Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
En ros från Pampas

Säsongen är över för Lisandro Martínez. Det må finnas många hårdkokta argentinare i fotbollsvärlden, men få har borrat in sig i våra hjärtan som ”Slaktaren”, som i mångt och mycket har etablerat sig som en av de bästa värvningarna post-Fergie.

Det är mycket som har varit knackigt i Manchester United sedan 2013, men om det är något som saknats i synnerhet är det ett gediget mittlås. Glansdagarna á la Ferdinand & Vidic kommer ju sällan skådas igen, men ska man vara krass har vi inte ens kommit i närheten att fälta ett i närheten lika slagkraftigt mittbackspar. Experimenten har varit ändlösa;

Jones-Smalling.

Blind-Rojo.

Bailly-Lindelöf.

Och så vidare. Och så vidare.

Alla fullständigt dugliga spelare, men inga av dem är konstellationer som vinner titlar, så som vi ska göra.

Men så kom Erik ten Hag, med sin pondus, sitt driv och sin vilja att förbättra. Tonerna kring United under Erik ten Hags första transferfönster var mer eller mindre ett konsensus: en mittbacksvärvning för att komplettera Raphaël Varane. Det hette att Maguire och Varane var ett ostabilt backpar med halvdan kommunikation, en syn som stärktes med siffror som +0 i målskillnad, en sjätteplats och endast åtta hållna nollor i ligan.

När Lisandro landade i Manchester i juli månad var det en spelare som inte många hade järnkoll på. Förutom att komma från holländska ligan, en liga som inte direkt är känd för sina höga tittarsiffror utanför Holland, hade han bara spelat en ordentlig tävlingsmatch för Argentina; en oviktig gruppspelsmatch mot Bolivia i Copa America. Det som egentligen låg färskast i minnet för den vardagliga fotbollstittaren var Ajaxs oväntade uttåg ur Champions League mot Benfica, där Martínez startade båda matcher.

Så det låg definitivt ett lager av skepsis över en av Erik ten Hags första värvningar. Var han redo att ta steget från Eredivisie till Premier League? Var han inte lite för kort? Och var inte prislappen lite för hög?

Vi kan nog säga att han tystade de tvivlen med pompa och ståt.

Lisandro Martínez skriver sitt kontrakt.

Men de tvivlen tystades inte lätt. Lisandro drogs med i Uniteds växtvärk under ten Hags tidiga veckor i Manchester United, med haglande kritik efter insatser mot Brighton, Brentford och city. Som ni vet så är korttidsminnet kung i omdömet av nya spelare i England. En dålig luftduell mot Brentford räckte för att domen var förkunnad: Lisandro Martínez var för kort och för oslipad för att mäta sig i den fysiska engelska fotbollen. Men den som hade lite tro såg glimtar av kommande storhet. En nästan manisk bollvinnare, en vinnarskalle av rang och en fantastisk spelförståelse var kvalitéer som ändå fanns där, som bara behövde lockas fram.

Och han levde upp till förväntning. Jag gillar inte att stirra mig blind på statistik, men undantag befogas när Lisandro Martínez nästan är hundraprocentig i duellspelet. ”Slaktaren” står nästan alltid rätt i straffområdet och tar man sig mot förmodan förbi honom ska du inte tro att han låter en möjlig målchans bestå. Han tar nästan bekostade mål som en personlig förolämpning. Det finns en anledning varför jämförelsen till Nemanja Vidic alltid dras. Hans partnerskap med Varane har varit fantastisk, där Martínez som terrier och Varane som skicklig spelförare har, om jag får vara lite väl snabb med bedömningen, påmint mycket om Vidic och Ferdinands kemi och uppgifter på planen. Trots den uppdelningen har även Martínez en otrolig passningsfot. Att han alla säsonger sedan han kom till Holland har slått i snitt 88% av sina passningar rätt säger en del.

Vårt mittbackspar vässar tänderna på träningsplanen.

Ungefär där befann vi oss vid VM-uppehållet. Martínez var såklart uttagen i Argentinas trupp. Ändå var han inte helt given i startelvan. Han befann sig i dragkamp med Cristian Romero om vem som skulle bilda par med Otamendi, en dragkamp han till slut vann efter Romeros taffliga insatser mot bland annat Saudiarabien.

Och sen var det som på räls. Martínez var helt och hållet dominant i utslagsfasen och lös starkt som en av de bästa, om inte den bäste, defensiva spelaren i VM. Frågan är om kvartsfinalen mot Holland inte var dagen då Slaktaren etablerade sig som en världsförsvarare. Det hela kröntes en dryg vecka senare när Argentina vann sin fjärde VM-titel och Lisandro var instrumentell hela vägen fram.

Han tillhör nu en exklusiv klubb av spelare som har vunnit VM medan de tillhör United:

Sir Bobby CharltonNobby Stiles (går att dra jämförelser!), John Connelly, Paul Pogba

och Lisandro Martínez förstås!

Lisandro kysser bucklan.