Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Framåt.

Jag har ärligt talat inte orkat ta tag i att dela med mig av mina tankar och känslor kring senaste matchen. Ni vet ibland när man är nere för att något gnager en, så kan det antingen kännas som att man blir så otroligt mycket lättare om hjärtat när man fått sätta ord på vad det är som skaver, eller som att man bara vill sopa det under mattan och aldrig tänka på det igen. Och så ligger det kvar där, under ens känslomässiga matta någonstans inne vid hjärtroten och tynger som en påse sten i en för hårt spänd ryggsäck. Det sistnämnda, det är jag om Valencia-matchen.
Det är så tungt. Så tungt, så tråkigt och så fullkomligt utmattande att tänka på och/eller prata om United just nu. Om senaste matchen, om laguttagningen, om Mourinhos bråk med den eller den, om spelarnas individuella prestationer (vilka till störst del var skit, så inget glädjande där) eller om vad som är fel och hur vi ska gå vidare. Varje vecka sitter man här med nya frågor och funderingar som ingen jävel har något svar på, och det är så tröttande ända in i själen att behöva stå vid sidan av och se det här förfallet.
Erik Niva sa efter matchen mot Valencia att United just nu är som en EKG-kurva som någon dragit sladden ur. Plant, konstant ingenting. Kunde inte sagt det bättre själv. Resultatet mot Valencia är i sig kanske ingen katastrof för utgången av vårt CL-spel. Än. Men lite beroende på hur övriga spelar och vem som slår vem, kan platta insatser som denna bli avgörande till slut. Man behöver vinna sina hemmamatcher och se till att inte förlora sina bortamatcher. Jag kan bara säga detta; det kvittar hur många gånger man byter manager om den som utser managern inte vet vad han sysslar med, och det kvittar hur mycket pengar man spenderar om man inte förvaltar det man köper, OCH DET FUCKING KVITTAR vad enskilda spelare presterar i en match eller två, eller kanske under en hel säsong, när klubben så tydligt saknar riktning, ledarskap och någon som helst jävla framtidsvision. Vi famlar i mörkret och det kommer vi göra oavsett vem som tränar laget och vilka som spelar i det, när de som har makten över pengarna bara bryr sig om pengar, och de som ska ha kunskap om fotboll bara har kunskap om pengar. Så. Rant over. Eller “facht” som Rafa Benitez hade sagt.
Nu blickar vi framåt. Tack och lov. Vill kasta mig in i nästa match enbart för att slippa tänka på den förra. Newcastle nästa då, med the fat spanish waitor i spetsen. Säsongen har väl börjat sådär för Rafa och hans mannar. De huserar just nu på 18:e plats i ligan med bara två inspelade poäng på säsongens inledande matcher. Visserligen efter ett tuffare spelschema än många andra (typ vi) haft, men ändå. Pessimisten i mig säger att det här ju är ett ypperligt läge för Newcastle att vända denna trista trend, för det är ju allmänt vedertaget vid det här laget att vi är darriga som ett gäng asplöv på hemmaplan. Men ska försöka ladda upp för den här matchen med öppet sinne och en positiv attityd. (Känns lite som varma kläder och ett glatt humör – existerar det ens?)
Det känns svårt att spekulera kring någon laguppställning i nuläget. Mest för att skillnaden mellan hur jag vill att det ska se ut och hur jag tror det kommer se ut aldrig varit större. De enda som borde få godkänt för sin insats mot Valencia är Shaw och Rashford, och jag hoppas de båda får starta på lördag. Om inte annat för att Shaw är vår bäste spelare just nu, och för att Lukaku behöver bänkas. Och ärligt talat, det är han inte ensam om. Samtidigt är känslan att det sista Mourinho kommer göra är att vända sig till unga talanger för att rädda sig själv eller vår snart avskrivna säsong. Han kommer gå för rutin, alltså kan vi räkna med att återigen få njuta av den bedrövlige Antonio Valencia och superunderhållande firman Matic-Fellaini.
Vi får se. Knappt lönt att spekulera, det känns som att vi är i fritt fall och just nu går all energi åt att titta framåt. Framåt, inte bakåt, och absolut inte utför.