Rooney mot Newcastle, Cantona mot Sunderland, Beckham mot Wimbledon … Manchester United har en del matcher på sitt samvete där resultatet spelat mindre roll – där i stället drömmål är det som de förknippas med. Nu kan vi lägga West Ham på bortaplan, våren 2014 till den listan. Resultatet 2-0 kommer att falla i glömska, den andra halvleken kommer ytterst få som ens var där att kunna minnas ens i morgon, men Wayne Rooneys 1-0 glöms aldrig bort.
Så vackert var det. Så oförglömligt. Det var fotboll på den allra högsta nivån från kaptenen.
Out of this world, out in the universe:
- Ja, just 1-0-målet. Helt enastående, makalöst, lysande, förbluffande, magnifikt, exceptionellt. Wayne Rooney brukar, som ni vet, försöka lobba titt som tätt. Han har provat några gånger från liknande lägen. Att göra det med Beckham på läktaren, i London, var så passande – dessutom var det snyggare än Becks.
Högklassigt:
- Taktiken. Här var Moyes för en gångs skull helt spot on. Han påstod inför matchen att han skulle använda både Carrick och Fellaini som mittbackar. Lite svårt att förstå hur det skulle gå till, men när vi såg matchen såg vi belgaren gå ner och bilda en fembackslinje när West Ham öste in sina 50 inlägg. Det var lite rörigt i vissa situationer, men faktum är att hemmalaget bara hade ett ynka avslut på mål på hela matchen (när Carroll nickade rakt på DDG). Dessutom valde Moyes äntligen att strunta i att ta hem samtliga spelare vid hörnor. Han struntade i stolparna och lät Kagawa och Mata bereda väg för omställningar. Ett ack så efterlängtat moment i Uniteds spel.
- Startelvan. De fans som föll ner på knä och prisade Gud eller direkt börjat sabrera champagneflaskor efter att ha sett startelvan var nog lätträknade. Men det visade sig vara exakt vad som behövdes mot ett ytterst beskedligt West Ham. Förhoppningsvis betalar det sig i derbyt. Ligans bästa bortalag. Medan United fortfarande har förtvivlat svårt att imponera på Old Trafford är det on the road Moyes lyckats bäst. Till och med bäst av samtliga tränare i säsongens upplaga av Premier League. Kanske är han skapad som bortatränare?
- Welbecks firande. Hela bänken, och 650 miljoner människor, reste sig upp samtidigt när Rooneys boll satt bakom Adrian. Men det är Welbecks genuina glädje jag minns mest. En Manchester United-supporter som har en plats i laget. Underbart.
Det tar vi en öl för – också:
- Nollan. Det är uppe i fyra raka nu på bortaplan. Faktum är att bara Charlie Adam och Sammy Eto’o har gjort mål på United on the road i ligan i år. För första gången i år vann vi två matcher i rad (räknar inte Sunderland i CoC som vinst). On a roll!
- Kagawa och Mata. Det är en fröjd att se dessa herrar med bollen vid sina fötter, rättvända. De liksom glider fram och ser inte ut att anstränga sig, vare sig när de springer eller fördelar passningar. Spanjoren gjorde sin bästa match i United, helt klart. Med honom tillgänglig hade jag varit kanske tio procent mer hoppfull mot Bayern. Kagawa gjorde sin sjunde 90-minutare för säsongen – sex av matcherna har United vunnit med målskillnaden 15-4 …
- Skotten PÅ planen. Darren Fletcher hade inte startat en match på 1,5 månader. Med den bakgrunden, den sjukdomen. Att då se honom så självsäker, så solid och dessutom med armbindeln sista kvarten var en njutning.
Lite negativt då?
- Backlinjen. Det såg inte idiotsäkert ut, men det är inte så konstigt med tanke på vilka fyra som spelade tillsammans. Egentligen såg det ju faktiskt bra ut med tanke på vilka fyra som spelade tillsammans.
- Ashley Young. Inte usel på något sätt i dag, men det går inte att skaka av sig känslan av att vi behöver någon med en högre nivå på den positionen. Ska bli spännande att se hur Nani används den kommande tiden. Han har ju den absolut högsta nivån av våra yttrar, men samtidigt har han kapaciteten att i princip vara ligans sämste kantspelare.
- Effektiviteten. Det var två freakmål som avgjorde. Men United skapade lägen – Fellaini (x 2), Kagawa och Mata hade riktigt fina chanser att näta.
Hemskt att se:
- West Ham. ”We’re West Ham, we play on the floor” kan vara den ramsa som bör skrotas först av alla i hela världen. Fy tusan, vilken spelidé. Men är man Big Sam så är man.
Till sist:
- Büttner var väl med, hur bisarrt det än är, för att få lite minuter i benen innan han ska tampas med Robben. Han gjorde inte bort sig, inte alls, men att spela mot Demel/Jarvis i stället för mot sin landsman kan jämföras med att göra nationella prov för lågstadiet och tro att det är på gymnasienivå.
- Vår front four i dag bestod av spelare med följande längd: Young 1,75, Kagawa 1,72, Mata 1,70 – och så jätten Wayne Rooney 1,78. Barcaklass.
- Rio vilades inför derbyt och Welbeck bänkades av samma anledning. På plussidan har vi Nani tillbaka, som kan vara precis hur fenomenal eller usel som helst. Som vanligt. Inte gjort 90 minuter på fyra månader. Inte spelat en minut på 3,5 månader.
- Where’s Jonny? Ingen Evans i dag heller. Nordirländaren haltade av efter tio minuter mot Stoke för 1,5 månader sedan och har inte synts till sedan dess. Å andra sidan förlorade United fem av de sju senaste matcherna han startade. Men det här skadehelvetet med specifikt mittbackar under åren börjar bli löjligt. I dag var en avstängd, två skadade och en för gammal och bräcklig för att spela tre matcher på en vecka. Otroligt för en storklubb.
- Ole Gunnars svar på frågan om vad han ansåg om Liverpools chanser att vinna ligan var dagens andra höjdpunkt. Någon som missat det? Han sa ”Couldn’t care less”.
- United snittar 1,88 mål borta mot 1,29 hemma. 1,88 poäng borta mot 1,5 hemma.
- Som en parentes, i samband med 1-0, kom jag att tänka på Giggs liknande försök i början av 2000-talet, när han sköt på volley från ungefär samma läge, träffade ribban och bara en man på jorden skulle ha fått för sig att gå på en retur: Norrmannen som är nämnd strax ovanför här. Och ja, han satte returen.