Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Oemotståndligt vackert (och onödigt)

Embed from Getty Images
Få händelser är så oerhört omtumlande som en rejäl jäkla Unitedvändning på Old Trafford.
Vi har sett det otaliga gånger tidigare och vi fick tack och lov se det också i kväll efter ytterligare en mardrömslik första halvlek. Den här känslan när man bara VET att det kommer att komma ett segermål förr eller senare är oemotståndligt vacker.
Och när det väl kommer efter ett 0-2-underläge i den 70:e minuten spelar det ingen roll om det är Real Madrid eller Macclesfield eller ens Newcastle som står för motståndet.
Pur eufori.
Att det sen ens ska behövas en sådan anstormning är en annan fråga, som jag också berör här.
Bäst:

  • Givetvis den lika imponerande som oväntade vändningen efter paus. Från ytterligare en pinsam insats under första 45 till en offensiv ur den gamla klassiska Unitedskolan med våg efter våg efter våg av anfall. Vid ett tillfälle strax innan Matas ljuvliga reducering hade United tre avslut på mål inom ett par minuter, att jämföra med typ ett enda under första halvlekens första 40.

Också vackert i olika grader:

  • Med tanke på hur virrigt det ser ut och hur ofta personalen byts känns det tryggt att ha en vänsterback på plats som nu etablerat sig på allvar. Luke Shaw är så klart på långa väger inte i Irwin- eller Evra-klass, men han är habil defensivt och med ytterligare självförtroende kommer också offensiven att bli vassare. I kväll fortsatte han att visa hur det kan gå när man får fortsatt förtroende och fortsätter att ta det.
  • När Newcastlefrisparken styrdes via Ashley Youngs arm/hand ut över sidlinjen och en potentiell straff istället förvandlades till en Unitedinspark i Anthony Taylors bok. Inte riktigt frispark-för-Jonny-Evans-efter-att-ha-karatesparkat-ner-Drogba-nivå, men ändå minnesvärt.
  • Alexis Sanchez är kanske den som behövde ett segermål i 90:e mest av samtliga spelare. Nu är jag inte särskilt förvånad över att det var han som slog till – det var liksom upplagt för det – utan mer överraskad över hur det såg ut. Det är ytterst sällan man ser detta United ha spelare som slåss om att avsluta i motståndarnas straffområde, men den här gången var det liksom fajt mellan honom och Martial om vem som skulle ge sin manager (och sig själv) mest arbetsro.
  • Martials kvittering. Se så vackert och “enkelt” det kan vara när två spelare av den kalibern verkligen lyser och visar sitt kunnande. Även om Pogbas klack var stilig värre var ändå Martials förstatouch och avslut snäppet vassare.
  • Farten och one-touch-spelet vi såg prov på i samband med invasionen av Newcastles planhalve i andra akten. Vad är det som krävs för att United – som bevisligen kan hantera det när dom vill – ska ta fram det utan att ligga under med 2-0 hemma mot ett bottenlag?

Illa:

  • Gary Neville la som bekant av när han som veteran i ett bortamöte med WBA upptäckte att han inte alls hängde med längre. Frågan är om Ashley Young har den självinsikten. Engelsmannen har sina moments i offensiven, men defensivt är han en säkerhetsrisk i Valenciaklass. Han var såååå off vid båda Newcastles mål och kunde utan att ha haft anledning att protestera alltför högljutt kunnat bjuda gästerna på en straff och läge att göra 3-0.
  • Nemanja Matic och Chris Smalling må vara målgörare ur den lägre skolan i jämförelse med många av lagkamraterna på planen, men de missarna …

Förskräckligt:

  • Den här årgången av Manchester United hade egentligen ingenting av det vi förknippar med Manchester United under den första halvleken. Ingen lidelse, ingen passion, ingen fantasi, ingen grinta, ingen magi. I stället för att se spelare som verkligen njuter av förmånen att få dra på sig den röda tröjan får vi se spelare som får ångest av att göra. Allt låser sig, superstjärnor blir medelmåttor och fotbollsunderhållningen är i paritet med hur upphetsad man blir av att se vattnet koka upp när man ska laga pasta.
  • Försvarsspelet! Man ska inte utsätta sig för detta mot ett dittills under säsongen i princip ofarligt Newcastle som slitit för både mål och poäng i match efter match. Hur illa hade det sett ut mot ett europeiskt topplag efter 45 minuter?
  • Scott McTominay är Mourinhos egen protegé. Att då flytta ner honom som mittback redan efter 19 minuter är på gränsen till misshandel. Ynglingen är inte mittback, har gjort bort sig när han fått chansen där nyligen och vad talade egentligen för att han inte skulle göra det igen? Fullkomligt obegripligt beteende.
  • David De Gea i orange. Fy bubblan. Aldrig mer.

José:

  • Frågan är hur nära det egentligen var/är att portugisen får lämna sitt uppdrag, trots den här magnifika vändningen. Ingenting har egentligen förändrats efter bara en enda halvleks manisk offensiv och med tanke på vilket motstånd som står för dörren efter landslagsuppehållet lär mycket förändras för att United ska kunna rå på motstånd som city och Juventus. Nu är det knappast så att ett avsked till Mourinho per automatik återskapar United till en Mighty force of Europe, men frågan är vad det betyder om han stannar?
  • Jag gillar på ett sätt att han agerar tidigt och har länge väntat på att se honom göra några första halvleks-byten, som han gjorde då och då under sin första succéperiod i Chelsea. Så när Bailly kallades ut och Mata skickades in hade jag en förhoppning om en omedelbar offensiv satsning för att kontra mot det tidiga 0-2-underläget. Men istället fortsatte han med en rak fyrbackslinje med en grön mittfältare som mittback i stället. Det slutade med att han istället bytte ut mittfältaren som han flyttade ner som mittback bara en halvtimme senare … Ibland undrar jag om han är självdestruktiv, den gode José. Som sen har mage att säga att “Scott McTominay is scared on the pitch”.
  • Hans egna inköp Alexis Sanchez och Fred är för dåliga för att starta (igen). Hans eget inköp Victor Lindelöf ansågs vara sämre än en innermittfältare som mittback. Han bytte ut Eric Bailly efter mindre än 20 minuter … Hur kan det komma sig?