Embed from Getty Images
”How the fuck come you are so useless att passing the ball, Christopher?!”
Så var då tiden kommen för det Manchester United José Mourinho skapat att ta sig an en ny uppgift: Att efter att ha tagit sig igenom första säsongen med två pokaler (låt vara ur B-hyllan) startat säsong två med all guns blazing för att sen hamna i en svacka nu ställas mot ett namnkunnigt (och presshett) motstånd på hemmaplan.
Nu är det inget Liverpool på bortaplan som det går att gneta (nåja) till sig en poäng emot, nu är det Tottenham på Old Trafford. Här duger ingen Dödgrävarfotboll – här ska det fanimej attackers frejdigt, fort och finurligt. Och göras mål! Herre min je, vad det går segt på den fronten nuförtiden och det är kanske inte så konstigt med tanke på att vår #10 från Armenien gått i ide igen och vår tidigare free-scoring striker fått klumpfot. Å andra sidan är faktiskt inte konkurrensen mördande för den senare innan Zlatten är tillbaka (om inte Marcus spelar och Romelu petas, vilket ter sig rätt osannolikt, va?), medan Mk-hit-a-Ryan (bästa sättet att minnas hans stavning) rimligen ersätts av lagets bäste avslutare, den charmante lille Juan.
Elvan as I see it:
DDG
Valencia – Bailly – Jones – Young
Matic – Herrera
Rashford – Mata – Martial
Lukaku
Tottenhams avsaknad av Harry Kane är förstås oerhört kännbar (liksom Uniteds av Pogba), men gör på intet sätt deras uppdrag omöjligt. Tottenham är jävligt lurig alltså, lite som en uppgraderad version av Wimbledons Crazy Gang. En vet aldrig riktigt var en har dom, hence comebackerna United åstadkommit mot dom genom åren. Men får Matic/Herrera stopp på Eriksen/Dele så är åtminstone hälften vunnet.
Jag har feeling för kryss i morgon, vilket är en bra känsla. En vill aldrig vara säker på seger i möten med toppkonkurrenter, och på andra sidan pendeln är det förstås ännu värre att vara.
Bristol City alltså, Twitterfiaskot till trots, i nästa omgång av ligacupen.
Visst har vi fått lite lättare lottningar sen Den Gamle tog farväl?