Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Elva matcher som definierade säsongen 2022/23
Uselt. Fantastiskt. Skit. Underbart. Mestadels mer än okej

Den hopplöse Ralf Rangnick skeppades ut genom dörren, egentligen innan Manchester United hade gjort bokslut för säsongen 2021/22. ”Efter ömsesidig överenskommelse,” skrev United i ett officiellt uttalande där vi mellan raderna kunde utläsa: ”Vi hoppas att vi aldrig behöver se fanskapet igen.”

Mer än ett år har gått sedan dess. Stanken av Rangnick försvann nästan omedelbart.

När Rangnick gjorde sin sista match som manager för United satt Erik ten Hag på läktaren. Han konstaterade omedelbart att varenda rödtröjad (okej, vi spelade i typ ljusblå-vit-blåa tröjor men rödtröjad är mer lättbegripligt) på planen underpresterade grovt till följd av horribla råd från sin manager.

Allt är fel på Manchester United och inget av det här är mitt fel, var Rangnicks budskap. Otroligt att spelarna han basade över inte lyste av självförtroende.

Väldigt mycket är faktiskt rätt med Manchester United, var Erik ten Hags budskap. Det var förstås lite av en vit lögn men du kan inte övertyga fotbollsspelare att de är bättre än de är om du säger att de är sämre än de är. Ett litet barn förstår det. Till och med en vanligt usel manager förstår det. Ralf Rangnick förstod inte det, för han är mer än bara vanligt usel.

Okej, okej, det här ska inte handla om Rangnick. Han var ju borta.

Men vi kan konstatera att Erik ten Hag inte lyssnade på Rangnick. Jag skiter väl i vad den jubelidioten sa, var Ten Hags budskap när han fick frågor om vad Rangnick hade sagt.

Erik ten Hags första säsong som Manchester United-manager var varierande. Ibland var vi Ralf Rangnick-dåliga. Ibland var vi Sir Alex Ferguson-bra. Ytterst sällan var vi någonstans däremellan.

Men om vi tar ett steg bakåt kan vi se att trendlinjen pekar uppåt.

Topp 4 och en trofé kan sägas vara standarden som Manchester United borde sträva efter att uppnå varenda säsong. Erik ten Hag nådde dit.

Erik ten Hag nådde dit trots att han inte en enda gång kunde ställa upp med sin tilltänkta startelva. Han gjorde det trots att Fred och Scott McTominay fortfarande huserade på Uniteds mittfält och trots att nödvärvningen i januari blev Wout Weghorst.

Erik ten Hag nådde dit trots att han tog över en trasig trupp där den största stjärnan (inte likställt med bästa spelaren) gjorde sitt yttersta för att förstöra.

Att ta över Manchester United är alltid svårt. Sommaren 2022 var det mycket svårare än vanligt att ta över Manchester United. Utgångsläget beaktat gjorde Erik ten Hag en mycket bra debutsäsong i Manchester United.

När jag i år plockar ut elva matcher för att sammanfatta Uniteds säsong blir det sju vinster och fyra förluster. Sett till resultatraden 41-9-12 skulle det kanske ha varit en oavgjord istället för en av förlusterna. Men oavgjorda matcher är ofta meningslösa och ingen av Uniteds oavgjorda matcher sa så värst mycket om varför säsongen slutade som den gjorde.

(En variant på den här krönikan skrevs 2015/16, 2016/17, 2017/18, 2018/19, 2019/20 och 2021/22. Dessutom skrevs en version för 1998/99 i efterhand.)

1. Brentford – United 4-0: Den bortblåsta augustioptimismen

Den obligatoriska augustioptimismen har blivit en slags standardrubrik på den första matchen som tas upp i den här krönikan. Säsongen 2022/23 var vi emellertid inte alls optimistiska i augusti. Åtminstone inte när ligan väl drog igång. Vi började med en käftsmäll hemma mot Brighton. Stryk hemma mot Brighton? Skamvrån direkt!

