Manchester United har påbörjat en resa. Att den skulle innebära punkteringar och en och annan soppatorsk visste vi på förhand. På den fronten intet nytt.
Den 23 oktober 2011 besegrade Manchester City det mäktiga Manchester United för första gången på sex ligamöten. Inte bara det – de åstadkom hela sex plågsamma mål på Old Trafford.
Under samma månad elva år senare producerade de ännu en gång sex mål mot sin röda granne, denna gång på Citys hemmaplan. Men den här gången var det inte tillnärmelsevis lika oväntat. Snarare tvärtom.
Inför matchen kändes det betydligt mer osannolikt att Manchester United skulle bli den segrande parten, än att det kunde bli en målfest för Förenade Arabemiratens landslag.
Förlåt.
Manchester City ska det vara. Det finns tydligen en skillnad.
Det har onekligen skett mycket på elva år. Manchester United har sett den brittiska fotbollens – kanske världshistoriens – mest framgångsrika tränare gå i pension och lämna ett gigantiskt vakuum efter sig.
Samtidigt har Manchester Citys ägare fått fart på skutan sedan de köpte klubben 2008.
Ett lag som redan vunnit ligan under fyra av de fem senaste säsongerna har dessutom värvat vad som sannolikt kan vara världens bästa striker.
Erling Braut Haaland stod tillsammans med sina norska landslagskamrater iklädd en tröja med texten: ”Mänskliga rättigheter: BÃ¥de pÃ¥ och utanför planen” inför deras VM-kvalmatch mot Gibraltar under vÃ¥ren 2021.
Ett drygt år senare skrev samma Erling Braut Haaland på ett kontrakt hos Manchester City.
I och med kråkan på avtalet blev norsken, hur man än ser på saken, en pengako för en totalitär monarkisk federation; där ordet rättssäkerhet saknar en definition i den inhemska ordlistan och kvinnor behandlas som andra klassens medborgare.
I en perfekt värld borde Manchester United vara det bättre laget. Men så är det inte. Åtminstone inte just nu.
Att det blev 6-3 på Emptyhad har mindre att göra med att Manchester United stod för en dålig prestation, och mer att göra med att City är tämligen fulländade just nu.
Hur mycket det än bär emot att erkänna.
Vinner de inte Champions League i år bör Guardiola avgå – i skam.
Det är en bit kvar innan världen hunnit bli så där perfekt som den behöver bli för att Manchester United återigen ska vara det bästa laget i både Manchester och England.
Om den saken råder det inga tvivel.
Samtidigt har vi en bra trupp – betydligt bättre jämfört med för bara ett par år sedan.
Det finns fortfarande de spelare som är för mediokra för att kunna förlita sig på i en större utsträckning.
Diogo Dalot, Scott McTominay, Cristiano Ronaldo, Anthony Martial, Victor Nilsson Lindelöf, Aaron Wan-Bissaka, Donny van de Beek, Brandon Williams och Harry Maguire.
Somliga av dem, som Scott eller Vigge, får mer än gärna stanna i egenskap av truppspelare.
Anthony Martial har visat sig från sin bättre sida i inledningen av säsongen. Men så här långt i Unitedkarriären har hans formtoppar varit alldeles för korta för att de ska gå att falla tillbaka på.
I övriga fall gör nog både individerna och klubben bäst i att gå skilda vägar.
På den fronten tror jag att den senare bör bli mer hårdhjärtad än den varit de senaste åren. Därför såg jag inte det som enbart negativt att James Garner flyttade till Everton.
Att hamna i samma situation som vi var i när Ole Gunnar Solskjaer tog över bör undvikas till varje pris.
”Titta var de spelar, hur de spelar, om de spelar.”
Ovan är ett av Mourinhos många ärliga citat under tiden i Manchester United. Han anspelade här på att forna Unitedspelares karriärer mer eller mindre var över då de lämnade klubben.
Och det är svårt att påstå att portugisen inte hade en poäng. Dessvärre ringar utspelet sant än idag.
Om man ser till Chelseas mer tongivande spelare som lämnade i somras gick tre av fem till antingen Barcelona eller Real Madrid.
Så var inte fallet med de som gick vidare från Manchester United.
Lingard har det kämpigt i Nottingham Forest. Cavani finns i Valencia. Matic i Roma.
Det är inte en horribel skillnad – längre. Men det är ändå en skillnad.
Varje affär är numera en förlustaffär. Samma gäller för samtliga storklubbar. De satsar på att få in spelare i sin prime, nyttja deras tjänster tills det börjar dala för att sedan sälja vidare.
Rent logiskt bör prislappen alltså vara högre när de köps in än när de säljs vidare.
Likväl borde Manchester United lära sig att klippa banden tidigare. Innan det gått så långt att det känns som en lättnad när en trogen trotjänare omlokaliseras.
Lex Juan Mata. Eller Nemanja Matic. Eller Chris Smalling. Eller Ashley Young. Eller …
Det bör i mina ögon vara ett steg lika viktigt som att identifiera nya förmågor i ten Hags Manchester United.
När vi vågar släppa en spelare som Raheem Sterling till en titelkonkurrent för att göra plats för en ännu bättre anfallare – då har vi kommit långt på vår resa.
Res med oss till Manchester!