Söndag. Matchdag. Ny tränare. Det är inte varje dag. Inte för oss i alla fall. Att ha en tränare så länge som vi fick ha Fergie är ju såklart unikt på den här nivån, men under hela min uppväxt som Unitedsupporter reflekterade jag nog inte över det en enda gång. Det var bara så självklart. Och nu har vi plötsligt avverkat vår fjärde tränare på nio år. Normalt i vilken annan klubb som helst skulle jag säga, men inte för oss. För oss är det inte vardag (vi är inte Chelsea) så varje gång en ny tränare gör sin första match för United är en anmärkningsvärd dag. Och sjukt nog känns det mer hoppfullt kring klubben än det gjort på länge. Det trodde jag inte, efter norrmannens farväl. Först och främst behövde åtminstone jag ett par dagar att sörja Ole. De flesta av oss var nog överens om att det var rätt att låta honom gå, men jag har aldrig upplevt något liknande kring en tränare som fått sparken.
Det har stört mig länge hur många supportrar gått till attack mot Solskjær. Självklart är konstruktiv kritik alltid okej, men för mig är respekten för våra egna det som skiljer oss från andra supportrar. Vi buar inte på våra egna. Vi attackerar dem inte på sociala medier eller ägnar oss åt annat ovärdigt beteende. Det är inte vi. Det är inte så vi gör. Men i slutet av Oles tid som manager var det många som gjorde exakt det, och jag har verkligen hatat att se det. När det stod klart att Solskjær skulle få sparken gjorde det mig orolig att hans tid som Unitedtränare skulle sluta i samma dåliga anda, men sättet Ole tackats av och hyllats av fansen, även av många som inte var nöjda med honom som tränare, har varit helt otroligt att se. Det måste ju vara unikt att en tränare som fått sparken fått ta emot den typen av kärlek. Givetvis beror det på Oles legacy som spelare, men man såg inget liknande för exempelvis Lampard när Chelsea gjorde sig av med honom. Det är som om alla har velat göra det tydligt för Solskjær att även om hans tid som manager inte blev så bra som vi alla önskade, så är han fortfarande en av oss. Spelaren Ole och Unitedsupportern Ole är en av våra egna. Det finns ingen klubb som United.
Och på tal om våra egna blev det ett minst lika tårdrypande avsked då Carrick direkt efter matchen mot Arsenal avgick. En chock för många har jag förstått, men jag tyckte det var ganska väntat. Enligt uppgift ska Rangnick ha försökt övertala honom att stanna kvar men han var bestämd här. Respekterar det, och Carrick. Både som människa och spelare. Han har kanske inte avgjort några CL-finaler på stopptid, men liksom Solskjær sällar han sig nu till vår fina och växande samling klubblegendarer. Det var ett värdigt avslut på en fantastisk karriär.
Och ja, man är ju hyggligt sugen pÃ¥ att grotta ner sig i allt som har med Ralf Rangnick att göra nu. Antagligen kommer vi inte se nÃ¥gra större förändringar inför matchen idag, kanske i formation eller pÃ¥ enstaka positioner, men han kan inte förväntas ha hunnit sätta sin prägel pÃ¥ laget än, mer än i mindset och attityd dÃ¥ kanske. Han var tydlig i presskonferensen som hölls när han tillträdde, att hans mÃ¥l med sin tid i United är att förbättra spelarna bÃ¥de individuellt och som lag, och att hans sätt att se pÃ¥ fotboll gÃ¥r ut pÃ¥ att lämna sÃ¥ lite som möjligt Ã¥t slumpen, och att istället styra matcherna och ha kontroll. LÃ¥ter som exakt det vi saknat, för även om jag stör mig pÃ¥ folk som kallar oss “Individual Brilliance FC” sÃ¥ gÃ¥r det ju inte att bortse frÃ¥n att enskilda spelare (oftast Ronaldo) kanske räddat oss liiite för ofta med ett sent mÃ¥l, och denna typ av chansartade resultat vill Rangnick inte se. Inte jag heller. Herregud vad man crejvar stabilitet nu, jag kan knappt bärga mig tills vi fÃ¥r uppleva lite tysk struktur. Ni som inte sett presskonferensen med Rangnick ännu, se den. Skäms inte ett dugg för att erkänna att jag är totalt sÃ¥ld. Tokkär.
Och Crystal Palace? Dem ska vi krossa av bara farten, gegenpress style. RAUS!