Alltså. Jaha. Herregud. Tjena.
Det blev inte riktigt den offensiva force jag någonstans hoppades på när jag såg startelvan. Nog för att vi har Mourinho som manager, men tänkte ändå att med Rashford, Martial, Rooney och Lingard kunde det bli lite tryck framåt. Insåg dock ganska snabbt att vi inte skulle få se attack, attack, attack idag heller. Kanske inte förvånad, men inte desto mindre besviken för det. Som vanligt. Första halvlek kändes extremt tungjobbad. Det var statiskt och energilöst trots den kvicka trion tillsammans från start, och med Rooney som den orörliga kronan på verket hände det inte mycket. Sanslöst tråkigt som det är under Mourinho kan man trots allt bara slakta managern till viss gräns, och det är smått otroligt hur så många spelare kan vara så totalt uddlösa samtidigt. Som om det helt och hållet saknas hunger. Får hela tiden känslan att det inte finns något driv, och kan störa sönder mig på att Unitedspelare tillåts agera med sådan likgiltighet och nonchalans.
Det såg ända från början ut som om det var tanken att låta Swansea ha mycket boll, men samtidigt var presspelet så dåligt och aggressiviteten så obefintlig att de tilläts ta över och styra matchen extremt långa stunder. Dessutom neutraliserades Rashford oftast ganska bra under stora delar av matchen, och man fick kanske inte riktigt till så många av de där vassa omställningarna man vill använda hans snabbhet i. De två sista minuterna av stopptiden var de enda på hela matchen där det faktiskt såg ut som att vi ville göra mål, utöver ett par få och korta ögonblick då vi försökte driva på framåt. Martial ett par två-tre gånger i första halvlek, och Mkhi när han kom in, exempelvis. Sanningen är ändå att det var Swansea som ville vinna detta, och känslan jag sitter med just nu är att vi (Rashford) ytterst orättvist snuvade dem på segern. (Kan någonstans ändå skadeglädjas åt detta. Det känns bra)
Helt okej, ändå:
- Vissa matcher, som idag, är det inte alltför lätt att hitta glädjeämnen, och det känns snudd på skamligt att i det här läget lyfta fram vår obesegrade streak som något positivt. Självklart är det fantastiskt att vi fortsätter en lång svit utan förlust, men i sammanhanget känns det just nu bara jobbigt och sorgligt att ha inkasserat ännu ett oavgjort resultat. Det borde vara självklart att vår ambition ska vara högre än att endast undvika förlust, och vore inte läget så kritiskt poängmässigt (ja, och över huvud taget egentligen) hade kanske ett rungande nederlag bidragit till att spelare och manager vaknade lite. Men ja, såklart är det alltid en lättnad när vi inte förlorar. Om det nu är till den nivån vår ambition inskränker sig..
- Är väl alltid trevligt när Rooney gör mål antar jag. Även om situationen som orsakade straffen kanske inte känns helt reko. Oväntat agerande av Rashford, men min personliga likgiltighet kring hur vi beter oss i straffområdet har nu nått ett sådant djup att jag faktiskt inte orkar bry mig. Straff, mål, end of.
Gråter:
- Vet inte vad det är för sjukt practical joke fotbollsgudarna kör med oss, men från och med idag har vi ytterligare två försvarsspelare på den ivrigt växande skadelistan. Mourinho kunde under kvällen fortfarande inte svara på huruvida det var allvarligt ställt med varken Shaw eller Bailly, och vi kan ju bara hoppas att det inte var så farligt. Sen vet vi ju å andra sidan vilket otur vi brukar ha med sådant..
- Det här var tionde oavgjorda hemmamatchen. Smaka på den. Tionde.
- Och som en liten spinoff på föregående punkt är vår oförmåga att stänga matcher en fråga som sedan länge behövt adresseras. Nu var matchbilden kanske inte riktigt som den vanligtvis är, med stort bollinnehav och få målchanser, utan snarare litet bollinnehav och typ inga chanser alls, men att leda med 1-0 hemma och sedan tillåta sig tappa det på det viset, ger mig stelkrampssymptom. Och är, som så mycket annat, en ledarfråga.
Noterar:
- Som en lycklig slump av ödet gick övriga resultat med oss idag. Eller: Arsenal förlorade med 0-2 mot Tottenham och City fick bara oavgjort mot Middlesbrough. Rätt vecka att tappa viktiga poäng kanske.
- Rooneys tid som fotbollsspelare i Manchester United går raskt och alldeles uppenbart mot sitt slut. Oundvikligt förstås, men jag har likväl blandade känslor inför det.
- Skön liten vila för en mängd United-supportrars blodtryck i och med att Fellaini var avstängd och således inte inblandad alls i dagens trista uppvisning. Men inte presterade vi bättre för det.
Det var allt för denna Valborgsnatt. Tuffare tider väntar och pÃ¥ torsdag smäller det igen dÃ¥ vi har första mötet mot Celta Vigo. Bara att ladda om, för ni vet: it’s squeaky bum time.