Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

José Mourinho, he wanted the job

Av | @mickeosterdahl | 28 maj 2016, 13.36

Sällan har det sjungits så mycket om tränare som det gjorde på Old Trafford den 26 augusti 2013. Manchester United ville förstås hylla den första managern efter Sir Alex. Men det var också en hel del sånger om motståndarens manager. Fotbollssupportrar sjunger om motståndarens tränare då och då. Sacked in the morning, är vanlig. José Mourinho fick ofta höra sit down Mourinho eller fuck off Mourinho. Old Trafford sjöng en annan sång den kvällen.

He wanted the job,
He wanted the job,
José Mourinho, he wanted the job.

Så var det, jag är övertygad om det. José Mourinho ville vara den som ersatte Sir Alex Ferguson i Manchester United. Han ville desperat ersätta Fergie.

Det fick han inte göra och Manchester Uniteds supportrar var snabba med att påminna honom om det. Förstås. Dels hade vi sångerna men framför allt hade vi den (med facit i hand) sorgliga bannern. The Chosen One. Det var en passning direkt till Mourinho och det var tänkt att det skulle vara en permanent markör som han aldrig skulle komma undan.

Så blev det inte. Och nu har Mourinho fått sitt drömjobb. Vi kan vara säkra på att han är desperat att lyckas.

Älskade att hata honom

Jag ville inte ha Mourinho, det är ingen hemlighet. Jag är inte överdrivet förtjust i hans fotboll. Tvivel finns också kring hans hantering av unga spelare. Mitt största problem med Mourinho är ändå hans beteende. Jag tycker att han vid åtskilliga tillfällen har gått över den godtyckliga gränsen.

Det var osympatiskt att peta Vilanova i ögat. Han har regelbundet uttalat sig konspiratoriskt om domare, så till den grad att Uefas domarbas en gång kallade honom ”fotbollens fiende”. Det var osnyggt när han lät sitt folk läcka att han skulle bli Manchester Uniteds manager samma dag som United vann FA-cupen. Värst är ändå den osmakliga soppan med Eva Carneiro.

Men Sir Alex Ferguson var inte guds bästa barn heller och det är väl egentligen ingen manager på elitnivå som är det. Ryan Giggs, som får antas ha varit alternativet till Mourinho, är det definitivt inte.

Mourinho har dock aldrig varit osympatisk mot Manchester United. Han svingade vilt mot Wenger och han hatade verkligen Liverpool (vilket ju är högst sympatiskt) men han var alltid respektfull när han pratade om United.

Jag kunde aldrig acceptera Michael Owen. (Det var Giggs passning som gjorde 4-3-målet mot city!) Jag såg bara den där tacklingen på Ronny Johnsen. Jag skulle aldrig kunna acceptera Luis Suárez.

Men jag är öppen för att jag en dag i framtiden kommer att acceptera Mourinho. Jag kommer givetvis att stötta honom och jag kommer sjunga hans namn. Fotbollssupporterns rätt till hyckleri står i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Jag älskade att hata Mourinho, Suárez hatar jag bara.

Kanske kommer det en dag då jag gillar Mourinho, kanske inte. Det är väl rätt oväsentligt. För mig räcker det att jag kan acceptera Uniteds manager. Spelarna och managern är här på lånad tid, klubben är för evigt.

Men som motståndare till Mourinho var jag i minoritet. Mourinho var det populära valet. United We Stand kör regelbundet omröstningar på sitt forum och de flesta ville ha Mourinho. När Old Trafford hånade Mourinho fanns det ofta en inneboende respekt i hånen. När säsongen börjar kommer Unitedsupportrarna utan någon som helst tvekan stå bakom Mourinho.

”Stand by our new manager,” manade Ferguson när han tackade för sig. Supportrarna stod bakom Moyes och supportrarna stod bakom Van Gaal, långt längre än vad en genomsnittlig klubbs supportrar hade gjort.

Den röda tråden

Han är inte David Moyes skrev jag när Van Gaal presenterades som Uniteds manager. Mourinho är varken Moyes eller Van Gaal. Ferguson blev Moyes blev Van Gaal blev Mourinho. Jag ser ingen röd tråd där. De som bestämmer vet inte vad de vill att Manchester United ska vara.

”José är helt enkelt den bästa managern i fotbollen idag,” var Ed Woodwards kommentar när Mourinho annonserades som ny manager. Jag kan inte argumentera mot det. Men om Mourinho är bäst idag så var han också bäst för tre år sedan och då fick Moyes jobbet. (Det ska påpekas att det inte var Woodward som valde Moyes.)

