Som tiderna har förändrats ändÃ¥. När jag gÃ¥r tillbaka tio Ã¥r i min Twitterhistorik ser jag att jag har postat bilder pÃ¥ typ svin som Ramsay Bolton (ni som vet, ni vet) med captions som ”if international breaks were a person” och liknande. Och jag kände verkligen sÃ¥. Jag längtade sÃ¥ mycket efter United och Premier League att jag kände mig fysiskt sjuk ibland. Fredagkvällarna innan det drog igÃ¥ng efter ett landslagsuppehÃ¥ll, och för att inte tala om efter sommaruppehÃ¥llet, hade jag samma känsla som man hade när man somnade dagen före julafton som barn. Fast i vuxenversionen var det Rooney, Scholes, Ruud eller för all del Fergie, som var jultomten, snarare än mormor (som det alltid var i min barndom). Och jävlar vad julklappar man fick ibland. Jag var bara 10 när vi vann trippeln 99, sÃ¥ jag fÃ¥r not rejta dubbeln 08 som en aningen mer betydelsefull present. Lite som att stÃ¥ och välja mellan att önska sig en Vespa Primavera eller en Vespa Sprint. Man blev liksom glad oavsett.
Och nu sitter man istället här och tycker att landslagsuppehållet snarare är som dagarna efter jul. En paus för själen, från saker som i värsta fall bara bidrar med stress och ångest. Sådär som julen kan vara när det blir för mycket, och definitivt så som United får mig att känna just nu. Jag vill fan bara vila! Så detta landslagsuppehåll har varit en välkommen liten paus, precis vad som behövdes innan det var dags att ta sig an Leicester.
Som på pappret just nu är ganska mycket sämre än vi är. Det skiljer fyra ligaplaceringar, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära ett stort poängglapp. I nuläget är det 14 poäng, men när mannen med den pinsamma David Brent-inspirerade självkänslan kasserat in sina två hängmatcher ser det säkert annorlunda ut. Förhoppningsvis är detta inget vi ska bidra till idag.
Och som vanligt efter uppehåll så är elvan svårtippad. Jag kör dessutom en landslagsbojkott, med anledning av det korrupta världsmästerskapet som ska spelas i ett påhittat land mitt i vintern, så jag har av princip vägrat hålla koll på Uniteds primadonnor i sina respektive landslag. MEN vissa saker är huggna i sten oavsett, exempelvis att De Gea vaktar buren. Shaw och Dalot spelar till vänster, respektive höger, i backlinjen. Varane startar i mitten, tillsammans med Maguire. Majoriteten av fans hade väl antagligen hellre sett Lindelöf teama upp med Varane, men min tolkning av situationen är att Maguire (som tydligen även buats och fått en del hat av Englandsfansen) spelar oavsett hur han presterar eller hur dåligt han mår, för Rangnick tror att han bekräftar kritikerna genom att bänka honom. Så sjukt. Om det någonsin funnits en spelare som behöver en paus från hetluften så är det vår kapten. Men det kommer givetvis inte hända.
Kan se Matic harva runt pÃ¥ mittfältet idag. Vet inte varför jag fortsätter ta ut honom i mina startelvor för jag har fan i mig alltid fel, och Rangnick föredrar uppenbarligen Scotty McSauce, men there you are. Fred spelar givetvis, och Bruno ocksÃ¥. Ryktet (Manchester Evening News närmare bestämt) säger att Ronaldo fattas i matchtruppen pÃ¥ grund av att hans flickvän är gravid. Jag säger inget om detta. If I speak, I’m in big trouble. Och eftersom även Cavani är borta (skadad i landslagets tjänst tydligen) sÃ¥ faller bördan att leverera julklapparna idag pÃ¥ den gode Anthony Elanga. En ersättare sÃ¥ god som nÃ¥gon, anser jag. Till vänster finner vi nog Rashford, och till höger Sancho. SÃ¥ som det ska vara.
Typ såhär tror jag vi ställer upp idag. På gott och ont. Har som sagt inget alls emot att Elanga tar anfallsplatsen centralt, men det öppnar upp för en startplats på vänsterkanten för Rashford, och det är väl något jag motsätter mig desto mer. Där har vi verkligen en som är en skugga av sitt forna jag, herregud. Ännu en spillra till fotbollsspelare. Och sorgligt nog är han inte ensam.
FÃ¥r vi ihop det mot Leicester idag? Jag vet faktiskt inte.