från Arsenal är häpnadsväckande. Men jag hade betalat det varje dag i veckan om jag varit i den positionen.
* Om det gick sinnessjukt segt på in-fronten lyckades Ed & co. i alla fall skeppa iväg några lirare på lån:
- Marnick Vermijl till NEC.
- Bébé till Pacos de Ferreira.
- Nick Powell til Wigan.
- Davide Petrucci till Royal Antwerpen.