Cometh the hour – cometh the man | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Rio Ferdinand och Nemanja Vidic are no more.
Manchester Uniteds mittbacksbesättning har nästan halverats under 2014 och kvar återstår tre brittiska pojkar som får slåss om minst en plats i höst. Det är en trio där vi kan förvänta oss att åtminstone en kan hålla sig skadefri en hel säsong, men vi kan inte räkna med det. Det är bara att titta på statistiken för senaste säsongen för att se hur sköra pojkar vi har att göra med:

Christopher Smalling noterade 32+7 matcher på sitt samvete – han startade 57 procent av Uniteds matcher.
Philip Jones fick 36+3 – 64 procent.
Jonathan Evans skramlade ihop 26+0 – start i 46 procent.

Detta trots att Rio Ferdinands resa nedför karriärsbacken otroligt nog gick snabbare än Manchester Uniteds totala ras. Och så här kan det givetvis inte fortsätta om sjundeplatsen ska ställas till rätta. De senaste årens löjliga epidemi som spridits framförallt i mittbacksleden måste få ett slut. Det räcker inte bara att göra sig av med spelare för att tro att viruset är borta, några radikala förändringar måste göras. Men frågan är bara vad? Går det att göra någonting åt Jones galna inställning? Hur ska United få Evans att snitta fler än 30 matcher per säsong? Kommer LvG att sluta sabba för Smalling och sätta honom till höger?
Well, det kan bara vår vägvisare framtiden veta.
Med Where’s Ed i åtanke får vi kallt räkna med att det inte kommer in någon stjärna som går rakt in i startelvan på en av våra viktigaste positioner och då är frågan vem ur trion ovan vi ska luta oss tyngst mot när sommaren blir sensommar och Premier League?
Det oväntade svaret vore Chris Smalling, det mest spännande Phil Jones, men det mest naturliga är förstås den äldste och den med vackrast dialekt av dem: Jonny Evans. Nordirländaren blir 27 år i januari och har nu the chance of a lifetime. När hans åttonde säsong i den engelska högstaligan står för dörren kan han äntligen vara nummer 1. Trägen kan till slut vinna, sex år efter att Roy Keane bjöd £11 miljoner för Corrys storebrorsa och United till Sunderlands stora förvåning sa skarpt nej. Trots att man då hade Europas bästa mittbackspar. Fergie var så övertygad om att Evans var framtiden att han vägrade sälja honom, trots att Jonathan själv var sugen på en flytt. Det är lätt att förstå att det lockade, med tanke på att han som alla andra hade svårt att se Rio-Vida försvinna.
Men snart skriver vi alltså höstsäsong 2014 och “äntligen” är Jonathan av med de båda veteranerna och huxflux är han själv överlägsen mittbacksveteran i Manchester United. Frågan är då om han kan dra nytta av situationen eller om hans fötter – det är oftast där han är skadad – ska fortsätta sätta käppar i hjulet. Men om vi överdriver positivismen och utgår från att nordirländaren får en helt clean säsong, crazy I know, så kommer då följdfrågan: Är han bra nog att leda Uniteds mittförsvar? Kan han vara den naturlige ledaren som ska ta United tillbaka till toppen i England och Europa? For real? Jonny Evans?
Därom tvista de lärde. Jonny Evans är ju en av dessa Darron Gibsons, Darren Fletchers, Danny Welbecks, en hemgjord spelare som delat och fortsätter dela fansens läger.
Jag tror att han mycket väl skulle kunna vara en större stjärna än han redan är, men jag tror inte det om han bibehåller sitt snitt på 30 matcher. För att ta nästa kliv i sin utveckling bör han komma upp i 45-50 och verkligen HELT tvinga LvG att göra #6 till första namnet i defensiven. Nu kommer United inte att spela mer än max runt 50 matcher under 2014/2015 med tanke på det uteblivna Europaspelet, men det är också en ypperlig chans för Evans att ta befäl över sin position. Gissningsvis kommer mer fokus att läggas på de båda cuperna – för att tillfredsställa fans och sponsorer på ett maxat sätt – och då bör rimligen (två ord som jag använt mig ofta av det senaste året) det vara av högsta värde att ha en inspelad fyrbackslinje. Och där ser jag med kanske mer hjärta än hjärna allas vår Jonathan.
Men då krävs att han höjer sin lägstanivå några, eller rätt många hack. Det finns inte utrymme för slarv i tankemaskinen mellan axlarna då och det har inte gått någon säsong utan att han svarat för flera obegripliga misstag. Nu måste de försvinna nästan helt. Inga sena, chansbrytningar som ger onödiga straffar, ingen nonchalans i markeringsspelet och framförallt: Han måste ta för sig ännu mer. Evans har ofta fått kritik för att han har lättare att spela bredvid en ledare som Vidic eller Rio än han har att själv leda ett mittförsvar.
Evans har många attribut en defender av i dag ska ha: Han är snabb, läser spelet skickligt, suverän med fötterna, lugn och har ett härligt huvudspel. Det han saknar, förutom en kropp i granit, är hårdheten i närkamperna – vilket också gjort att hans fina huvudspel inte varit så fint mot stora och starka centertankar. Men kompletteras han av en inköpt Vidic-esque lirare alternativt en mindre vansinnig Phil Jones jämnar det ut sig. Jonny är mer Rio än Vida och använder mer flair än kross. För att räknas som en av de allra största på världsscenen krävs dock att man kan producera vecka ut och vecka in på den allra högsta av nivåer. För det här är inte bara en chans för Evans att bli nummer 1 i United, det är också en möjlighet att ta sig in på listan över Europas finest då marknaden knappast kryllar av mittbackar av yppersta klass.
Han har redan haft sin downsäsong, 2010-11, som också kan vara kritisk och nödvändig för en spelares utveckling. När Manchester United nu går in i en ny, obekant och på flera sätt läskig era känns det tryggt att ha en egenproducerad, pålitlig och reko kille med ett enormt Manchester United-hjärta att sätta sin tillit till. Frågan är nu om han har det i sig att kliva uppför det sista trappsteget och bli en true Manchester United Great.
Jag hoppas det.
Cometh the hour – cometh Jonathan Evans.