En tant i England har dött och det har inneburit att fotbollen/United fått ta ligauppehåll på obestämd tid. Britterna lägger stor vikt vid sina traditioner och det får man respektera, men man får även kritisera det (om man inte är britt i alla fall) hur mycket man vill.
Det är hyckleriet som är det värsta. Att rugbyn och cricketen tillåts spela medan fotbollen till varje pris ska, ja, vad ska dom göra egentligen? Ligga hemma och tänka på hur deras liv under drottningen förändrats? Och till råga på allt ska vissa matcher spelas i helgen, men på Old Trafford ska det vara tomt. Förklaringen är att Greater Manchester Police lånar ut så många poliser till måndagens begravning i London (och London har bara 34 000 poliser) att det inte går att genomföra matchen.
Trist, men samtidigt kan man ju vända på det till något positivt: Inga blir skadade, de som är skadade får ytterligare chans att komma tillbaka och ten Hag får jobba vidare med att implementera sina spelidéer på Carrington, med några få uppehåll för spel i Europas B-turnering.
Och i mina ögon är nyckeln till mycket av detta Raphaël Varane. Fransosen hade en ojämn första säsong – i den värsta säsongen på eoner – i United, men har sen Lisandro Martinez ankomst sett ut som den ledare han behöver vara. Varane är 29 år och har rimligen åtminstone fyra-fem säsonger (skador borträknade) på toppen kvar. Nu slipper han den allt annat än stabile Maguire och växer för varje gång jag ser honom. Han är nyckeln till hur framgångsrik Uniteds säsong kommer att bli. För framåt kan vi fortfarande göra mål, men det är i defensiven United behöver fortsätta förbättras. Jag får lite Rio-vibbar och det är aldrig fel.
- I går var det match i Moldavien av alla ställen, i en turnering som jag fortfarande inte tar på allvar. Ovärdigt. Kul i alla fall att se att Unitedfansen smugglat med sig banderoller de bara kan drömma om att få behålla inne på Old Trafford.
- Jag läser Matt Dickinsons bok om trippelsäsongen 1999 och den kan varmt rekommenderas. En minnesvärd episod ur den är när Teddy Sheringham minns en utekväll med laget och hur en tankad Roy Keane, i minibussen pÃ¥ väg hem, plötsligt brister ut i ”Why don’t you fuck off back to London in your red Ferrari?!” och spelarna ryker nästan ihop. Dagen efter är Sheringham beredd pÃ¥ fajt, men Keane gÃ¥r bara förbi honom utan ett ord. Sen säger han inte ett ord till Sheringham pÃ¥ 3,5 Ã¥r, dÃ¥ Sheringham till slut ”fucks off back to London”. Otroligt.