Manchester Uniteds kapten har alltmer cementerat sin nya position – som avbytare.
När det skrevs bokslut om fotbollssäsongen 2018/2019 blottlades de pinsamma siffrorna.
Manchester United hade släppt in 54 mål bara i Premier League.
Att laget blödde så mycket var inte hållbart i längden.
Något var tvunget att göras. Att identifiera någon som kunde bandagera de gapande såren stod plötsligt högst upp på listan.
Det dröjde inte länge innan det blev tämligen tydligt att den nyanställda Ole Gunnar Solskjær hade en förkärlek för britter.
Ett transferfönster kom och gick och plötsligt stod de där: Daniel James, Aaron Wan-Bissaka och – Harry Maguire.
Den dyraste mittbacken i historien. 80 miljoner pund.
En faktor som höjde summan var den så kallade Manchester United-skatten. En annan att han hade just ett brittiskt pass.
De resterande punden baserades på att Harry Maguire var en Premier League-bevisad mittback i ett förhållandevis starkt Leicester
Prissumman är hissnande. Likväl är undertecknad, liksom i fallet Antony, en stark förespråkare för att prestationerna ska hållas isär från spelarens kostnad.
Det är nämligen omöjligt att göra sig värd en knapp miljard svenska kronor.
Harry Maguire togs in för att förstärka defensiven. Stoppa blödningen.
Och även om hans klumpighet och osäkra uppsyn följde med på köpet, så blev det bättre. Åtminstone jämfört med föregående säsong.
Detta fick undertecknad att känna sig nödgad att skriva en krönika om Sheffield-grabben. Om andan skulle falla på kan du läsa den här.
I denna baserade jag påståendet att Harry Maguire var vår bästa mittback på nästan ett decennium på statistik och faktiska resultat med och utan Maguire på planen.
Titeln på krönikan, som jag visserligen redan i ingressen tog avstånd från, hade som syfte att provocera de allt mer talrika Maguire-hatarna.
Något som den lyckades med – klart över förväntan.
Jag vidhåller ännu själva essensen av den nu ett år gamla krönikan.
Då den publicerades hade det inte funnits någon på mittbackspositionen som varit mer tillförlitlig och stabil än Harry Maguire sedan Rio Ferdinand och Nemanja Vidić lagt sina respektive röda tröjor på hyllan.
Detta konstaterande var emellertid inte ekvivalent med att han varit en alldeles strålande mittback. Långt ifrån.
Han hade stått för blunders också då. Men på det stora hela var Manchester United bättre med Harry Maguire än vi varit utan honom.
Ett år senare stämmer det inte längre.
Harry Maguire anno 2021/2022 var inte klubbens bästa mittback på ett knappt decennium.
Han var klart sämre än vad Victor Nilsson Lindelöf någonsin varit.
Sett till deras respektive perioder i klubben hade även Chris Smalling och Jonny Evans gjort skäl för att ta hans plats.
Glöm de senaste tio åren. Efter mardrömsstarten på säsongen kan det konstateras att Harry Maguire inte ens är den bästa mittbacken i årets upplaga av Manchester United.
Raphaël Varane har kommit mer till sen rätt än vad han gjorde under förra säsongen. Och Lisandro MartÃnez har redan hunnit vinna en mÃ¥nadens-spelare-utmärkelse.
På grund av skadebekymmer har Victor Nilsson Lindelöf bara framträtt i en enda match. Men att han ska prestera bättre än sin engelska kollega framöver ska vi inte hålla för osannolikt.
När Harry Maguire kom till klubben hade Manchester United just lämnat en säsong med 54 insläppta mål.
2021/2022 – säsongen som fick många av oss att börja ifrågasätta vårt eget engagemang och supporterskap – slutade med 57 insläppta mål.
Och då var Harry Maguire kapten. Den ytterst ansvariga på planen.
Ja, klubben var i en fruktansvärd oreda. Och långt – långt – ifrån allt var Harry Maguires fel.
Men.
Han var den som skulle leda på planen. Som trots att allt såg mörkt ut skulle driva på sina medspelare. Som skulle få alla att uppbringa lite jävlar anamma. Som skulle visa hjärta.
Och där misslyckades han – kapitalt.
Att vara kapten för Manchester United kommer onekligen med enorma krav och förväntningar.
Och kanske är de för tunga för engelsmannens axlar.
Kanske skulle han aldrig blivit utnämnd till kapten. Det ligger på Solskjær.
Men om Harry Maguire haft självinsikt skulle han i så fall ha tackat nej armbindeln.
Nu sitter Erik ten Hag fast mellan “a rock and a hard place.”
Att ha sin kapten bänkad är nämligen långt ifrån hållbart. Men att ta kaptensbindeln från Harry Maguire gör sannolikt mer skada på – vad jag antar är – ett redan brustet ego.
Samtidigt: kanske skulle förlusten av armbandet svida i stunden, men på längre sikt verka förlösande. Kanske är det vad som behövs för att vår dyra mittback ska hitta en ny formtopp.
Kanske kan ten Hag locka fram någonting hos vår kapten som han själv inte vet finns där.
Man kan ju hoppas.
Med risk för att avsluta i moll, så är jag av en annan föraning. Nämligen att Harry Maguire visat det han har att ge.
Att han under säsongen kommer spendera mer tid på bänken än vad han kan leva med.
Och att vi följaktligen kommer få säga adjö genom en stor förlustaffär.
Om utfallet ska bli ett annat ligger i Harry Maguires händer.
Kan han uppbringa lite jävlar anamma hos sig själv?