Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Zlatan och de bortskämda fansen.

”We have played a very good side [City], playing at the level we’re aspiring to”
– David Moyes
 
”They [fansen] are expecting a lot. But I think these expectations are too high”
– Louis Van Gaal
 
Som Unitedsupporter fÃ¥r man ständigt höra den typen av pÃ¥stÃ¥enden. FrÃ¥n vänner och bekanta som gillar andra klubbar, frÃ¥n media, frÃ¥n ignoranta ägare och frÃ¥n fega managers. Att vi är bortskämda. Att vi har orealistiska förväntningar. ”Man kan inte vinna jämt” ”Ibland mÃ¥ste nÃ¥gon annan fÃ¥ lyckas” ”Det kan inte vara Uniteds Ã¥r varje Ã¥r”
Bullshit.
 
Vi har United i vÃ¥rt blod. Det ligger inte i vÃ¥r natur att vara nöjda med att ”aspire to be like City.” Vi förväntar oss mycket. ”För mycket” Det är vi. Det är United. Och därför känns det sÃ¥ oerhört befriande med en värvning som Zlatan. En Keano-kapning pÃ¥ alla som är nöjda med att vara nÃ¥got annat än störst, och en Cantona-kick i ansiktet pÃ¥ alla som hatar oss. Man kan tycka vad man vill om Zlatan, bÃ¥de som person och fotbollsspelare. Men ingen kan förneka att det stÃ¥r United skrivet i pannan pÃ¥ honom. Storhet. Attityd. Cantona-vibes.
Och på tal om attityd.. vår nye manager är också en hyfsad Håll Käften-värvning. Vad jag känner för Mourinho som Uniteds manager är en helt annan historia och ett annat blogginlägg, men ingen kan väl undgå att bli liite exalterad vid tanken på det samarbetet? Samtidigt har många fans uttryckt oro för ungdomarnas framtidsutsikter med Mourinho som ny boss. Det är ju ingen hemlighet att Mr Mou inte direkt är känd för att vara extremt engagerad i U-spelarna i de klubbar han varit tidigare. Sedan kan det säkert också ha sin förklaring i att han kanske inte speciellt ofta hamnar i den sits som Van Gaal gjorde förra säsongen (och som det känns som att vi gör varje år?) med skador på så extremt många ordinarie spelare samtidigt. No kids, på gott och ont alltså.
Den kanske mest uppenbara frågan är givetvis hur Rashfords situation ser ut efter Zlatans ankomst. Och med tanke på Rashfords debut, hur han fortsatte säsongen och hur han presterat i landslaget så är väl den oron inte helt obefogad. ALLA älskar Rashford. Jag är 200% säker på att Rashford är en framtida storspelare, och att alla vill fortsätta se honom i United känns självklart. Personligen känner jag ingen oro alls över just honom, eller hans chanser till speltid. Jag kommer säkert störa mig längre fram på Mourinhos ovilja att släppa fram den yngre generationen, men tänker samtidigt att Zlatans ankomst inte alls behöver innebära något negativt för Rashford. Det skulle möjligtvis kunna leda till mindre speltid för honom, eller åtminstone att han inte kommer ta en plats centralt, men sett över en hel säsong är det inget han kommer förlora på. Han kommer få sina chanser, och Mourinho sa så sent som idag att han tror att Rashford och Zlatan har stora möjligheter att komplettera varandra åldersmässigt. Låter ju intressant.
Tänker också på vilken fördel för spelare som Rashford och Martial att spendera dagarna på en fotbollsplan med Zlatan. (I synnerhet om man jämför med att ha en sedvanligt omotiverad Rooney som närmaste källa till inspiration..) Förhoppningen är ju också att med den långe från Rosengård i truppen så kommer en hel del press lyftas från de yngre. Rashford och Martial kommer att bli fantastiska fotbollsspelare för vår klubb, jag är helt säker på det. Men det är samtidigt inte rimligt att förhoppningar och förväntningar på vårt anfallsspel ska ligga på en 19- respektive 21-årings axlar. Och tanken på att Rooney skulle komma tillbaka som någon slags attitydmässig frälsare och leda United någonstans över huvud taget annat än åt skogen har de flesta realister förhoppningsvis gett upp för längesedan.
Förväntningarna på Zlatan är, skulle jag säga, realistiska. Förhoppningarna? Skyhöga. Det är knappast rimligt att förvänta sig att Zlatan ska ösa in mål med samma överlägsenhet som i PSG (förklaring överflödig) Däremot bör man väl kunna förvänta sig ett hyfsat målsnitt och inte minst: lite attityd á la Ibracadabra.
Ibland när jag ser spelare som Memphis bli av med bollen tre gånger på fem minuter tänker jag på Roy Keane, Gary Neville, Eric Cantona, och hur de hanterade storhetsvansinne och hybris hos yngre spelare. Men, vid närmare eftertanke, varför inte Zlatan? Det är möjligt (eller typ: troligt) att han inte kommer hålla sin nuvarande klass i extremt många år framöver, men utöver hans många styrkor som anfallare hoppas jag att Zlatan kan bidra med samma vinnarmentalitet. För det behövs. Generationsskifte och de senaste årens storstädning i truppen har bidragit till att många spelare i dagens United hittills inte vunnit speciellt mycket i sina karriärer. Winning things with kids i all underbar ära, men kidsen behöver winners, och förhoppningen är att Zlatan även kan ta en del av det ansvaret.
”Man kan inte vinna varje Ã¥r..”
..said no winner. Ever.