En medelålderskris sådär i halvtid | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

En halv säsong har gått för Manchester United och Ole Gunnar Solskjaer och vi är exakt där vi trodde att vi skulle vara eller..? Detta är ingen halvtidskrönika men jag måste ändå slänga in mina två amerikanska cent

Elliot Jaques som myntade termen ”medelålderskris” beskrev den som en fas i livet som präglas av livsrelaterad oro, nedstämdhet, uppgivenhet, rastlöshet och ångest och det är exakt det jag upplever när vi har spelat en halv säsong och jag har ändå sisådär 20 år kvar tills jag är medelålders, bör jag vara orolig?

Vi alla såg det här komma, vi visste att spelare skulle gå sönder och min oro klarar inte av att panikvärva in någon ”gubbe” som söker att få ännu större säkerhet inför kommande pension. Men på något sätt så är det där vi har hamnat. En sån där oro som bilägare kan känna igen, det har ”klonkat” nog länge i motorn och nu börjar det pysa ut rök mitt på E4:an och vi har 50 mil kvar. För jag själv kan inte minnas senast vi hade ett sånt dåligt innermittfällt som vi har haft den här säsongen och att vi är beroende av McTominay som inte ens är en passningsspelare i grund och botten. Trots att Mekanikern på verkstaden rekommenderade att byta ut vissa delar i motorn för att förlänga livstiden så blev vi för snåla och ansåg att ”Den håller, i alla fall tills sommaren 2020”. Och nu står vi här mitt på E4:an någonstans i Sverige och fryser könsorganet av oss och inser att vi måste byta ut den dyraste delen i hela jävla fordonet, motorn (mittfältet). Samtidigt som en Paul Pogba helt plötsligt vill ta första flighten till iberiska halvön nu när Real Madrid tydligen inte vill ha honom. ”The art of Negging” kallar förföraren och författaren Neil Strauss detta fenomen och ska användas för att locka till sig ett intresse av den andra parten genom minska dennes självförtroende, ”Visst Paul du är bra, men Valverde är ju faktiskt bättre”. Och det verkar bevisligen fungera för att locka till sig min nuvarande favoritspelare Paul Pogba och det gör mig uppriktigt sagt ledsen.

Embed from Getty Images

Samtidigt som jag promenerar genom ett blåsigt, kallt och halkigt Luleå utan broddar med min nuvarande favoritlåt ”Josef Love – Room to grow” så kan jag inte motstå att känna ett uns av hopp. Jag är ju trots allt den personen som ser glaset som halvfullt och inte halvtomt. Josef Tallenhed som ledsångaren heter sjunger om att man kan få skit kastat emot sig men att det handlar om att överleva för till slut vänder det faktiskt och att det alltid finns utrymme för att växa. Om det är någon klubb som kan göra det så är det faktiskt Manchester United. Raiola kan hävda att vi skulle förstöra Messi, Pele, Maldini och Bosse på Svenskt plåtslageri men vi vet att sanningen är annan, de spelare som har varit bra nog för oss har faktiskt blivit bättre och de som inte har något i klubben att göra har äntligen börjat stå på fel sida av svängdörren och åker ut med huvudet före.

Ser man till resultaten så ska vi som klubb inte vara nöjda med var vi befinner oss poängmässigt eller tabellmässigt. Men det som ska tas i beaktning är att vi ligger trots detta på en femteplats och har huvudsakligen spelat det sämsta innermittfältet jag har sett sedan jag blev hängiven supporter 2005. Matic – Fred, Pereira – Fred, samtidigt som vi har en nummer 10 som inte har gjort ett enda poäng på 29 matcher. Helt plötsligt känns tabelläget OK, speciellt med tanke på den truppen som ställs på banan vecka in och vecka ut.

Vissa skriker och raljerar över att Arteta har visst fasiken fått igång Arsenal, ”kolla han har gjort detta med Arsenal på en vecka”, ja jo, men samtidigt så vill jag minnas att Ole vann 11 matcher i rad eller något liknande när han tog över vilket ledde till att han faktiskt blev permanent manager så jag vill anse att det inte är en bra jämförelse, herr Arteta och hans kanoner kan återkomma i april och motbevisa mig men vi kommer att hamna på en bättre placering än Arsenal och vi kommer förmodligen kanske till och med ha tagit en titel oavsett hur Kalle-ankig Carabao Cup än är.

Jag går in i 2020 med en mild medelålderskris bresandes i bastuställning från min gråa plyschsoffa och tror på att 2020 är mitt och Uniteds år och att vi börjar med att tvåla dit Wolverhampton i FA-cupen. Det är så man river av ett nytt år.

Res med oss till Manchester!