Den där såg jag inte komma.
Och jag tvivlar på att jag var ensam om att vara positivt överraskad av det Manchester United bjöd på.
Mitt i allt kaos kring klubben, med protester mot ägarstyret och med två katastrofala matcher i inledningen av säsongen så fick Erik ten Hag en ordentlig träff mot Liverpool.
Och bjöd på den bästa Unitedinsatsen sedan prime Solskjaer.
Fenomenalt:
- Inställningen. Spelarna visade hjärta (och i kombination med kunnande) på ett sätt jag inte kan minnas att jag sett under hela 2022 tidigare. Sen har det antagligen att göra med att vi inte “skulle” ha lika mycket boll som mot Brighton och Brentford, men det var likväl underbart att se.
- Sanchos avslut. Det sägs ju att han är en av dessa som spelat utan självförtroende i ett års tid, men det kunde man inte tro med tanke på att det såg ut som han hade hur mycke tid som helst på sig. Till slut var han “tvungen” att skjuta – och fick hjälp av Brunos pekande i Alissons hörn.
- Omställningen (och turen med studsarna) till 2-0. Rashfords löpning går att liknas vid en perfekt plankträff i längdhopp – och jag sa till sonen “Sätter han den inte nu gör han aldrig det” precis innan han sköt. Han sköt och det kändes som att tio tusen knutar löstes upp för Rashford, som gjorde sitt första mål på 1000 minuter.
- Mittlåset Varane-Martinez bjöd på en av de bästa mittbacksinsatser jag sett på mycket länge i ett Unitedlag. Den – med mittbacksmått mätt – lille argentinaren stod för en krigarinsats som exempelvis Harry Maguire nog får gå tillbaka till sina Leicesterdagar för att hitta. Varane å sin sida verkade leva upp av att vara ledaren i defensiven och var på gränsen till felfri. Att båda också drabbades av kramp får i det här läget ses som något positivt och inte att de verkar otränade. Med Bailly på väg ut och Lindelöf mystiskt skadad är det i nuläget ett givet par längst bak.
Unitedklass:
- Publiken. Blandade att stå bakom laget med att skandera “We want Glazers out” – precis som det ska vara. Marschen utanför var också magnifik.
- Tyrell Malacia fick nog Luke Shaw att oroa sig aningen för speltid innan VM. Holländaren hamnade visserligen fel i positionsspelet några gånger, men allt som oftast hann han reparera sina misstag. Stenhård som en grävling i närkamperna också.
Frågor:
- Med tanke på denna insats lär det bli svårt för ten Hag att motivera att spela Maguire. Vad ska United då göra med kaptenen? Om inte Martinez-Varane går sönder ser inte framtiden särskilt ljus ut för Harry.
- Och så Ronaldo. Sällan har väl en bänkad spelare sett ut mer som en sådan än Ronaldo mot Liverpool. Hela hans uppsyn visade vad han tyckte om detta. Det var inte vackert. När ska den här situationen lösas? Efter Champions League-lottningen? På sista transferdagen? Ovärdigt är det hursomhelst.
Sist:
- Nu gäller det för ten Hag och spelarna att visa att det inte var en one-off, detta. Vi kommer gissningsvis att fortsätta åka berg- och dalbana även denna säsong, men nu är det upp till holländaren och spelarna att se till att vi stannar på topparna lite längre.
- Det var länge sen jag såg någon Unitedspelare uppträda som ett riktigt “svin” på samma sätt som Bruno Fernandes gjorde. Den vikarierande (?) kaptenen filmade till höger och vänster, fajtades med Salah efter dennes reducering (och filmade igen) och var allmänt en sån spelare som man skulle ha hatat om man var Liverpoolspelare. Nu blev det bara än mer angenämt att vinna. (Fast han måste inte ta över Pogbas roll att drälla med bollen på egen planhalva. Helt onödigt).
- Resultatet var på förhand oviktigt – på så sätt att en vinst eller ett kryss eller en förlust bara hade kortsiktig påverkan på klubben. För ägarna kom segern som en lottovinst, men kampen fortsätter.
- United hade alltså spelat 217 minuter i rad utan att göra mål mot Liverpool innan Sanchos avslut. Otroligt. Över tre timmar.
- De enda två som startade som startade när vi senast slog Liverpool? McTominay och Rashford.