(Okej då, det är väl inte skamvrå på att förlora mot Brighton. De skulle till slut sluta sexa i ligan och sett till spelet hade de nog förtjänat en bättre placering, kanske hela vägen upp på en Champions League-plats. Blickar vi bakåt till augusti hade vi väl respekt för Brighton men det var nog ingen som såg framför sig att de skulle göra säsongen de gjorde.)

Torsken mot Brighton var emellertid rena barnleken mot det som komma skulle. I omgång 2 reste United till lilla Brentford för att återställa ordningen och hämta tre beställda poäng. Lilla Brentford var emellertid inte så små som vi hade tänkt oss. De vann dubbelt mot mästaren. De tog poäng mot ligatvåan. De besegrade ligatrean. De spöade femman, sexan och åttan och tog poäng mot sjuan. Ja, de störde egentligen alla. Förutom Newcastle. De var väl rädda för att försvinna på saudiska ambassaden eller nåt.

Stor matchvinnare för Brentford var David de Gea. Han inledde matchen med att släppa in ett skott som var så löst att om det hade varit en bakåtpassning hade han skällt ut försvararen för att passningen var så lös att den riskerade att snappas upp av en anfallare. Därefter passade De Gea bollen till Christian Eriksen. Det skulle han inte ha gjort. För Eriksen hade Mathias Jensen i ryggen och bolltappet var givet och lika givet var att Jensen skulle göra mål.

David de Geas Unitedkarriär borde ha varit avslutad för flera år sedan. Men det var den inte och De Gea fick fortsätta i Uniteds mål även efter Brentford. Det var ett dåligt beslut. Till nästa säsong byter vi äntligen målvakt. Bättre sent än aldrig.

Det blev 3-0 på hörna och sedan 4-0 på kontring. Då stod det 35 minuter på matchklockan. Sedan hände inget mer.

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var chockerande nog skadad.

2. United – Liverpool 2-1: Konsten att prestera efter straffträning

Men lite optimism skulle vi ändå få andas i augusti. Även om ingen trodde på det, för i nästa omgång ställdes United mot titelfavoriten Liverpool. Det var förstås en given förlust mot ett Liverpool som förstås hade inlett säsongen med två enkla vinster. Eller ja, två oavgjorda matcher. Men det tar vi ingen notis om. Det gjorde ingen annan heller, varför chocken var total när United efter omgång 3 parkerade över Liverpool i tabellen.

Efter dunderfiaskot mot Brentford skickade Erik ten Hag sina spelare – och sig själv – på straffträning. United hade sprungit mycket mindre än Brentford och straffet blev att alla fick springa den sträcka som Brentford hade sprungit mer än United.

Media fick förstås panik. Fotbollsspelare kan inte springa. Det är ju inte så att de är professionella idrottsmän och rent löjligt vältränade. Absolut inte. Springa är farligt!

Men United kunde förstås springa. Måhända var det jobbigt för spelarna. (Annars var det väl en tämligen meningslös övning.) Och under säsong kan det vara svårt att bryta ner spelarna. För snart är det match igen och normalt sett hinner spelarna inte brytas upp efter nedbrytningen och då är det tämligen givet att det blir fiasko i nästa match. Men just den här gången hade United mer än en vecka till nästa match. Det hade United inte så ofta under säsongen. Ja, mest hela säsongen spelade vi två matcher i veckan och då finns ingen tid för straffträning. Eller, det finns väl alltid tid för straffträning. Men straffträning ett par dagar före match är inte att rekommendera om du ska ha en chans att vinna matchen. Men nu hade vi alltså jättelång tid på oss och straffträningen fungerade.

Ten Hag, Erik nöjde sig inte med straffträning. Han tyckte också att det var lämpligt att straffa spelare med bänkvärmning. Lagkapten Harry Maguire placerades på bänken och flyttades egentligen aldrig därifrån. Cristiano Ronaldo placerades också på bänken och snart placerades han i Saudiarabien där han förvandlade landets bästa lag till landets näst bästa lag. Plats på bänken fick även Luke Shaw. Det tyckte inte Shaw om så resten av säsongen spelade han bra.

