Embed from Getty Images
Jag kan inte ens räkna på ena lillfingret hur många gånger jag känt mig helt oinspirerad, oentusiastisk och ospänd inför en Unitedmatch. Det går bara inte att ens med den allra starkaste viljekraft inte se fram emot att se Manchester United sparka boll i Premier League. Det vore som att inte frukta sin avrättning. I morgon kommer jag att vakna lika nyfiken, spänd och intresserad som vanligt när jag sömndrucken minns att det är matchdag.
Men – MEN – jag har en känsla av att en känsla jag inte vill känna börjar kännas i ryggslutet. Lite som när min farmor lät sin fingra krypa uppför mina ben när jag var liten medan hon körde ramsan ”det kommer en rÃ¥tt, den kryper sÃ¥ smÃ¥tt …”. Jag vill verkligen inte nÃ¥ slutet av den leken  – ”och den tar DIG!” – när det gäller nÃ¥got sÃ¥ heligt som förväntningar och Manchester United. Fotbollen är märklig i mÃ¥nga avseenden, men en av det märkligare passagerna är att människor Ã¥tervänder till den gÃ¥ng efter gÃ¥ng, trots mängder av besvikelser. Lite som att gÃ¥ pÃ¥ bio varje helg och se samma film, fast med lite andra skÃ¥disar, och helt ha raderat förra veckans bedrövliga föreställning frÃ¥n minnesbanken.
Nu har vi haft förmÃ¥nen att under drygt tvÃ¥ sekel fÃ¥ följa en box office hits turné äver Europa och inte som, säg, Sunderland valt att titta på Waterworld en gÃ¥ng i veckan. Men de senaste säsongerna, ja, jag inberäknar även Fergies sista Ã¥r, har det varit allt längre mellan uppvisningarna och storfilmerna. Gränsen kommer när man tröttnat pÃ¥ att se B-filmsdramer i slow-motion utspelas vecka ut och vecka in. Samtidigt är man som supporter alltid lika naiv när rollbesättningen för dagen väl presenteras och det närmar sig showtime. ”IDAG ska det jävlarimej se annorlunda ut”. SÃ¥ kommer vi ocksÃ¥ tänka i morgon, den där januarilördagen där tombolan BORDE ta fram den här casten, men med världens största säkerhet inte kommer att göra det:
DDG
Rafael – Smalling – Jones – Shaw
Carrick – Herrera – Blind
Angelito
Rooney – Falcao
Den Envise kommer antagligen inte att överge 3-5-2 ens mot Joey Barton även om han innerst inne vet att 4-3-1-2/4-1-2-1-2 skulle passa så ofattbart mycket bättre.
Men någon 5-3-2-elva tänker jag inte spekulera i. Det får han göra själv, regissören från Amsterdam. Och några krav på slakt, eller ens vinst, har jag inte längre. Jag önskar bara att föreställningen blir ett par snäpp mer upphetsande än Helgmålsbön i SVT. Men det kanske är att begära för mycket, tänker jag i min självömkan.
* Den Envises kommentarer om Falcao är indirekta rejäla, jävla sågningar.
”He has to prove himself, that we have agreed. We have made this deal and everything is clear and it is not the end of the year so he has the chance for that. If a player costs £95million or £5,000 it’s not any difference for me. You have to prove yourself. A player of £95million has to prove himself also.”
Han kunde inte vara tydligare utan att säga det rakt ut: Falcao är för dålig för Louis van Gaals Manchester United. Med Wilson helt iskall och både Wayne Rooney och Robin van Persie på väg utför, det är de båda trots att de smäller in några baljor här och där, så ser min shoppinglista för sommaren ut så här:
1) Mittback.
3) Mittfältare.
4) Högerback.
5) Forward.
6) Yttermittfältare.
7) Mittback.
8) Mittfältare.
Åtta gubbar alltså. Ja, det lär nog kosta ett par miljarder till.
Men det finns krav, enorma sådana, från Louis van Gaal, för att spelare ska ansluta:
”When we buy a player he has to be better than the players that are playing now and that is a difficult job.”
Jag har slitit hela dagen med att försöka hitta spelarnamn, både i Europa och utanför kontinenten, som skulle kunna göra ett bättre jobb i Manchester United än Anderson och Darren Fletcher.
Jag har ännu inte lyckats.
* Harry Redknapp uppskattar verkligen upprepningar. Särskilt när de kommer från hans egen mun.