Dammet har lagt sig. Krigstrummorna har tystnat. Soldaterna – förhandlarna – har dragit sig tillbaka från fronten. Säsongen har börjat på riktigt.
Många var vi som hängde med huvudena direkt när transferfönstret stängde sina massiva portar. Besvikelsen slog rot ännu en gång. #Glazersout trendade igen.
Mina initiala tankar, min frustration, kan du läsa om här – om du vill, har tid och orkar.
Men var allt verkligen så nattsvart som det kan verka i Twitterflödet?
”Näeä … nä, jag tror faktiskt inte det”, som Hans majestät hade sagt.
Missförstå mig rätt; mycket av kritiken direkt efter var befogad. Om en bråkdel av rapporterna om vad som försiggått bakom kulisserna stämmer har förhandlingarna kantats av inkompetens – igen.
Som ett av många exempel har vi ännu en gång försökt krama ur varenda pund vi kan ur spelare vi inte längre vill ha kvar.
Det är därför vi nu står med en trupp där vi tvingats ställa av spelare med monsterkontrakt.
Phil Jones, Marcos Rojo och Sergio Romero drar in hutlösa summor pengar varje vecka, men är bokstavligt talat överflödiga och kan inte nyttjas i europaspel under kommande säsong.
Visserligen hade det inte varit bättre om de suttit med på bänken i världens mest prestigefyllda cup.
Istället för att låta dem lämna billigt, eller helt bryta kontrakten, måste man nu istället betala löner till spelare som varken ska eller får spela.
Det går inte att fixa dåliga affärer.
Att gå in i en förhandling med en annan klubb och hålla ut för förhållandevis höga övergångssummor när alla vet att vi vill bli av med spelarna, är ungefär som att spela poker med korten vända mot de andra deltagarna – och ändå försöka bluffa.
Nog om det negativa. Det har som sagt funnits ljuspunkter i herrlagets transferaffärer också.
Donny van de Beek är en bra spelare som vi fick till ett bra pris. Förhoppningsvis får han också lite speltid framöver.
Alex Telles och Edinson Cavani är också de två positiva tillskott som relativt sett inte kostade många pund.
Och Facundo Pellestri och Amad Diallo är två, förhoppningsvis, lovande framtidsnamn.
Så beträffande faktiska nyförvärv finns inga uppenbara minus.
Om vi dessutom tar en titt på akademin kan vi konstatera att den som ansvarar för deras övergångar troligen borde bli befordrad till A-laget.
Hela nio (!) tillskott, från bland andra Real Madrid, Barcelona och Atlético Madrid.
Om bara två av dessa lovande ynglingar lyckas ta en framtida plats i herrlaget får reservernas transferfönster rendera ett väl godkänt betyg.
Vi visade också prov på att vi inte längre låter andra klubbar diktera prissummorna för både inkommande och utgående spelare.
Även om det var nära att sluta med att hela affären gick i stöpet fick vi till syvende och sist de pund vi begärde för Chris (Mike) Smalling.
Chris fick som han ville. Vi fick vad vi ville. Roma fick den de ville. Win-win-win.
Även om klubbledningen är utskrattad i västra Tyskland för hur man hanterade affären med Jadon Sancho lät vi oss inte rubbas.
Dumsnåla? Kanske.
Samtidigt var det ett viktigt statement; ett bandage över det stora sår som Ed Woodward åsamkade klubben med sina bevingade ord om dess unika förmågor på marknaden.
Vi kunde ha svarat på den uteblivna affären genom en desperat värvning av en spelare som varken ville lämna sin nuvarande klubb eller flytta till ett regntungt Manchester, á la argentinaren som numera spelar för PSG.
Istället lät vi porslinskatten Ousmane Dembélé stanna i sitt Katalonien.
Right-winger positionen, som gapat tom sedan Cristiano Ronaldo lämnade, har alltså fortfarande inte fyllts.
Det i sig är klappuselt.
Samtidigt: ”I’d rather have a hole in the squad than an a**hole.”
Det är sällan fördelaktigt att dra för stora växlar av någonting.
Sommarens transferaktivitet levde å ena sidan inte upp till förväntningarna. Å andra sidan var den inte bara dålig.
Det brukar sägas att varje gång Manchester United ryktas vara intresserade av en ny spelare ökar dennes pris markant. Det är därför agenter är så angelägna om att länka sina klienter med en flytt till Old Trafford.
Den ökade prissumman brukar raljerande kallas United-skatt.
Genom att välja att lämna, eller skjuta upp, somliga av affärerna i sommar kan klubben ändå ha tagit några steg i rätt riktning.
En välvillig tolkning är att Manchester United sände ut signaler över världen att man inte längre tänker låta sig utnyttjas.
Och kanske kan det löna sig i framtiden.
Nyliberala giganter som Margaret Thatcher och Ronald Reagan hade varit stolta över våra försök att sänka den skatt som fästs vid vårt namn.
Res med oss till Manchester!