Om vi inte körde fordon med oljebaserat material skulle inte bara miljön se annorlunda ut – utan även fotbollsvärlden. I ett veckoslut som detta tåls det extra mycket att tänkas på.
Vi får aldrig vänja oss vid att det här är det normala. Och whataboutismen bör aldrig få råda. Det är kukigt att folk som blivit miljardärer/diktatorer för att dom råkar ha olja i sitt land ska få bestämma över något som så många öser så oerhört mycket kärlek över. Så oavsett hur usla Glazyrerna är så är dom moraliskt sett inte lika jävla usla som till exempelvis Newcastles ägarfamilj.
Det var lite kort om utanför-planen-eländet.
Nu till vad som ska ske planen för att saudiarabernas leksak ska åka på (olje)pumpen. United har knappast gått som tåget under säsongsstarten, men det ser mer ut som ett ånglok än dressinen som Raffe ansvarade för under våren. Ännu saknas en hel del energi för att vi ska förvandlas till ett japanskt Shinkansen, men kolet finns åtminstone redo för att förvandlas till diamanter.
I min värld är följande namn alltid givna när United spelar:
Raphael Varane
Lisandro Martinez
Christian Eriksen
Casemiro
Antony
Det innebär att laget således ska byggas runt denna kvintett, som lätt skulle kunna vara en del av ett potentiellt ligavinnande lag. Bruno Fernandes då? Ja, men med tanke på att Christian Eriksen i möten med lag på den högre nivån inte håller i en defensiv roll är tämligen avgörande. Och än så länge har dansken imponerat mer än portugisen under höstuppstarten.
Newcastle har ett (spelmässigt, med oljepengar utbetalda en masse) utmärkt 2022 bakom sig och även utan Alexander Isak (och Emil Krafth) är det ett tungt lag att möta. Mycket beroende på att 1) dom alltid spelar bra mot United och 2) man aldrig vet var man har dom. Exempelvis är en spelare som Almirón aldrig bra om han inte spelar mot oss. Inte heller Longstaffarna.
Ändå kan jag skymta ett litet vågskålsskifte i Uniteds favör. Som exempelvis i mötet med cyprioterna i veckan; för ett år sen hade vi vare sig haft 35+ avslut eller fått in bollen till slut. Oavsett motstånd var det lite The United of Old när det kom våg efter våg av anfall med avslut. Det var inte det trista, Dödgrävarspelande, laget vi fått se alltför ofta under alltför många år. Nu hävdar jag absolut inte att United har hittat Vägen, men vi är i alla fall på stigen på väg ut mot huvudleden. Tidigare har vi mest legat och hängt vid dikeskanten som en tonårscyklist på väg hem efter premiärfyllan.
Så här långt har alltså Erik ten Hag, med allt ihopslaget, bevisat mer att han är namnet att ta oss vidare än motsatsen.