Embed from Getty Images
Jag har upptäckt att medelåldern närmar sig med hyfsat bestämda steg eftersom jag börjat citera Ulf Lundell i tid och otid. Det är en styggelse jag måste hitta en exorcistisk lösning för snarast. Självklart går det inte att fortsätta i den här riktningen, för då slutar det väl med att jag åker till Ullevi och dansar till Springsteen och det har jag inte skrivit upp på min bucketlist att hinna med innan jag fyllt åtminstone 60.
SÃ¥na som vi vet nog inte vad kärlek är.Â
Varför går jag omkring och funderar på sånt när jag sen över 30 år tillbaka varit head over heels förälskad i någonting så abstrakt som Manchester United Football Club?
Skärpning.
Vi har ju för fan Champions League-fotboll på Old Trafford igen och det är för fan första gången sen turken skämde ut sig som jag känner mig rejält jävla laddad för den finaste av Fat Cat-idéerna att sätta tänderna i. Med Den Utvalde och Dödgrävaren sedan länge döda och begravda är det med Den Arrogante och Den Arge jag känner mig närmast nirvana med. José Mourinho må kanske inte veta vad kärlek är när det kommer till fotbollsklubbar och han har knappast den närhet till fotbollsfans som man helst av allt skulle önska att han hade, men likväl har jag bestämt mig: Han är perfekt för mig och för United här och nu.
José Mourinho är en Manchester United-manager, på gott och ont.
Han är sur, arg, irriterad, motsträvig, förbannad, arrogant och otrevlig. Han är med andra ord den vi och jag behöver i det här läget av världsordningen. Om vi föreställer oss att universum är ett ständigt omsättande ekorrhjul av start och slut är jag helt övertygad om att José Mourinho varit exakt så här sedan tidernas begynnelse. Det finns ingenting i honom som tyder på någonting annat.
Inte heller Manchester United lär ha sett särskilt annorlunda ut. Vi – ja, Alex Schulman, det är så det heter i den här världen som du kan så förtvivlat lite om – är fortfarande hatade och avskydda av alla andra än oss utvalda. För så är det, och så kommer det alltid att vara. Ingen kan övertala mig om att United en dag inom överskådlig framtid kommer att bli något allmängiltig go-to-kärleks-
Jag kan bli din konstnär, din krigare, din kung, din katedral.
Helvete.
Basel, av alla lag, blir först ut att ta sig an Manchester United 3.0 på Old Trafford i morgon. Ett United som plågat av ett kryss mot en före detta Unitedlegend gone sad manager nu ska skaka av sig poängförlustförnedringen mot ett av Englands minst lättälskade lag och ta sig an ett av schweizarnas bästa.
Jag kan för mitt liv inte se någonting annat än en hemmavinst, ens med Büttner i startelvan och Jimmy Lumsden vid sidlinjen. Ett kokande, vibrerande, sjungande, dånande Old Trafford kan inte göra annat än lyfta Romelu Lukaku och hans gudar till en 4-0-vinst. Ingenting annat är tänkbart.
Men det är jag det, och romantikern och den pretentiösa djävulen i mig, som kommit överens om detta.
Det återstår att se hur rätt vi får. Vi vet dock att vi får gåshud minuterna innan avspark i morgon.
End of.