Bänkningarna kanske överraskade men det mest överraskande på Old Trafford var att Anthony Elanga fick plats i startelvan. Mest överraskade var Liverpool som helt glömde bort att Elanga existerar vilket gav honom chansen att helt sopren sätta matchens första mål.

Öppet mål för Anthony Elanga.

Vad som hände sen?

Jo, ni förstår. Att Elanga fanns i startelvan berodde nog mest på att han sprang bäst under straffträningen. Kan en anta. För fri med ett nästan öppet mål la Elanga bollen i stolpen. Han fick inte så många chanser av Ten Hag efter det.

Lite revansch skulle Elanga ändå få, då han senare passade bollen till Jadon Sancho. Det finns mycket att säga om Jadon Sancho. Tyvärr inte jättemycket som är jättebra. Men just den här gången var han faktiskt jättebra. Han tog emot bollen med ryggen mot mål, vände runt och la upp för skott. Ha! skrek James Milner, det där skottet blockerar jag! Och Milner slängde sig i en utmärkt skottblockering. I praktiken var det omöjligt för Sanchos skott att inte träffa Milner. Men Liverpools målvakt Alisson Becker slängde sig ändå, för att rädda skottet, för Becker har nog inskrivet i sitt kontrakt att han får bonus varje gång han slänger sig.

Det var bara det att Jadon Sancho aldrig sköt. Vilket fick Milner och Becker att se väldigt fåniga ut. Okej, de ser alltid fåniga ut. Men den här gången såg de extra fåniga ut. Vilket är en bedrift.

Jadon Sancho han tog det lugnt. För har du bollen vid straffpunkten i offensivt straffområde kan du ta det lugnt. Ingen stress, liksom. Efter den lyckade skottfinten la Jadon Sancho upp bollen för skott med vänsterfoten. Målet var öppet, så det var bara att rulla in bollen. Men då kom Jadon Sancho på att han är högerfotad och högerfotade ska inte göra mål med vänsterfoten. Jadon Sancho hade fortfarande all tid i världen. Ingen stress liksom, du ger bara alla Unitedsupportrar en hjärtattack. Så Jadon Sancho flyttade sig i sidled för att få högerfoten där bollen var och så rullade han – med sin femte bollkontakt – in bollen bakom Alisson Becker, som slängde sig igen bara för att vara ungefär ett halvt mål ifrån bollen. James Milner, han låg däremot kvar på gräset, precis lika orörlig som Virgil van Dijk var under hela sekvensen. De flesta statyer ser mer levande ut.

Jadon Sancho, två fånar som släger sig och en staty.

Liverpools bästa kvitteringschans kom när Bruno Fernandes försökte skjuta in bollen i eget mål. Lisandro Martínez sprang emellertid och ställde sig på mållinjen och fick bollen på sig. James Milner blev riktigt avundsjuk.

I pausen fick Ten Hag nog av Elanga, trots att Elanga faktiskt spelade ganska bra. In kastades Anthony Martial, återuppstånden från de skadade. Martial tog emot en boll och lät alla i Liverpool försöka ta den. Det gav Marcus Rashford en halv offensiv planhalva att springa på. Rashford sprang och Martial passade bollen till Rashford och Rashford gjorde mål. Mål gjorde Rashford mest hela säsongen.

Match över. (Ja, inte riktigt. Liverpool fick reducera för det står i Manchester Uniteds kontrakt att Manchester United aldrig får göra det enkelt. Men Liverpool skapade ingen nämnvärd kvitteringschans.)

(Här skulle vi ha haft ett inbäddat videoklipp men Manchester United låter oss inte bädda in videoklipp eftersom United är dumma i huvudet. Då brukar vi vända oss till motståndarna men vi riskerar inte vår hälsa för att klicka oss in på en Liverpoolkanal så ni får klicka här för att komma till videon.)

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial spelade också, om än bara andra halvlek. Tell them I’ll fix it Casemiro spelade däremot inte. Han hade nämligen skrivit kontrakt först tidigare på dagen och var därför inte registrerad.

