Manchester United Ã¥kte till bron i London i Michael Carricks första ligamatch med laget och löste till slut en pinne. Första halvlek präglades av total dominans av hemmalaget, men i andra halvlek fick United en gratisbiljett in i matchen, som man dessvärre inte lyckades utnyttja fullt ut.Â
Ett steg i rätt riktning
Michael Carrick ser faktiskt ut att ha fått lite ordning på det här laget. Huruvida det beror på engelsmannen eller att Ole Gunnar Solskjaer är borta låter jag vara osagt.
Inför dagens match var det i princip omöjligt att spekulera. Vad skulle man till exempel dra för slutsats av Villarreal-matchen? Var den bra eller inte?
Chelsea kom hursomhelst in till matchen med en 4-0-seger i ryggen mot självaste Juventus. Så deras form var ju ganska svår att snacka bort.
Att United dock löser en pinne i en av säsongens svåraste matcher, efter all turbulens som varit, det är taget alla dagar i veckan. Även om utfallet hade kunnat blivit ännu bättre.
Vi ska bara vara glada att nollan inte var spräckt redan i första halvlek. Och någonstans var det nog också det som räddade United. Känslan var att Chelsea blåste på direkt men tappade farten i andra.
Viktigast av allt var att man inte bjöd på upprepande juniormisstag idag. Det skedde så klart ett par misskommunikationer, men om Chelsea fick läge såg ofta Timo Werner ut att undvika målet, vilket var tacksamt.
Och så från ingenstans fick sedan United ett gratismål. Jadon Sancho tackade och tog emot efter att ha varit fri från halva planen. Jag var ett hundra procent säker på att han skulle passa i sidled till Marcus Rashford, som hade löpt med, men icke. Hade det varit Sancho för två veckor sedan hade han nog gjort det, men med självförtroendet han har byggt upp nu fanns bara en tanke i hans huvud: gör mål själv.
Förhoppningsvis lossnar det för sommarens nyförvärv, särskilt när snart ett nytt namn kommer in och ska fylla managerrollen. Ett namn som troligen har ganska bra koll på hur han ska använda Sancho.
Ny energi
Att United ändå har fått lite ny energi av managerbytet tycker jag att man kan se ganska tydligt. Det Carrick har gjort i de två matcher han basat över laget är framför allt att ha täppt ihop lagdelarna bättre och fått ihop organisationen så att den mer liknar en helhet.
Mittfältet med Fred, Scott McTominay, och Nemanja Matic gav en bra sköld till backlinjen, som får sägas vara en aning stukad för tillfället. Brassen sprang brallorna av sig, skotten krigade med hjärtat utanpå, och serben var briljant med bollen.
Men det ska ocksÃ¥ sägas att Victor Lindelöf och Eric Bailly gör en fin insats tillsammans och Telles ute pÃ¥ vänsterkanten blir aningen mer varm i kläderna ju mer han fÃ¥r spela (vad förvÃ¥nande att spelare höjer sig om de ges ordentlig speltid). Och till höger är Aaron Wan-Bissaka i vanlig ordning Aaron Wan-Bissaka – det blandas och ges nÃ¥got kopiöst och körsbäret pÃ¥ tÃ¥rtan blev sedan straffen som Chelsea utnyttjade.
När Sancho gjorde 1-0 var känslan att United, på något mirakulöst sätt, skulle lösa en trepoängare. Kanske var det naivt att tänka så, men samtidigt är det ju i sådana här matcher United kan lösa resultat när man som allra minst anar det.
När lätt möter svårt
Till sist vill jag med mitt amatörmässiga detaljöga lyfta fram en sak som var slående när man tittade på matchen, vilket var hur lätt respektive svårt lagen spelade. United försökte spela med lite mer risk idag var känslan, men då märktes det också hur svår nästan varje aktion blev.
Det var framför allt när man hade vunnit boll runt eget straffområde som man antingen försökte spela sig ur trångmål eller hitta upp med en längre passning till felvända spelare som Rashford och Sancho. Det märktes tydligt att man försökte spela ett spel som man inte behärskade fullt ut. Det är ju positivt i sig att man försöker, men Chelsea på bortaplan är också en extra svår match att lyckas i.
Det var inte så att hemmalaget skapade något jättetryck mot United i första halvlek, men nog borde ändå de blå ha gjort något i mål under de första 45 minuterna. För om United gjorde det svårt för sig, så gjorde Chelsea det lätt för sig. Den skillnaden tydliggjordes inte minst i presspelet.
I United pressar man fortfarande var för sig och om tillräckligt många spelare hinner gå bort sig luktar det snabbt målchans för motståndaren. Chelsea å sin sida ser till att vinna tillbaka bollen som ett kollektiv och man gör det dessutom snabbt. I nästa sekvens blir det därför enkelt att sätta igång ett anfall, men ibland avvaktar man också och börjar om bakifrån.
Ni kanske förstår vart jag vill komma. United har nästan alla förutsättningar för att på liknande vis som Chelsea spela ett förhållandevis enkelt spel. Den sista pusselbiten är i mångt och mycket tränaren, och i nästa vecka bör United ha fått in Ralf Rangnick. En herre som är expert på det området.
Res med oss till Manchester!