Ja, vad ska man säga? Jag vet faktiskt inte längre. Igår efter min unge hade somnat satte jag mig här och försökte påbörja ett inlägg om min upplevelse av matchen mot City, och det allmänna läget i United. Jag gav dock upp det ganska snabbt, var så ledsen och förbannad att det inte gick att uttrycka några sammanhängande känslor. Kan säga att det hade blivit en helt annan ton om jag hade fortsatt. En natts sömn gav lite perspektiv, ni känner nog igen känslan.
Men såhär. Jag tror inte att någon egentligen hade förväntat sig något annat än förlust. Självklart hoppas man ju alltid, men tron finns verkligen inte där. Efter matchen mot Liverpool har man liksom slängt upp en dörr till ett elände som kommer ta lång tid att mota tillbaka, och därav var vi nog många som var rädda för ännu en 0-5, eller kanske till och med värre. Det blev inte så. 0-2, varav ett irriterande självmål, är inte det mest bedrövliga resultatet man kan tänka sig. City är otroligt bra och många bättre lag än United kommer tappa poäng mot dem under säsongen, och jag personligen såg många värre scenarion framför mig än 0-2. Men det är inte heller i första hand resultatet som gör så jävla ont.
Självklart är en förlust i ett Manchesterderby alltid en vidrig upplevelse, men vi har haft ett par sådana, även under Fergies tid, och vi har överlevt det också. Det som svider så förbannat just nu är sättet det sker på. Hur sanslöst långt efter vi är, hur mycket vi underpresterar och hur totalt urholkat självförtroendet är hos exakt varenda spelare i truppen. (Möjligen bortsett från Ronaldo och Pogba, vars egon nog inte tillåter den typen av självinsikt som bidrar till tvivel på den egna förmågan.) Och det är här det blir en fråga om managerns impact för mig. Jag tycker generellt inte Solskjær har gjort ett så dåligt jobb i United som många vill låta påskina, och han är definitivt den som förbättrat truppen mest de senaste 10 åren, både sett till sålda och köpta spelare. Men den viktigaste förändringen han gjorde direkt när han kom in som interim efter Mourinho var att höja stämningen i truppen och ingjuta självförtroende i spelarna. Det fick en enorm effekt och var där och då precis vad vi behövde, men nu tre år senare fortsätter resultaten att utebli och spelarna ser ut att ha det sämsta självförtroende de haft under Ole. Och självklart ställer man ju sig då frågan hur vi ska gå vidare från detta.
För jag ser ingen mening i att vidare analysera matchen mot City, eller Liverpool, eller någon annan match som vecka efter vecka fått mig att känna att jag just upplevt den värsta dagen i mitt supporterskap. Förr var det förlust i CL-finalen som fick mig att känna så. Nu sker det mer eller mindre varje vecka. Det man behöver prata om är vad som behöver göras framåt. I en perfekt värld hade Glazers och sopan Ed tackat för sig för längesedan, men eftersom vi fortfarande dras med skiten så tänker jag mer på vad vi behöver göra för att skapa en långsiktigt hållbar trupp som levererar resultat. Och som sagt, där vi är nu hägrar de flesta frågetecknen kring Solskjær. Vi har nu satt oss i en extremt svår sits, för samtidigt som vi inför denna säsong höjt förväntningarna på laget (vilket är helt rimligt, inte minst sett till de värvningar vi gjort) är vi historiskt dåliga under Ole, och det skapar stora problem. Vilka möjliga scenarion har vi?
- Man behåller Ole, härdar ut den här säsongen där vi mest troligt når en topp 6-placering och ett tidigt uttåg ur Champions League, och summerar då således ännu en säsong utan titlar. Detta medan Solskjær tackar för sig, och klubben signar ny manager.
- Man låter Solskjær gå nu, och behåller Carrick som interim säsongen ut. Knappast ett bättre alternativ, men ett alternativ i alla fall. Osannolikt tror jag, men inte omöjligt om det skulle bli skarpt läge och ingen lämplig ersättare finns. Och skarpt läge blir det bara om vi riskerar att gå miste om intäkter, då jävlar kommer huvuden rulla, Oles först av alla. Glazyrerna skiter i om våra Unitedhjärtan krossas varje helg. Men där är vi inte ännu, för så länge hoppet om en CL-placering (alltså topp 4) och avancemang från gruppen lever, rullar pengarna in och då är de nöjda
- Man gör sig av med Solskjær nu, och anställer bästa tillgängliga manager, vilket förmodligen varken skulle bli hållbart på längre sikt, eller särskilt lyckat då de managers det snackas om nu (Potter, Bruce, Zidane, etc) knappast skulle vara en uppgradering från Ole över huvud taget ändå. Antagligen skulle vi bara stå där i maj med ännu en kickad tränare.
- Solskjær lämnar och en etablerad tränare utifrån går in på ett korttidskontrakt säsongen ut. Detta tror jag vore den bästa, men tyvärr också minst sannolika lösningen. Främst för att vem fan vill ta över detta sjunkande skepp i sju månader utan varken möjlighet att nå några som helst framgångar (låt oss inte lura oss själva att vi har någon som helst chans att vinna något denna säsong) eller att hinna sätta sin prägel på laget? Svårsålt jobb till varenda en som skulle vara bra nog för uppgiften.
Svårt att hitta ljuspunkter här, i en situation där förhoppningarna är högre än de varit på åratal, samtidigt som prestationerna, sett till investeringarna som gjorts, aldrig varit sämre. För mig är det viktigt att någonstans poängtera att problemen börjar, och slutar, med klubbens ägare. Solskjær ska självfallet hållas ansvarig för sina insatser, liksom spelarna för sina, men jag tror det kan vara bra med en liten påminnelse om att rikta hat och besvikelse dit det hör hemma. Inte åt en klubblegendar som tagit sig vatten över huvudet med ett omöjligt tränarjobb, eller en mittback vars kvalitet inte i närheten motsvarade hans prislapp, eller de två innermittfältare som spelar vecka efter vecka för att de är de enda alternativen. Oles misslyckande är en besvikelse för oss alla, men är i förlängningen bara ett symptom på det ruttna ägarskapet som Fergie och David Gills otroliga kompetens var tillräckligt bra att maskera fram till den dag de lämnade Old Trafford. Skit rinner alltid neråt, och denna situation är inget undantag.
Kan kanske vara bra för vissa att komma ihåg.