Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Konungen är död – länge leve Konungen

Av | @phillygust | 1 december 2021, 07.25

En skotte misslyckades. Det gjorde även en nederländare och en portugis. Nu kan också en norrman sälla sig till den skaran. Den 21:a ligatiteln saknas ännu i troféskåpet. Näste man till rakning!

Den 18:e april 1998 spelade Manchester United match mot Newcastle United på Old Trafford. Inramningen till matchen var att hemmalaget låg blott en poäng över ett formstarkt Arsenal i ligastriden, trots två fler matcher spelade.

Olyckan var tvehövdad: bara elva minuter in i matchen gjorde gästerna 1-0 – på offside, visserligen, men 1998 fanns det ingenting som hette VAR. Och efter knappa 20 minuter tvingades Peter Schmeichel gå av skadad.

Emellertid lyckades David Beckham kvittera strax innan halvtid.

Ställningen stod sig som klockan sakta närmade slutet på matchen. Alex Ferguson – Sir-titeln hade han ännu inte tilldelats – bestämde sig då för att använda sitt sista byte.

Gary Neville fick lämna planen. In klev Ole Gunnar Solskjær.

I den 89:e minuten fick Manchester United en frispark strax utanför Newcastles straffområde. De där tre poängen behövdes för att hålla liv i titelchanserna, varför nästan hela hemmalaget trängdes med Newcastlespelarna i straffområdet.

Inlägget nickades ur straffområdet och Newcastle-mittfältaren Rob Lee bröt sig fri. Plötsligt var han ensam mot Unitedmålvakten med en och en halv planhalva framför sig.

Tio meter bakom honom började likväl en ung norrman att springa för allt han var värd.

Bara nÃ¥gra meter utanför Manchester Uniteds straffomrÃ¥de hann Solskjær ikapp Lee. Och …

Ole visste vad som väntade. Icke desto mindre fick han en stående ovation från publiken och ett omrufsande av sitt lockiga hår av David Beckham.

Ferguson var inte riktigt lika nöjd.

”Jag passerade en gräns och han satte mig pÃ¥ plats framför allihop”, berättade Solskjær i efterhand. ”Jag kallades in pÃ¥ hans kontor morgonen efter och var tvungen att betala en böter. Han ville att vi skulle vinna, men inte att vi skulle fuska. Han ville inte associeras med det och han hade rätt.”

Solskjær hade en bild av Manchester United som en institution där det enda som spelar någon roll är att vinna vid varje givet tillfälle. Oavsett kostnaden. Och han hängav sig åt den bilden helhjärtat.

(Sir) Alex Ferguson såg det mer långsiktigt – hur ett sådant agerande påverkade uppfattning av Manchester United.

Mycket har hänt sedan den där matchen mot Newcastle.

Ole Gunnar Solskjær spelade sin sista tävlingsmatch för Manchester United i FA Cup-finalen mot Chelsea 2007.

Ole Gunnar Solskjær coachade sin sista tävlingsmatch för Manchester United mot Watford i november 2021.

Bägge var kanske plågsamma avsked, men det senare var icke desto mindre ett nödvändigt sådant.

Undertecknad har försvarat Ole Gunnar Solskjærs tränarförmåga sedan han klev in som interimtränare i december 2018. Sedan dess har jag haft uppfattningen att det inte går att bedöma hela hans coachningsfilosofi förrän han fått en chans att implementera den på riktigt.

Förrän han fått en chans att ställa upp ett lag med spelare han själv vill ha, snarare än ett hopsamlat bottenskrap från fyra av sina föregångare.

Vid början av denna säsongen fick stödhjulen åka av. Det fanns fortfarande ett par hål i truppen, men nu hade norrmannen en – på pappret – stark trupp som han själv byggt samman.

Idag kan vi konstatera att den starkare truppen än mer belyste de problem som funnits i coachandet sedan han först provanställdes. Och det blev hans fall.

Det var otvivelaktigt hög tid för Solskjær att gå. Helst skulle det visserligen ha skett tidigare, något som jag skrev om i min föregående krönika.

Likväl tårades det i ögonen när avskedsintervjun ovan publicerades.

Videon har hånats från somliga håll, men personligen kan jag tycka att den besitter ett värde i att påvisa hur Manchester United är mer än bara en hållplats i Ole Gunnar Solskjærs CV. Det här var inte bara nästa klubb för honom. Det betydde mer än så.

Ole Gunnar Solskjær ska hyllas för det han åstadkommit. Nej, det blev inga titlar – ett ouppfyllt löfte om en renässans under hans styre.

Men.

Han har väckt hoppet igen. En stolthet över att hålla på Manchester United.

Vi är nog många som är trötta på tjatet om United-dna hit och United-dna dit. Samtidigt räcker det att se en presskonferens från José Mourinhos sista år på tränarposten för att inse att det sannerligen kunde varit värre.

Sättet på vilket han hängde ut spelare och kastade klubben under sin parkerade buss för att höja sig själv var inget annat än giftigt. Alla dosimeter inom fem kilometers radie gick i taket var och varannan vecka.

Det går inte att beskylla Solskjær för något liknande.

När portugis byttes mot norrman visste vi alla att det skulle krävas en grundlig och tidskrävande renovering.

Idag står vi på ett avsevärt mer stabilt fundament, även om det så klart fortfarande finns mycket kvar att göra.

Båten tar fortfarande in vatten. Skillnaden med 2018 är emellertid att den inte längre kantrar. En plugg här och en planka där så kanske vi kan få den på rätt kurs igen.

Nu står Ralf Rangnick för dörren.

Ett orimligt rimligt beslut från Manchester United-ledningen. Det är som om de faktiskt vill att klubben ska komma på rätt köl igen.

Obegripligt.

Rollen som manager är pÃ¥ sex mÃ¥nader, även om Rangnick ska stanna som ”konsult” i tvÃ¥ Ã¥r efter det.

Kanske är det därför naivt att önska att fÃ¥ se prov pÃ¥ tyskens kända ”Gegenpressing” redan inom nÃ¥gra mÃ¥nader. Att fÃ¥ bevittna ett taktiskt väloljat Manchester United. Spelare som krigar för varandra.

Men man kan ju drömma.

Att sia om det som komma skall är sällan tacksamt. Det kan emellertid konstateras att Manchester Uniteds framtid kanske kan se ljus ut. Och det är alltid något.

Kanske kan vi om några år se tillbaka på Solskjærs tid vid rodret som början på något nytt. Något bra. Även om det inte blir han som styr skeppet i hamn.

Liksom i slutminuterna mot Newcastle hade Ole Gunnar Solskjær en vision av Manchester United som han vigde sin tränargärning åt att uppnå.

Då räckte inte tacklingen – fusket, som Ferguson hade uttryckt det. Poänget som sparades mot Newcastle ändrade inte på faktumet att Arsenal skulle vinna ligan.

Nu föll han på att det krävdes mer än ett narrativ och en sinnebild om det heliga och storslagna med Manchester United.

Likväl gick han in för det och för sitt jobb helhjärtat.

Och det kan ingen ta ifrån honom.

Res med oss till Manchester!