Romelus revansch | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Sent omsider (lite tekniska difficulties från de södra delarna av denna blogg) så kommer efter-Chelsea-rapporten här.
Hur som helst: Det här var Romelu Lukakus stora stund i Manchester United-tröjan.
Ett mål och en assist och vinst mot sitt gamla lag, när United riskerade att tappa viktiga poäng i kampen om att ”vinna ligan” bakom city.
Och överlag var det nog hans bästa insats mot tungt motstånd sen han skrev på förra sommaren.
Nu hoppas vi att han konserverar den här formen in i mars också.
Embed from Getty Images
Man of the Match:

Romelu Lukaku, så klart. Belgarens facit mot topplagen hade varit minst sagt blekt, och i England är man inte sen att lyfta fram den typen av statistik (likt den man körde år ut och år in med Zlatan och hans brist på CL-mål mot engelskt motstånd), men nu kan vi lägga det åt sidan. Hans 1-0 var frukten av en dansk skalle, ett snabbt one-touch-spel med Matic, Sanchez och Martial och hans inlägg till 2-1 var magnifikt. Däremellan gav han också allt och fick välförtjänta ovationer av Old Trafford. Nu hoppas vi få se det här vecka ut och vecka in också. Han har i alla fall visade en gryende formkurva.

Imponerande:

Jesse Lingards inledning på 2018 har inte varit lika briljant som hans höst, men han kom än en gång in och fortsatte sin enastående säsong med sitt 13:e mål – som var typiskt Lingard-esque.
Nemanja Matics andra halvlek var alldeles strålande och påminde väldigt mycket om hans start i klubben. Han kom rätt i löpningarna, brytningarna och hans lugna och makliga tempo var effektivt värre när Uniteds tyngd visade klassen efter paus. Kanske har han kommit in i andra andningen nu?
Andra halvlek var ingen uppvisning från United, men det kändes i alla fall från matchminut 60 och framåt att det var ett lag som skulle kunna vinna – och den här gången var det United. Från Lukakus volleyskott och framåt återfanns den där behagliga känslan av att ”vi kan nog ta det här”. Den är alltid lika välkommen.

Darrig:

David De Gea! Vid 1-0 var han inte oduglig – och kanske stressad av att Morata var hel fri – men han borde nog gjort bättre på Williams visserligen hårda skott. Men: Han är så klart friskriven, dels tack vare vinsten och dels tack vare att han är bäst i världen.
Alexis Sanchez hade ett jätteläge i första halvlek och serverade Lukaku i andra, men chilenaren har inte riktigt tagit fart i United. I eftermiddag var det i stället Willian på andra sidan planen som stod för det jag förväntar mig av Alexis.

Deprimerande:

Försvarsspelet vid 0-1. Från att Pogba inte hoppade i höjdduellen med Willian till att McTominay inte följde med brassens löpning in i straffområdet och att Valencia upphävde offsiden med en mil. Otroligt många misstag som tillsammans blev alldeles för många, framförallt med tanke på att det ändå är i defensiven Mourinho brukar ha sina förtjänster.
Presspelet i första halvlek. Nu kanske det gjorde att Chelsea tröttnade och United såg piggare ut efter vilan, men det ska väl inte behövas backas så förbaskat långt ner på hemmaplan, oavsett motstånd?

Sist:

En del irriterar sig på den camaraderie som finns mellan motståndarna i en match. Och visst, jag kan köpa argumentet att man är ”fiender” på planen, men samtidigt är det ju rätt roligt att se situationer som när Willian följde efter för att läsa instruktionerna som Matic tilldelats. Sen kan dom ju å andra sidan sluta prata med händerna för munnen efter matchen, som Lukaku och Courtois. Gud, vad löjligt det ser ut.
Paul Pogba då? Fransmannen var tillbaka i startelvan, men det var svårt att säga varken bu eller bä om hans insats. En klockren sexa på betygsskalan. Några småkonster och dribblingar, några enkla bolltapp, ofta ur matchen, ibland dominant.
Åtta dagar till nästa match! Hjälp!