Ett segervrål som jag nästan glömt | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Trots att en annan Unitedspelare gjorde sitt bästa för att stjäla uppmärksamheten under söndagskvällen tillhör den givetvis framtiden och inte dåtiden.

Alejandro Garnacho fick oss att vråla av segerglädje som du och jag inte gjort på mycket länge. Ett vrål som jag nästan hade glömt hur det kändes att utstöta.

Enastående:

Den tonårige argentinaren är helt orädd och respektlös på ett sätt som vi älskar att se våra talanger ha. Och tempoväxlingen efter att ha lämnat bollen till Eriksen visar att han besitter en av de viktigaste egenskaperna i dagens fotboll: speeden och förmågan att kombinera det med målgörande. 2-1-målet var frukten av just detta.
Dansken som serverade ynglingen har varit lagets nyttigaste spelare framför Martinez. Christian Eriksen var med och byggde upp det finfina anfallet som gav 1-0 och passningen till Garnacho var av absolut högsta klass.

Unitedklass:

Jag reagerar minst tre-fyra gånger per match på Casemiros förmåga att läsa spelet och inte bara bryta bollen utan med brytningen skicka upp bollen i banan till en medspelare. I samma rörelse.
Efter att sedan starten av förra säsongen haft en viss annan spelare mestadels som striker kan vi se att Martial erbjuder en helt annan dimension med sitt djupledslöpande (även om han givetvis borde skjutit på första tillslaget när Rashford serverade tidigt i matchen). När även Rashford och Bruno drar iväg får United ett nyttigt anfallsvapen.

Bra:

Första halvleks omställningar, raka spel och one-touch-fotboll gav United flera fina lägen. Jag uppskattar att man varierar med långa bollar också. Det ger laget flera alternativ i offensiven och förbryllar förhoppningsvis motståndarna.
Den svenske VM-hjälten från 1994, Thomas Ravelli, sa vid något tillfälle att varje gång du måste slänga dig som målvakt är du felplacerad. David De Gea var med det som utgångspunkt rätt placerad mest hela tiden mot Fulham. Till och med på målet, men då hann inte ens han mota bollen.

Eländigt:

Tyrell Malacia mot Willian var i första halvlek one way-traffic. Det var tydligt att man identifierat holländaren som en potentiellt svag punkt och brassen såg ut som när han var i sin prime i Chelsea.
1-1-målet. Så mycket dumt med att stanna den bollen av Bruno. Otur, visserligen, och det fanns fler lägen att ställa det till rätta. Malacia var på väg framåt, överspelad, Shaw kunde ha kommit in framför James, osv.
Bytet Elanga ut – McTominay in, som också skeppade ut Bruno på en kant. Utfallet blev förfärligt. Fulham tog över totalt och United skapade absolut nada (förrän sista fem, så klart).

… and finally:

Inte en ligamatch på 1,5 månader i detta läget är så otroligt trist.
Fulham var otroligt tempostarkt och passningsskickligt. Jag såg exempelvis aldrig Pereira så pigg i United. Spelar dom så här resten av säsongen kommer dom att vara närmare Europaspel än nedflyttning.
Diogo Dalot – en av höstens utropstecken – saknades enormt mycket mot Fulham. Eftersom ten Hag inte ens vill spela Wan-Bissaka när portugisen är avstängd hoppas jag att vi snabbt kan få en konkurrent till Dalot. Kanske redan i januari?