Katten lekte med råttan och så var drömmen om en cupfinal på Wembley i vår plötsligt så nära döden man kan komma.
City mosade United i en halvlek och det var smärtsamt att uppleva.
Tacksamt:
- Bara 3-0 efter första 45. Det kunde ha varit 6-0. Så vidrigt var det och gav otäcka flashbackar till 2011.
Litet jippi:
- Reduceringsmålet var oerhört tjusigt och extra fint att det var två hemmaodlade anfallare.
- Rashford som kapten i ett derby på hemmaplan var ju också oerhört vackert.
Fängslande:
- City kom alltså till start utan både Jesus och Agüero och med en Sterling helt ur slag i avslutningslägena – och körde ändå över United totalt under första 45. Under en lång period i första halvlek fick inte United låna bollen överhuvudtaget.
- Och detta efter att United, som så ofta, inlett lovande första 10-15 med fin press och några halvchanser. Jag förstår inte hur det kan vara så ofta förekommande att man (i alla fall jag) sitter och är orolig när United startar bra, eftersom man vet att det kommer att vända. Nu kom ju vändningen via ett näst intill ostoppbart drömmål, men ändå.
Uschanbuschan:
- Tredje raka utan seger för United, som alltså är utan vinst 2020.
- Som om inte det var nog har vi väl haft typ två avslut på mål de senaste två matcherna.
- Egentligen att slå in en öppen dörr här: Men ett mittfält med Fred-Pereira och ett mittlås med Lindelöf (hur trött såg inte han ut efter att typ startat varje match hela livet?) är det inte plättlätt att vinna matcher. Titta också på hur Uniteds offensiv såg ut med den oduglige Lingard centralt och en helt-ur-slag-walesare på ena kanten. Jämför det med Silva-Mahrez-De-Bruyne som har som specialitet att hitta genomskärare framåt, medan Unitedspelarna har som specialitet att hitta genomskärare hemåt.
- Lindelöf, ja. Han åker lika mycket berg- och dalbana som fansen, men till skillnad från oss gör han det på planen. Från att ha varit hackkycklig till att ha blivit den mest stabile mittbacken till denna mardrömsinsats defensivt (offensivt, efter paus, fick vi åtminstone se några exempel på hans fina passningsfot). Svensken verkade extremt förvirrad av det faktum att City inte använde sig av en renodlad anfallare och stötte i fel lägen och halkade i desamma. Vid 2-0 startar anfallet med att han nickar in bollen i banan och vid 3-0 ligger han halvvägs inne på Citys planhalva, av någon outgrundlig anledning.
I övrigt:
- Det var verkligen ett fint ögonblick i spelargången innan match när Manchesters egen Marcus Rashford skulle leda ut laget som kapten för första gången och De Gea gibbonplockar något skräp ur hans hår. Kärlek.
- Phil Jones fortsätter vara den stora driftkuckun i United, men förutom att han faktiskt var minst dålig av mittbackarna i dag så tycker jag lite synd om honom. Missförstå mig rätt, men hans dagar i klubben – och på hög nivå? – är ju sedan länge räknade så det är nästan taskigt att starta honom. Lyteskomiken blir ju liksom oundviklig när han åker upp läktaren via Kevin De Bruyne och i slutminuterna drabbas av kramp. Som mittback. Jag vill inte ens skälla på honom längre.
- Oj, vad tröttkört United såg ut under slutdelen av matchen. Frågan är hur mycket piggare de kommer att se ut redan på lördag?