Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Döden i grytan – over and over and over and over and …

Embed from Getty Images
Ibland, under någon extra trist föreläsning, säger jag till mina kompisar på lärarutbildningen att ”roligare än så här blir det fan inte”. Halvt på skämt, halvt på allvar. Nu har det gått så långt att jag säger det redan innan Manchester United spelar. Inför mötet med Leicester skrev jag till exempel så här:
”Leicester City i en seriefinal med december runt hörnet är lika märkligt som det låter. Nu skiter vi i omständigheterna kring hur det blev så här och fokuserar all tankekraft på att jobba in världens häftigaste, coolaste och vansinnigt vackra Unitedinsats vi sett på 10-talet, så att …
… äsch, glöm det.
I verkligheten vet vi alla ungefär hur det kommer att se ut. Frågan som återstår är då: Blir det 0-0, 1-0, 0-1 eller 1-1? Kanske 2-1 åt något håll får plats på gissningslistan också. Vi kan numera filosofin, processen, matchbilden på våra elva fingrar. Skulle någon väcka oss mitt i natten under pistolhot för att inom tio sekunder beskriva en 90-minutersmatch med Manchester United som ena laget skulle 99 procent av oss göra det utan problem medan resterande procent skulle dödslängtande skoja och säga fel med flit.”
Jag avundas er som kunde njuta av det vi fick se i kväll, och som kan njuta av United anno 2015 i allmänhet. Okej, det blev i slutändan en poäng borta mot serieledarna, men resan dit var nästan exakt lika trist som 90 minuter med Manchester United brukar vara. När vi inte, som senast mot Watford, fixar ett oväntat sista-minuten-segermål är det svårt att peka mot en enda riktig pulshöjare på en och en halv timme. Och att kritisera spelet är inte att vara negativ, det är att försöka beskriva det som verkligen utspelades.
Nu var knappast United extremt usla mot Leicester. Men har man bollen mer än 70 procent av tiden borde det rimligen kunna leda till mer än två avslut på mål efter fasta situationer? Eller kräver jag för mycket? Kanske. Men faktum är i alla fall att det var en standardmatch nuförtiden. Och standarden borde kunna höjas. Borde.
Äh, nu tar vi och betar av lite av det som hände på Kungskraftarenan.
United:

  • Christopher Smalling. Yrade lite i passningsspelet, hemåtjobbet vid 0-1 och när Ulloa snurrade upp honom (men där hade nog Maldini också svävat iväg), men en överlag ytterligare en högklassig insats.
  • David De Gea. Vardys mål var det första ”riktiga” spanjoren släppte in sedan Arsenalkrossen i början av oktober. Och vid närmare granskning kanske man kan ifrågasätta varför han ens gick ut där, men jag tänker inte granska det närmare just nu. Speciellt inte med tanke på att han än en gång räddade poäng till klubben. Detta samtidigt som Schmeichel Jr knappast behövde slita ut sig för att fixa pinnen till hemmalaget.
  • 1-1 är inte 0 poäng. Och det är fascinerande att United trots allt fortfarande har trippeln i egna händer.
  • 1-1-målet! Tjoho! Bastian hade givetvis inte fått straff om han hade ramlat, men i stället för att försöka skakade han bara av sig galgen Okazaki och satte Uniteds sjunde mål på de senaste nio matcherna.

Duger att hylla i brist på annat:

  • Försvaret. Aningen virrigare med ett spelsystem som liknade 5-1-2-1-2-1-0-1-0-1, men med De Gea och Smalling kan man klara det mesta.
  • En poäng mot Leicester är i vanliga fall ingenting att skryta med. Inte i dag heller egentligen, men med tanke på alla ramfaktorer så får det (nu bortser jag helt från matchbilden) vara okej med ett minustecken framför.
  • Andra halvlek. Jag fruktade att det skulle bli som mot PSV, men den här gången släppte United egentligen bara till Ulloas jätteläge och hade i stort kontroll på matchen. Dock utan att skapa chanser, märk väl, oavsett vad Van Gaal sa efteråt. Enda avslutet på mål kom direkt efter paus, tack vare Schweinsteigers nick på Youngs frispark.

Aldrig okej:

  • Att spela så tråkigt. Nu ingår det ju i Uniteds filosofi nuförtiden att spela tråkig fotboll, men det ursäktar inte att det borde vara förbjudet. Och det är tillåtet att tycka att det är tråkigt när det är tråkigt.
  • En talande faktor för Van Gaals taktik var just den chans Ulloa fick. United hade haft bollen konstant, hur länge som helst, utan att skapa någonting, och så hamnade den hos Leicester som på tio sekunder vaskade fram det läget. Ungefär som vid 0-1-målet: Utkast, passning, djupledslöpning, pang. Som United har gjort x antal gånger genom åren, men aldrig gör nuförtiden.
  • Anthony Martial kom till United som en frisk fläkt. I dag gör han försök att på egen hand vinna matcher – han skapade också två av de bästa lägena utanför fasta situationer – men kan förstås inte göra det. Han är ingen Ronaldo, ingen Messi (än) och förvandlas allt mer till en motvind som försöker vara medvind.

Frågetecken, det finns alltid frågetecken:

  • Varför spelsystemändra? Vad ville han få ut av detta? Gissningsvis ungefär det vi fick se. Taktiken var inte att vinna, utan som så ofta att inte förlora.
  • Vad har hänt med Matteo Darmian? Italienaren såg ut som ett av de otaliga fynd United gjort genom åren i början av säsongen. Även om en dipp var att vänta hade inte jag väntat mig att den skulle vara Marianergravendjup. I dag kom han visserligen med bra flera gånger i offensiven, men vad gjorde han med det? Jo, han slog ut bollar i klassisk Valenciastil, antingen utanför sidlinjen eller rakt på första försvarare.
  • Wayne Rooney har haft en marginell utplaning på sin nedåtgående kurva senaste tiden, men i kväll var han tillbaka i sina gamla, vanliga, uttjänta och bedrövliga skor. Minns ni när han bröt sin 404 minuter långa måltorka mot CSKA? Det är fyra veckor sedan – och sedan dess har han inte haft ett avslut på mål. Och då kan han fortfarande röstas fram till 2015 års bästa anfallare. Världen är uppochned.
  • Ett enda byte på hela matchen var förvånande. Varför inte ens försöka med Rashford när han ändå är där? När han ändå inte använde sig av sin klassiska Plan B med Fellaini kanske något oväntat kunde ha lett till något oväntat?

 Epilog:

  • Barcelona har gjort 14 mål den senaste veckan. United har gjort 15 mål de senaste två månaderna. Bara en rolig jämförelse.
  • Sett till spelkvalitén rakt igenom är det inte så konstigt att de engelska lagen har det tufft ute i Europa om det här är två av landets tre bästa lag.
  • De närmaste ligamatcherna kan sätta agendan för resten av säsongen: West Ham och Norwich hemma samt Bournemouth borta borde vara nio poäng i fickan. Borde.