Idag gratulerar vi Mike (Mick) Duxbury på 60-årsdagen! Dubbel FA-cupvinnare gjorde försvararen Duxbury, en egen Unitedprodukt, tio säsonger för klubben mellan 1980 och 1990.
Ingalunda den kändaste spelaren i Manchester Uniteds historia kan vi ändå betrakta Mike Duxbury som en trotjänare. När han packade väskan för en fri transfer till Blackburn hade han samlat på sig 378 matcher för United. Det placerar honom som nummer 37 på listan.
Spontant tänker jag att det är märkligt att jag visste så lite om Duxbury. Han var ändå Unitedspelare i 378 matcher i relativ nutid. När jag studerar listan över de 49 som har gjort flest matcher för United landar jag på att Duxbury är den jag visste minst om (nummer 50 på listan är Charlie Moore, försvarare 1919 till 1930, honom har jag ingenting på i minnesbanken).
Han själv tycks föredra att kallas Mick Duxbury, snarare än Mike Duxbury, men det är inte tu tal om att han för omvärlden är känd som Mike.
Född i Accrington (ligger några mil norr om Manchester, mellan Blackburn och Burnley) i Lancashire hösten 1959 sysslade Mike Duxbury med diverse olika sporter i unga år. Bland annat blev han distriktsmästare i löpning. Fotbollen var ändå hans nummer ett och hans pappa tog honom ofta till Turf Moor för att se Burnley spela.
Duxbury var en talangfull fotbollsspelare som var i klubbar som Everton, Liverpool, Arsenal, Blackburn och Leeds på provspel. Till slut blev det Manchester United. Han signerade som skolpojke i augusti 1975 och som lärling sommaren efter. Bara några månader senare skrev han på sitt första proffskontrakt, med en veckolön på 16 pund.
Sakta jobbade han sig uppåt i hierarkin och nedåt i planen. Först anfallare, sedan mittfältare och slutligen försvarare. Allra bäst var han som högerback. Mångsidigheten skulle ändå komma honom väl till hands. Duxbury gjorde a-lagsdebut i augusti 1980. Under debutsäsongen gjorde han 37 a-lagsmatcher och avverkade 8 olika positioner.
Duxburys bästa säsong i karriären var 1982/83. Den 12 oktober gjorde han 1-0-målet i finalen i U21-EM borta mot Västtyskland. Då England hade vunnit hemmamatchen med 3-1 var det i praktiken målet som avgjorde matchen.
Om säsongen så att säga började med en medalj skulle den också avslutas med en medalj. Den 26 maj 1983 vann United med 4-0 mot Brighton i omspelet av FA-cupfinalen. Duxbury var förstås en av spelarna i startelvan. Det var han i samtliga 60 matcher den säsongen.
Hösten 1983 skulle Duxbury få sina första chanser i a-landslaget. Det steget lyckades lyckades han aldrig ta helt och hållet. Det det blev bara tio landskamper totalt, den sista inte ens ett år efter debuten, och för många misstag.
Misstagen i landslaget påverkade även klubblagsformen och även om han fortsatt fick mycket speltid var han aldrig mer helt given i startelvan. Han vann FA-cupen för andra gången 1985, men den här gången fick han nöja sig med att vara inhoppare i finalen.
En chans att flytta till Everton nobbade Duxbury, trots att Alex Ferguson hade värvat in landslagsspelaren Viv Anderson för högerbackspositionen. Anderson blev inte riktigt vad United hade hoppats och Duxbury fick under säsongen 1987/88 allt oftare en plats i startelvan igen.
Tyvärr följde sedan ett par skadefyllda säsonger. Han fick sin testimonial mot Manchester city i augusti 1989. När United vann FA-cupen 1990 fanns det dock ingen plats för Duxbury i matchtruppen. Kort därefter fick Duxbury beskedet att hans Unitedkarriär var över.
Mike Duxbury fortsatte sedan spela i Blackburn och därefter Bradford innan han avslutade karriären med ett par år hos Golden i Hongkong.
Efter karriären bosatte sig Duxbury i hemtrakterna, även om han jobbade för Manchester United Soccer Schools i Hongkong och Dubai. Annars jobbar han som idrottslärare och på fritiden ägnar han sig gärna åt flugfiske.