För att känna glädje måste du ha upplevt sorg. För att känna ilska måste du ha varit glad. För att känna bottenlös besvikelse måste du ha känt euforisk lycka.
Det går till exempel inte att jämföra Manchester Uniteds situation med den som lag som Stoke och Aston Villa haft under den senaste PL-eran. Mediokra midtable-lag som aldrig vinner några titlar. Vi har vunnit 13 ligatitlar sedan 1993 – och vi som varit med på den resan lider garanterat mer av den här säsongen än fans till Stoke och Villa. Enkel matematik. De är vana – vi har egentligen ingen aning om hur vi ska hantera situationen. Vi är helt oförberedda. Visst, det stod klart att det skulle bli en liten omställningsperiod efter Den Gamles avsked, men det måste vara få som i somras förutspådde en sjundeplats. Jag trodde till och med min enfald att truppen, med förstärkningar på mitten som utlovades, skulle utmana om titeln hela vägen in i maj. Kanske, puffade jag för, skulle vi till och med kunna försvara ligasegern.
Nu, i mars 2014, sitter jag på gränsen till handfallen. Jag var inte helt oförberedd på den senaste överkörningen, det var ingen, men jag är ändå oerhört förbryllad. När inte ens en elva med mästare kan prestera bättre än det vi fick uppleva är felet så fundamentalt stort att jag börjar misstänka att det är irreparabelt. Oavsett om det är taktiken, spelare på fel positioner, Moyes status i omklädningsrummet. Gränsen har hunnits upp, passerats och är nu bara en prick på horisonten bakom oss.
I brännpunkten står en 50-årig skotte med något så udda som ÍBV Vestmannaeyjar som moderklubb. Han har totalt misslyckats med nästan allt han företagit sig och när han i går påstod att United ska ”aspirera på att vara på samma nivå som city” missade han något så grundläggande som att förstå vad Manchester United FC är för en klubb. Det spelar ingen som helst roll att han rätt i sak, vi skulle alla älska att det var ombytta roller i går, men så uttrycker man sig inte. Alla ”we’ll try” och ”I would have taken a draw beforehand (mot Cardiff)” bleknar i jämförelse. En manager för Manchester United säger inte att han vill nå samma nivå som Manchester City tio månader efter klubbens 13:e ligatitel på 20 år.
Fokus går att lägga på flera aspekter förutom tränaren: SAF:s val av efterträdare, SAF:s ovilja att köpa in mittfältare, Woodwards bedrövliga sommar, nyförvärv som inte lyckats trots dyra investeringar, Glazers, spelare som kollektivt fått för sig att göra det sämsta de kan.
Men faktum kvarstår och det är att David Moyes är ytterst ansvarig för hur laget presterar. Och med de prestationer vi sett under de senaste åtta månaderna är totalt sett inte i närheten av det ett Manchester United av i dag ska bjuda på. Så vad ska hända härnäst? Förutom att vi ska bli avspelade skjortorna i Champions League (något annat vore häpnadsväckande) och försvara sjundeplatsen med någon bortavinst här och där.
Alternativ finns – här är några.
- Moyes får sparken innan säsongen är över.
- Moyes får sparken i sommar (det alternativ jag börjar luta åt alltmer).
- Moyes avgår självmant.
- Moyes får sommaren på sig att inventera och investera och därefter till årsskiftet på sig att visa framsteg (det alternativ jag trodde på fram till de senaste veckorna)
- Moyes får sommaren på sig att inventera och investera och därefter en hel säsong till att visa framsteg.
I plugget läser vi just nu om hållbar utveckling, vilket ligger helt i linje med vad själva kärnan i David Moyes vara eller icke vara handlar om. Om vi exempelvis satsar med miljöovänliga medel för att så småningom nå ett miljövänligt mål – är det hållbar utveckling? Om United satsar på en oduglig Moyes för att han en dag ska bli duglig, är det rätt? Framförallt: Vet styrelsen om det en dag kommer att fungera? För att vara lite hård kan vi undra hur mycket han skulle sabba för £200 mille om han förstört så här mycket med £64 mille. Han ärvde mästarna, la till en av sina favoritspelare som alltid presterade mot United och fick därefter Chelseas player of the season.
And this is what he came up with.
Jag har tidigare skrivit att han måste visa vad han vill med truppen, hur han vill spela, var han vill ha sina spelare. Men än så länge har vi bara sett små frön kastas ut i delar av matcher. Vi har WBA borta, West Ham i helgen som exempel på bra framträdanden. Och United är makalöst nog ligans bästa bortalag. Men det räcker inte, det är inte Manchester United att snitta 1,2 mål på Old Trafford. Att göra ett spelmål i varannan match på hemmaplan är inte acceptabelt.
Den absolut främsta och mest avgörande frågan i fallet David Moyes, det som kan fälla honom, är när fansen på Old Trafford till slut fått nog. Sångerna om honom har till slut tystnat, men det är först när högljudda krav på hans huvud kommer från Stretford End som situationen till slut blir ohållbar. Då spelar det ingen roll hur många vänner Fergie ens har i styrelserummet – då måste han gå. En förlust mot Aston Villa och lika tafatt insats där, då kan klockan klämta för sista varvet.
Min hand har närmat sig nödbromsen, men jag har inte nått hela vägen fram än. Jag har en minimal förhoppning om att en vändning någon gång kan stå för dörren, även om ingenting tyder på det i dag.
* Ingen spelare i United skulle vara given i en startelvan i city i dag. Hur skulle det då se ut mot Bayern? De slog ÖVER 1000 passningar när de säkrade titeln i går.
Och Lahm missade alltså exakt noll av 134.
Från 2 oktober till 4 december 2012 var United obesegrade. Två månader och tolv raka matcher utan förluster. Minns ni det? Minns ni att David Moyes var i blåsväder ändå?