Det är uppenbart att tanken var att Giggs skulle få jobbet efter Van Gaal. Men Woodward vågade inte lita på sin plan. Min känsla är att United inte på allvar övervägde någon annan än Giggs och Mourinho och det tycker jag är vansinnigt.

Han är en vinnare! ropas det om Mourinho. Sant. Men det var Van Gaal också.

United borde inte leta efter den bästa managern. United borde leta efter den manager som bäst passar den klubb United vill vara. Det troliga är att United i framtiden kommer att ha tre eller fyra managers varje decennium. Därmed kan inte managern få bestämma vad klubben ska vara. Men vad vill klubben vara?

Han kan anpassa sig! ropas det om Mourinho. Nonsens.

Om en anställer världens bästa manager så är verkar det högst märkligt att en gör det för att managern ska vara någon annan än sig själv. Du blir inte manager på den absolut högsta nivån genom att anpassa dig. Det är därför det är så sällsynt med managers som håller sig på den absoluta toppen under lång tid. För det kommer en dag när dina metoder inte längre fungerar. Skrivmaskinstillverkare var ett framtidsyrke en gång i tiden.

Mourinho vet – inte tror – att hans metoder är bäst. Guardiola vet att hans metoder är bäst. Klopp vet att hans metoder är bäst. Ferguson kunde anpassa sig, men den karln är ju inte mänsklig.

En oro jag har är att Mourinhos bästa dagar är bakom honom. När han tog över Real Madrid hade han sex ligatitlar på (drygt) sju säsonger. Nu har han två på sex säsonger.

The United Way

United sparkar inte managers säger myten. Det är falskt. United sparkade inte Ferguson, för han var bäst. United sparkade inte Busby, för han var bäst. Alla andra har fått sparken.

Jag skulle säga att det finns tre grundstenar i the United Way:

  1. Glamorös och vinnande fotboll med anfallsspel längs kanterna.
  2. Stjärnor! De största stjärnorna har alltid hittat till United. Det började för mer än hundra år sedan med Billy Meredith. Vi hade George Best, vi hade Beckham, vi hade Ronaldo.
  3. De egna produkterna.

Mourinho kommer att ha stjärnor i sitt lag. De egna produkterna är ett större frågetecken. Historiskt har Mourinho inte varit så värst bra på det. Men det är inte så att hans lag bara har bestått av gamla gubbar.

Spelstilen varierar. I sina bästa stunder har Mourinhos lag spelat fantastisk fotboll och gärna med anfallsspel längs kanterna. Men det finns undantag också. Det bästa exemplet är kanske Chelsea mot United på Stamford Bridge förra våren. Mourinho valde att parkera bussen mot ett underlägset lag. Det har jag svårt att köpa. Men pragmatisk, snarare än tråkig eller rolig, är nog den korrekta beskrivningen av Mourinhos fotboll. Och med tanke på vad vi har bjudits på de senaste åren kan det bara bli bättre.

The Mourinho Way

Mourinho har följt manus i sina klubbar. År ett bygger han upp, år två vinner han och år tre (om han är kvar då) raserar han bygget.

Jag räknar med att Mourinho kommer göra bra resultat i United. Men jag är orolig för att han kommer att lämna klubben i dåligt skick.

Det finns dock en väsentlig skillnad i United mot hans tidigare klubbar. I United får han bestämma, Woodward kommer inte att ifrågasätta honom. Det är på gott och ont, förstås. Men Mourinho kommer inte inleda tredje säsongen i United med att vara bitter för att han fick en chokladbit när han ville ha lakrits.

Mourinho vet också att det finns tålamod i United. Kanske för det med sig att han vågar satsa på de egna produkterna.

Avslutande ord

Jag hade ingen vidare koll på Van Gaal när han tog över. Moyes hade varit i Everton i en evighet, utan att vi egentligen märkte han existerade. Med Mourinho är det annorlunda. Vi känner honom, vi vet hur han fungerar.

Mourinho är inte rädd för att ta över United. Han tycker inte att förväntningarna är för höga. Mourinho tycker att vi ska glömma de tre senaste åren och komma ihåg att Manchester United var klubben som vann 13 ligatitlar på 21 säsonger. Mourinho vet att United är störst.

”Jag tycker att Chelsea är en storklubb. Men med all respekt, Liverpool är en stor klubb. Man United är en superstor klubb.”

Det är nya tider nu. Det är Mourinhos tider nu. Jag har mina reservationer men en sak har redan blivit bättre: de andra hatar oss igen, de andra darrar, de andra fokuserar på oss.

Det är underbart att vara hatad.

Vi har en intressant sommar framför oss. José har fått sitt jobb. Vägen till toppen (i Premier League) är inte så lång. Siktet är inställt på nummer 21.

Res med oss till Manchester!