Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

So long, Ole, and thanks – trots allt

Den där intervjun, alltså.

Jag har aldrig sett United intervjuat en tränare dom har sparkat. Nu har dom visserligen inte sparkat så rysligt många tränare sedan nätets intåg i samhället, men ändå.

Vi måste ju kunna skilja på Solskjaer människan, Solskjaer spelaren och Solskjaer managern. Människan Ole Gunnar sägs ha några lik i garderoben (vem har inte det?) men är utan tvekan svår att ogilla, Solskjaer spelaren är för evigt förknippat med legendarstatus i United och så har vi då Solskjaer managern – den som fick foten.

Och det är den senare jag tänker fokusera på här. För det är den varianten vi förhåller oss till denna sorgens tid, där Manchester United nu kickat sin fjärde tränare på sju år. Unheard of tidigare, givetvis, men då såg inte heller klubben slash företaget ut som det gör i dag. Nya tider har aldrig varit mer nya.

Först: Efter Fergusons farväl har vi inte sett lika roliga stunder som under Solskjaer. Fotbollen, framförallt när han kunde kontra sönder även topplag, var härlig att skåda. Då satt både försvars- och omställningsspel som två smäck. Paris, noisy neighbours, Scouse … alla fick känna på det vid minst ett tillfälle.

Han gjorde sig av med en hel del dökött och fick ta på sig spenderarbyxor model XL och tog in toppnamn efter toppnamn i sitt försök att åter ställa United på den piedestal man bör stå på. Young, Smalling, med flera fick lämna, medan Sancho, Varane, AWB och Maguire hämtades in.

Men det blev bara semifinaler och bucklorna uteblev. Ändå kunde man se tendenser till framsteg, inte bara för att trappstegen ledde uppåt i ligan, utan också för att man verkligen kände att han ville återgå till The United Way. Det United han var en så stor del av. Han gav oss hopp om framtiden, vilket Dödgrävaren och Mourinho aldrig var nära att göra.

Och sen gick det käpprätt åt fanders på ett sätt som var lika häpnadsväckande som påtagligt.

Jag har aldrig sett ett United så dåligt under så många matcher i rad som under den här hösten. Visst har det förekommit enstaka jävla bottennapp (1-6 mot city, 0-4 mot MK Dons och så vidare), men vi har ju faktiskt nästan alltid studsat tillbaka på ett eller annat sätt.

Men nu var det vägs ände. Efter den värsta förödmjukelse jag varit med om under mina 35-ish år som supporter så fortsatte katastrofen att växa. Solskjaer framstod mer och mer som en helt okunnig clown, som inte hade en susning om hur man sköter världens vackraste fotbollsklubb. Tänk dig en fest där du börjar med att snubbla i entrén, falla huvudstupa in i en tamburmajor och avsluta manövern med att dra ner byxorna på värden. Och under tiden står övriga gäster och skriker glåpord och hånar dig.

Det är ovärdigt.

Samtidigt är det ju managern Solskjaer som ska granskas. Och när jag bläddrar tillbaka i bloggen sÃ¥ ser jag en tydlig röd trÃ¥d, sedan flera Ã¥r tillbaka, där vi undrar vad han egentligen ville i sitt taktiska upplägg. Kontringsspelet kan ju min 9-Ã¥riga dotter upptäcka, men när vi skulle föra spelet – vad var planen?

Och det är ju här managern Solskjaer faller tämligen platt. För med tanke på den spelartrupp han trots allt samlat till sitt förfogande är det nästan ofattbart att han fick dom att prestera så lite som dom gjorde. Ibland fick man som åskådare för sig att spelarna försökte spela så uselt som möjligt. Och när det har passerat den gränsen, som mot Watford, vet man att slutet är oundvikligt.

United kunde förlorar enstaka matcher med horribla insatser och skrämmande slutsiffror även under Ferguson. Men, som jag poängterade tidigare, det kom nästan alltid en reaktion. United har hösten 2021 spelat 16 matcher och spelmässigt varit överlägset motståndaren i två: Leeds och Tottenham (och då är jag snäll i Spursfallet).

Två matcher. I slutet av november.

Jag tror att det är unheard of under min livstid.

Så utan jättelika toppar (om vi inte räknar bortasviten, men den ledde ju liksom ingenstans) och med en Marianergravdjup botten så står vi här. Igen. Med ytterligare en Ed Woodward-anställd manager som lämnar dörren utan att ha levt upp till de monumentala krav som ställs på ledaren av en Unitedtrupp. Det är ingen social verksamhet att vara ansvarig för detta, lika lite som det är det för spelarna. Och hur fin och genuin han ändå verkar vara, Ole, så räckte han inte till. Det är ingen skam i det. Betydligt mer meriterade tränare än så har bevisligen misslyckats post-Fergie.

Man kan tänka så här: När flera av mina förhållanden spricker efter kortare tid finns en gemensam nämnare kvar. Jag. När tränare efter tränare misslyckas i United finns också en gemensam nämnare: Ägarna och mellancheferna. Så länge Glazyrerna och Woodward/Arnold är ytterst ansvariga så kommer United att fortsätta vara en orenoverad och nerspydd hytt på M/S Mariellas pingvindäck.

Vem som än kommer in, och när det än sker, så kommer han att misslyckas. Var så säker.

Men var också lika säker på att vi kommer att stötta honom in i det sista. Och samtidigt innerst inne veta att rötan kommer uppifrån.

Och Ole?

Ha det!