Vi är aldrig nöjda, vi vill alltid ha mer

Det blev ett abrupt slut pÃ¥ Manchester Uniteds första säsong i Women’s Super League. Efter att Covid-19 slagit ner som en fotbollshatande bomb, som skördade tusentals offer världen över, valde man till slut att avsluta säsongen 19/20. Säsongen Ã¥terupptogs alltsÃ¥ inte, och FA Ã¥lades uppgiften att sammanställa den halvfärdiga tabellen pÃ¥ ett sÃ¥ rättvist sätt situationen tillät. Detta resulterade i ligaseger för Chelsea, en andraplats för Manchester City, tredjeplats för Arsenal och slutligen en fjärdeplats för United. Det är alltsÃ¥ med säsongen 19/20 i förtid död och begraven som vi idag kastar oss in i en ny säsong, och inleder mot de regerande mästarna.

Det mest intressanta inför en ny säsong är väl allt som oftast vilka möjligheter ens klubb har att pÃ¥ allvar utmana om titeln. Förra Ã¥ret vid den här tiden gjorde United premiär i Women’s Super League efter att överlägset ha kammat hem segern i andradivisionen säsongen före. Eftersom United är United var det inte direkt nÃ¥gon ”vanlig” nykomling vars största/enda ambition är att hÃ¥lla sig kvar i sin nya serie som äntrade WSL. Nej, kraven var höga redan pÃ¥ förhand, och de största förväntningarna kom frÃ¥n de egna leden, inte minst frÃ¥n huvudtränaren Casey Stoney själv.

Inför säsongen spekulerade vi i Muss-redaktionen om Uniteds förutsättningar i högstaligan, och var alla överens om att en placering i övre halvan av tabellen skulle vara ett minimikrav. Inte minst eftersom man, som tillägg till en redan stark trupp, hade värvat in ett antal namnkunniga landslagsspelare, exempelvis mittfältarna Jackie Groenen och Haley Ladd från Holland respektive Wales, och mittbacken Abbie McManus från England. Efter att ha inlett säsongen med två mycket hedersamma förluster mot City och Arsenal kom äntligen den första segern, 2-0 mot Liverpool. Trots blygsamma tre poäng på två matcher var det en inledning som gav mersmak. United visade att man i stort sett höll jämna steg med de etablerade topplagen, och en annalkande hybris infann sig, åtminstone här i Muss-lägret där vi började diskutera om inte en topp tre-placering vore ett rimtligt mål ändå. En resonen och realismens röst i form av Casey Stoney bidrog till att hålla oss kvar på jorden. Hon poängterade tydligt efter varje match att vi tar en träning, en dag och en match i taget. Vi är stolta över det vi åstadkommit, men inte nöjda. Detta är mantrat som genomsyrar Stoneys ledarskap och ligger i sann United-anda till grund för den fina start klubbens damsatsning fått: vi är aldrig nöjda, vi vill alltid ha mer.

Med tanke på föregående säsongs korthuggna slut är det liksom på herrsidan svårt att bedöma var klubben befinner sig i nuläget. Vi har på sociala medier följt våra spelare och sett hur de alla tränat stenhårt i sina respektive lockdowns. Även Stoney själv har setts göra push-ups i sin trädgård med sina barn runt omkring sig, och känner vi henne rätt kommer hon inte ha tillåtit någon vila för sina spelare i den korta försäsongsträning de bedrivit.

United har släppt ett par spelare som inte riktigt lyckat etablera sig sedan man tog steget upp i WSL. Nu senast var det den av fansen mycket omtyckta Mollie Green som tog farväl av klubben och dess hängivna Barmy Army, men självklart har ett par meriterade tillskott värvats inför säsongen. Ivana Fuso, tysk U19-kapten och offensiv kraft frÃ¥n Basel, kommer sannolikt bli en viktig del i vÃ¥r klubbs framtid. 19 Ã¥r ung och spÃ¥s en lysande framtid, om hon sedan väljer att spela landslagsfotboll för Tyskland eller sitt födelseland Brasilien Ã¥terstÃ¥r att se. Värre dilemman hade man ju kunnat utsättas för… Vidare har även Lucy Staniforth och Ona Batlle anslutit till klubben. Staniforth är en 27-Ã¥rig offensiv mittfältare och engelsk landslagsspelare vars senaste klubbadress var Birmingham, medan Batlle är en 21-Ã¥rig katalonsk ytterback invärvad frÃ¥n Levante. Ni kan läsa mer om nyförvärven här.

Embed from Getty Images

Det är tunga namn United lagt vantarna på, och som vanligt tillgodoses truppens behov med extrem fingertoppskänsla av Stoney. Man satsar ungt, med inslag av rutin i en spelare som Staniforth som med sina 27 år fyllda är i sin absoluta prime. Ur svenskintresse känns det kanske lite dystert då Batlle är en riktigt vass ytterback som kan användas på båda kanterna. Min personliga förhoppning var att Lotta Ökvist skulle ta ytterligare ett steg i sin utveckling och mer eller mindre till den här säsongen ersätta Alex Greenwood, men det blir tufft när även spelare som Amy Turner, Martha Harris och kanske även Kirsty Smith ska stångas om ytterbacksplatserna. Å andra sidan kan vi glädjas åt en mångsidig anfallare i Fuso, som blir ett fint komplement till James, Sigsworth och övriga i anfallsfalangen. I synnerhet eftersom Jane Ross som värvades inför förra säsongen inte alls blev den målspruta man hoppats på behövde man förstärka offensiven för att ha en chans att även i år kunna utmana om topplaceringarna.

Det blir på ett publiktomt Leigh Sports Village som Stoneys kvinnskap tar emot gästande Chelsea i premiäromgången. Tuffast möjliga motstånd, men en nyttigare värdemätare än att möta de regerande mästarna kan man nog inte få och det ska bli mycket intressant att se hur vi står oss i jämförelse. Personligen är jag också spänd på hur Stoney valt att ställa upp laget, och huruvida någon av nyförvärven ges någon speltid.

Jag skulle gissat att Staniforth varit ett nyförvärv direkt för startelvan, men hon är dels skadad och dessutom avstängd efter en utvisning i våras.. Med sin rutin och dessutom vana av engelsk toppfotboll på både nationell och klubbnivå lär detta inte vara någon svår övergång för henne, och hon borde kunna förväntas prestera ganska omgående när hon blir frisk. Möjligtvis skulle Batlle kunna få en startplats, men mer sannolikt är kanske att hon ges ett inhopp och en försiktig start. Väldigt svårt att spekulera i när läget är som det är, men bortsett från en världsomspännande pandemi så känns det kul att WSL äntligen är tillbaka.

Jag ser på säsongen med tillförsikt och tippar oss i nuläget på en topp fyra-placering. Det finns inget så hoppfullt som en ny säsong och den känsla av omstart hösten ger, och med lite tur kan detta bli ett otroligt roligt fotbollsår. Nu mer än någonsin, det förtjänar vi.