3. United – Tottenham 2-0: Erik ten Hag-ball

Segern mot Liverpool blev vändningen på Manchester Uniteds säsong. Segrarna rullade på, därefter. Segrarna rullade på för Liverpool också. De vann ett par matcher i augusti, ingen i september men september räknas inte, ett par i oktober, ett par i november och ett par i december. Sedan ingen vinst i januari, som inte räknas, och därefter två vinster både i februari och mars. Fantastiska resultat.

United städade av svåra lag som Southampton och Leicester och även enklare motstånd som Arsenal. Vi förlorade 115 gånger borta mot Manchester city men det låtsas vi inte om. Det blev dock lite soppatorsk mot Newcastle, då båda lagen vägrade göra mål, under de tre minuter som bollen var i spel. Eddie Howe borde förbjudas.

Så vi var väl lite osäkra på formen när det var dags för Tottenham att komma till Old Trafford. Det behövde vi inte vara. Fred klev in på Christian Eriksens position och hade lekstuga mot ett chanslöst bortalag.

I första halvlek övade United förvisso på att inte göra mål. Det stod 0-0 i paus, även om 65845348-0 hade speglat matchbilden bättre. Mot lag som Tottenham har du råd att missa så mycket.

Höjdpunkter här.

Efter paus sköt Fred 1-0 innan han via en motståndare vallade bollen till Bruno Fernandes för 2-0.

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var – håll i er nu – skadad.

4. Fulham – United 1-2: Viva Garnacho

Allt var emellertid inte frid och fröjd i den där segern mot Tottenham. Cristiano Ronaldo vägrade nämligen spela. Oacceptabelt förstås. Problemet Ronaldo hade hängt över Erik ten Hag hela hösten och ju närmare VM vi kom desto värre blev det.

När Ronaldo spelade, till exempel mot Aston Villa borta, var han som regel chockerande dålig. Det blev förlust mot Villa. Inte så konstigt, då vi hade Ronaldo som lagkapten och spelade på bortaplan. Ronaldo var förstås sämst av alla på planen.

Kanske var det mot Villa det gick upp för Ronaldo att han inte längre dög på elitnivå. Påpassligt blev han ”sjuk” till den efterföljande matchen mot Aston Villa. Utan Ronaldo vann United. Enkelt.

Ronaldo var ”sjuk” även borta mot Fulham. Därefter pratade han med en gaphals i teve och till följd av det fick han sparken. (Ja, officiellt lämnade han efter ömsesidig överenskommelse.) Det hade Ronaldo kanske räknat med. Ronaldo tänkte nog att toppklubbarna skulle stå i kö för att få hans signatur på ett kontrakt. Så blev det inte. Så Ronaldo fick resa till Saudiarabien med svansen mellan benen. I Saudiarabien hamnade han i landets bästa lag, som snabbt förvandlades till landets näst bästa lag. Men det är en annan saga.

Att Ronaldo lämnade gav plats för Alejandro Garnacho. Inte helt sant, förstås. Garnacho hade börjat slå sig in redan när Ronaldo var med. Men det var efter Ronaldo som Garnacho exploderade på riktigt. Garnacho låg bakom ett par mål när Villa slogs ut i Ligacupen. Men det var mot Fulham han presenterade sig på riktigt.

United spelade borta, så United hade förstås stora problem. När klockan tickade in på tilläggstiden stod det 1-1, vilket var överraskande bra med tanke på att United spelade borta. Då presenterade sig Alejandro Garnacho.

Ronaldo var historia. Garnacho kan vara framtiden. Red Army svarade med att adoptera Ronaldos sång för Garnacho. Inte bara som en hyllning till Garnacho utan också som ett långfinger riktat mot Ronaldo.

Viva Garnacho,
Viva Garnacho,
Running down the wing,
Hear United sing,
Viva Garnacho.

Viva Garnacho.

(I stor skala var det mot Nottingham Forest den 27 december som Viva Garnacho hördes för första gången.)

