Det är inte förrän nu, dagen innan det är dags igen, som jag inser hur mycket jag saknat Europacupspelet. Förnedringen i att se Malmö FF spela i Fat Cats skapelse medan United stod utanför var smärtsam vid förra årets lottning, men jag led inte särskilt mycket under säsongen. Det var kanske en slags försvarsmekanism, en förträngning, som slog till.
Inte ens när fjärdeplatsen gnetades i hamn eller när kvalet genomfördes eller när lottningen genomfördes häromveckan gick pulsen upp mer än tillfälligt. Det är som att jag inombords, omedvetet, velat vänta med adrenalinkicken tills det börjar brännas.
Och nu är det ett ynka dygn kvar. Truppen befinner sig på nederländsk mark och Louis van Gaal har precis genomfört sin första presskonferens i Champions League på fyra och ett halvt år. Han såg ut som han alltid gör och han lät som han alltid gör, men det måste kännas alldeles särskilt att på karriärens upplopp få ta med sig världens största klubb in i världens största klubbturnering efter den omedelbara post-Fergie-kollapsen. Då spelar det ingen större roll där och då att han innerst inne vet, det du och jag också vet, att det inte kommer att räcka mer än max till kvartsfinal i vår. För precis som inför seriepremiären finns fortfarande alla möjligheter, alla förhoppningar, alla rimliga och orimliga förväntningar samlade i varje Unitedfans inre. För vi vet inte att det inte kan räcka hela vägen till San Siro och beyond. Drömmen om att Louis van Gaal ska sälla sig till legendarer som Sir Matt Busby och Sir Alex Ferguson och komma hem till Manchester med bucklan är inte ens på väg att att se helt jävla osannolik ut. När man precis kommer från en i slutändan övertygande seger mot ärkerivalerna från Merseyside känns det också som att man kan äga världen när som helst, mot vilket motstånd som helst. Grymtningarna från media och gamla legendarer läggs snabbt åt sidan när 3-1 trycks i fejset på Liverpool.
That is one of the beauties of football. Man minns länge och glömmer fort, i ytterst medvetna och noggranna sorteringar i hjärnvindlingarna.
Att för Louis van Gaal få göra debut i elektronikkoncernen Philips högborg, mot det enda storlag i hemlandet han kunde ha tränat men inte gjorde, är ett sista tillfälle för honom att på klassisk mark visa för evige rivalen Johann Cruyff att yngst är bäst. Och precis som för oss så gäller samma sak för Van Gaal – bucklan är ingen utopi. Än.
Ännu mer speciellt är det naturligtvis för hans 21-årige landsman att återvända till Philips Stadion bara några månader efter att ha avslutat sin korta men framgångsrika A-lagssaga i klubben. Memphis har minsann inte rosat några tulipanmarknader i Manchester sedan flytten, men växte några centimeter i mina ögon efter kvällens svar på frågan om han tänkte fira vid ett eventuellt mål i morgon kväll: ”I have respect for PSV but I will celebrate. Football is a game and scoring is special.” Där bröt han sönder icke-firande-fjanterierna i två enkla och självklara meningar som så få verkar förstå. Men frågan är om han får så många minuter på sig att göra verklighet av det. Blir man utbytt i paus efter ytterligare en blek insats i helgen inför en Champions League-premiär står man inte först på listan när startelvan ska byggas ihop. Att Rooney är hemma (?) med sin gravida hustru gör att chanserna till spel inte är lika små som om kaptenen varit med på båten (fotbollsromantikern i mig vill så gärna tro att de tog den vägen över kanalen).
En som garanterat inte var uppskriven i resesällskapet – och som sällan är det nuförtiden – var tombolahjulet. Jag gissar också att det endast sker förändringar på centralt mittfält och på Memphis position. Känns inte riktigt mänskligt att starta Martial än, och inte med tanke på hur viktigt det är att få en bra start i återkomsten till CL, vilket ger denna elva:
DDG
Darmian (debut) – Smalling – Blind – Shaw (debut)
Schneiderlin (debut) – Carrick/Schweinsteiger
Herrera (debut)
Mata – Fellaini – Young
Resan mot Milano kan börja.
Med tystnad, gåshud och och absurda förväntningar när världsfotbollens mest kända hymn når våra öron runt 20.43 i morgon.
It’s not until it’s back that you know what you’ve been missing.