Newcastle. Det yttersta beviset pÃ¥ att feelgood-wankers och hobbylivscoacher som slänger sig med trams som ”välj glädje” och annan jävla optimismpropaganda vet fuck all om livet. För har man känt det livslÃ¥nga hatet och föraktet mot Newcastle United Football Club, dÃ¥ vet man vad det innebär att leva, och man vet hur underbart befriande det är att hata. Liverpool, Leeds, City, Arsenal och Chelsea i all ära. Beroende pÃ¥ vilken generation man tillhör har man nog lite olika inbördes ordning pÃ¥ sin egen personliga hatlista, men kandidaterna är för det mesta desamma. Men sÃ¥ har vi Newcastle, vars förhatlighet aldrig egentligen fötts ur nÃ¥gon reell konkurrens (förklaring överflödig, Newcastle har aldrig och kommer aldrig vinna nÃ¥got av värde, eller vara relevanta i nÃ¥got positivt sammanhang). Anledningen till att man kräks ur alla kroppsöppningar vid tanken pÃ¥ Newcastle är deras hybris och generella skitattityd mot United. Det största mindervärdighetskomplexet en klubb nÃ¥gonsin haft.
För mig började det med Kevin Keegans (”I will love it if we beat them”) totala meltdown efter att Fergie psykat sönder honom totalt. Recap för nykläckta ynglingar som inte var med pÃ¥ den tiden, eller trötta gamlingar som inte riktigt minns: säsongen 95/96 ledde Newcastle ligan med tolv poäng, och lyckades ändÃ¥ till sist sluta tvÃ¥a, fyra poäng bakom United. Denna bitterhet har de förstÃ¥s aldrig kommit över, och Keegan seglade in i mitt hjärtas djupaste hat för att stanna där för evigt <3
Sedan har vi ju hela Alan Shearer-baletten och hur han mosade sin egen karriär genom att tacka nej till Fergie, inte en utan två gånger. Enbart hans egen förlust såklart, vem behövde honom när man hade Cantona? Och utan Shearers fuck-up hade vi ju dessutom aldrig fått vår fantastiskt fina läktarsång You are my Solskjær heller, så helt klart en win för oss. Såhär i efterhand förstås, där och då var det idel bitterhet. Idag tycker man ju mest bara synd om Alan Shearer.
Och så det man har i färskast mine: Alan Pardews krig mot Ferguson. Minns ni? Det började med att Fergie (som vanligt med rätta) lackade ur på domarteamet i Uniteds match mot Newcastle på Boxing Day 2012. Fergie klarade sig utan bestraffning och detta beklagade sig Pardew över i media dagarna som följde, vilket fick Fergie att svara:
”Pardew has come out and criticised me.. Alan Pardew is the worst at haranguing referees, his whole staff, every game. He was at it the whole game on Wednesday. He shoved the referee and makes a joke of it and he’s got the cheek to criticise me. It’s unbelievable. He forgets the help I gave him. The press have had a good field day out of it. They’ve addressed every possible avenue. The only one they’ve left out is Barack Obama. He’s too busy. I carry that because I’m the manager of the most famous club in the world. I’m not at Newcastle, a wee club in the north-east. That’s simply the facts of life.”
Efter denna lysande comeback var vi i krig mot Newcastle. Och den som inte avskydde Alan Pardew innan gjorde det definitivt efter hans löjliga lilla dansfirande när han mötte United som manager för Crystal Palace. Den glädjen blev kortvarig, som ni vet vände vi ju och vann den matchen, men man fortsatte att avsky Pardew. Och Newcastle. Det enda lilla smolket i hatbägaren är väl nu att allas vår älskade Steve Bruce är den som leder Newcastle idag. För älskar man inte Steve Bruce, då är det något som inte står rätt till.
Och matchen idag då? Well, vi måste helt enkelt vinna den. Leicester slog nyss Aston Villa och City leder väntat mot Arsenal, vilket gör att vi i skrivande stund ligger på en tredjeplats. Tre poäng bakom Leicester och TRETTON poäng bakom City. Oacceptabelt givetvis. Men lämnar ytterligare orosmoln gällande tabellen tills efter matchen tror jag.
YOU ARE MY SOLSKJÆR.