Och Fulham blev det enda laget på övre tabellhalvan som United besegrade på bortaplan. (Här låter vi förstås bli att nämna att Fulham slutade sist på den övre halvan.)

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot… Vänta! Martial spelade! Och det är klart, var han oskadad väntade ju vila efter matchen medan de skadade förstås behövde rehabträna. Det var faktiskt Martial som blev utbytt mot Garnacho. Däremot saknades Antony (skadad), Diogo Dalot (avstängd), Jadon Sancho (oklart), Raphaël Varane (skadad) och Aaron Wan-Bissaka (oklart), så det var ingalunda den ordinarie startelvan som Erik ten Hag skickade ut.

5. United – Barcelona 2-1: När hela världen stannade för Europa League

Och nu har jag förbrukat ungefär dubbelt så många ord som jag har fått tillåtelse att använda för den här krönikan, så vi får nog snabba på lite framöver.

Efter Fulham följde VM (fråga inte, men det handlar om pengar). Efter VM spelade United match hela tiden. Direkt efter VM vann vi sju i rad, innan det blev plumpar mot svåra Crystal Palace och lätta Arsenal. Sedan upp på vinnarspåret igen och så rullade det på i december, januari och februari. United vann 16 och förlorade bara en enda på de 20 första matcherna efter VM.

Under den här perioden drog Europa League igång (rykten säger att vi spelade Europa League även under hösten, men då jag för den här krönikan frågade 208.719 slumpmässigt utvalda Unitedsupportrar om det var det inte en enda som hade något minne av det). United ställdes mot Barcelona, eftersom Uefa ville höja statusen på Europa League.

En torsdagskväll i Barcelona tittade hela världen på Europa League. Det var en fantastisk fotbollsmatch. Förmodligen säsongens mest underhållande. Slutresultatet skrevs till 2-2 och allt var öppet inför returen på Old Trafford.

Fotbollsvärlden stannade igen. Fantastisk fotboll igen.

Erik ten Hag hade förlorat en vadslagning mot en icke namngiven kompis. Förloraren var tvungen att spela Wout Weghorst som toppforward under återstoden av säsongen. (Okej, jag vet inte att det var så det gick till, men det är fan mer logiskt än att Ten Hag faktiskt plockade in Weghorst av egen fri vilja.)

Barcelona tog ledningen på en billig straff. Efter paus kvitterade Fred. Sedan avgjorde Antony.

Brasiliansk glädje på Old Trafford.

Och Uniteds seger mot de spanska mästarna var hur rättvis som helst.

Höjdpunkter här.

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var skadad.

6. United – Newcastle 2-0: Top 4 and a trophy

Inför vilken säsong som helst kan ribban för Manchester United läggas på topp 4 i ligan och en vunnen trofé.

United hämtade sin trofé i slutet av februari. Nyrika Newcastle United stod för motståndet i Ligacupfinalen på Wembley.

I en halvtimme fick Newcastle huffa. Sedan tyckte Casemiro att nog fick vara nog och nickade in 1-0 på Luke Shaws frispark. Några minuter senare gjorde Marcus Rashford mål framspelad av Wout Weghorst. (Jo! Jag lovar! Weghorst assisterade till ett mål i finalen!)

Nu är det förstås ingen som bryr sig om Ligacupen. Visst, Casemiro och Raphaël Varane firade. Men så var det förmodligen första gången i karriären som de vann något. Och Wout Weghorst firade också. Men det är klart att lagets maskot ska fira. Och alla andra i United firade också. Och Newcastle grät. Men ingen bryr sig om Ligacupen.

Pojkarna från Ajax.

En titel är en titel är en titel.

Vinnare. Förmodligen för första gången i karriären.

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var skadad.

7. Liverpool – United 7-0: De hemska bortamatcherna

Efter Ligacupfinalen gick United in i väggen. Det hårda matchandet tog ut sin rätt, allra helst som Uniteds spelare började gå sönder mest hela tiden. Okej, vi vann mot David Moyes men det var mot David Moyes så det räknas inte. Uniteds resultatrad efter matchen efter Ligacupfinalen var 11-4-6 (vi vann en av de oavgjorda på straffar). Inte speciellt imponerande.

Allra svårast var det i bortamatcherna. Framför allt bortamatcherna mot bra motstånd. I ligan tog United en poäng borta mot topp 9. Det var mot åttondeplacerade Tottenham.

Flera gånger blev vi förnedrade. Allra mest förnedrade blev vi borta mot Liverpool.

I en halvlek var det faktiskt ganska jämnt. Precis före paus tog Liverpool ledningen. Efter paus kollapsade United och Liverpool sprang ifrån till 7-0. Manchester Uniteds (tangerat) största förlust någonsin.

Och det kunde ha blivit värre om det inte hade varit för Manchester Uniteds målvakt David de Gea som minsann storspelade och gjorde en räddning. Vid ställningen 5-0. (Detta är alltså helt sant. Liverpool hade åtta avslut på mål, varav sju gick i mål.)

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var skadad.

8. United – Fulham 3-1: Kollaps deluxe, fast av motståndarna

Nästa kollaps utspelade sig på Old Trafford. Men då var det inte United som kollapsade utan motståndarna Fulham. Det är faktiskt mycket roligare när motståndarna kollapsar.

United var här helt slutkörda och Fulham sprang i åttor runt de rödtröjade. Fulham var emellertid dåliga på att göra mål, så matchen som borde ha varit avgjord stod bara 1-0 till Fulham efter tre fjärdedelar.

Klockan stod på 69.14 när Andreas Pereira slog hörna för Fulham. När klockan hade tickat till 71.52 var Fulham i all väsentlighet ett slaget lag.

Det hela börjar med ett kollektivt hjärnsläpp på hörnan. Fulham kliver fram med nio spelare. Onödigt, när du leder borta mot ett bättre lag. Harry Maguire nickar bort bollen men den kommer tillbaka. Nu nickar Wout Weghorst bort (vilket var det märkligaste som hände på hela säsongen). Bollen kommer tillbaka igen. Maguire nickar igen. Nu hade United hunnit flytta upp laget några meter, medan Fulham fortfarande har åtta spelare runt offensivt straffområde. Så Bruno Fernandes spelar bort i stort sett hela motståndarlaget med en enkel passning. Den som ännu inte var helt bortspelad var Willian. Han gick på chansbrytning och var egentligen inte nära att lyckas.

Friläge för Jadon Sancho. Som valde att inte göra mål, då det fanns ett bättre utfall.

En bra fotbollsspelare utnyttjar det här läget för att göra mål. En bättre fotbollsspelare hittar ett bättre utfall.

Willian hade nämligen rusat hela vägen tillbaka till egen mållinje. Jadon Sancho uppmärksammar detta och utnyttjar det (vi säger så, han är lurig Jadon Sancho, det kan ha varit medvetet, scrolla tillbaka till Liverpool hemma och läs om hur han lurade James Milner). Willian får för sig att det är en bra idé att rädda med handen. Det är det inte. För det betyder straff för United och utvisning för Willian.

Omedelbart därefter fortsätter galenskaperna med att Fulhams manager Marco Silva blir utvisad för olämpligt uppträdande och därefter ger sig Aleksandar Mitrovic på domaren och blir utvisad.

Till slut slutar Fulham bråka. Då skjuter Bruno Fernandes mål på straff. Och mot nio spelare och noll managers är det lekstuga för United. Ett par minuter efter kvitteringen sköt en tjomme som på statistiksidorna kallas för Marcel Sabitzer segermålet för United. Vem denne Sabitzer är har jag ingen aning om. Jag antar att han var inlånad till United för just den där matchen eller nåt. Eller så finns han inte alls, förutom som ett namn i ett målprotokoll. Ändå spännande att det plötsligt bara dyker upp ett random namn sådär.

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var skadad.

9. Sevilla – United 3-0: Ett europeiskt fiasko

Om Europa League var kul mot Barcelona så var det inte alls kul mot Sevilla. Det är aldrig kul mot Sevilla. Kan vi inte bara förbjuda Sevilla?

Okej, i hemmamatchen var det lite kul en stund. Sevilla var då precis så dåliga som de borde ha varit. United var överlägsna och ledde med 2-0. Sedan bjöd United på allt. Dels ett par självmål och så avslutade vi matchen med tio spelare på grund av skada när vi hade gjort alla byten.

Vi var precis lika givmilda borta mot Sevilla. Och så var vi ute ur Europa League.

Bruno Fernandes var avstängd. Annars kanske vi hade varit mindre givmilda. Anthony Martial däremot spelade från start.

10. United – Chelsea 4-1: Till Champions League utan darr på ribban

På våren började Liverpool plötsligt vinna matcher. Det såg ut som att de skulle kunna blanda sig i kampen om Champions League-platserna. Allra helst som United tappade poäng relativt frekvent. Många blev nervösa, trots att Uniteds försprång hela tiden var bekvämt.

Erik ten Hag hade en plan. Han hade bokat in en hängmatch mot ett lag som inte kunde vinna. Så när Champions League skulle bokas behövde United bara ställa ut skorna på planen. Motståndet utgjordes nämligen av Frank Lampards Chelsea. Under våren var Chelsea fascinerande dåliga. Låtsastränaren Lampard fick Ralf Rangnick att framstå som kompetent. Eller nej, Rangnick kan förstås aldrig framstå som kompetent. Men han framstod inte längre som den sämsta managern i fotbollshistorien. Alltid något.

Lampard kommer säkert få en ny chans. Den klubbledning som anställer honom bör stängas av från all fotbollsverksamhet på livstid.

Inför Uniteds hemmamatch mot Chelsea visste folk förstås att Chelsea plötsligt skulle studsa tillbaka. Så blev det… inte.

Chelsea fick matchens första chans men per Lampards instruktioner valde Mykhailo Mudryk att passa bollen utanför mål istället för att skjuta på.

Sen gjorde Casemiro mål på nick efter Christian Eriksens frispark.

Kai Havertz var ytterst nära att kvittera på nick men bollen smet ett halvdussin meter på fel sida om David de Geas stolpe. Conor Gallagher försökte också men följde Lampards instruktioner om att missa mål.

Istället dubblade United ledningen, då Jadon Sancho bjöd Anthony Martial på öppet mål när Chelseas försvarare enligt Lampards instruktioner bjöd på enorma ytor.

Efter paus bjöd Chelsea på ett par mål till innan João Félix slutligen ignorerade Lampards instruktioner och drog in en boll i nät. Men så dags hade Liverpool redan börjat snacka om att Europa League är den riktiga grejen.

Bruno Fernandes spelade nästan hela matchen. Anthony Martial spelade också. Ja, han gjorde till och med mål! Däremot saknade vi Lisandro Martínez. Vi kan ju inte ha alla tillgängliga.

11. United – City 1-2: 115 anledningar att inte bry sig

Säsongsslutet blev trist. I en final på Wembley var United inte vakna när domaren blåste igång matchen och efter tolv sekunder låg bollen i David de Geas nät.

United kvitterade på straff men skänkte sedan bort ett mål till och även om ytterligare en kvittering var nära så blev det förlust.

United förlorade mot ett bra lag. Likt Lance Armstrongs motståndare förlorade mot en bra cyklist, likt Johann Mühleggs motståndare förlorade mot en bra skidåkare och likt Ben Johnsons motståndare förlorade mot en väldigt snabb sprinter.

För det går inte att komma ifrån att 115 anklagelser om fusk svävar över Manchester city. Inte anklagelser från anonyma muppar utan anklagelser från självaste Premier League. Kanske kommer city, som mot Uefa, vinna på 115 teknikaliteter men alla tänkande människor förstår att city är skyldiga.

Bara en dåre kan bli imponerad av det Manchester city sysslar med.

För Manchester United var det en tung förlust. Det gick på förhand att se framför sig en match där United skulle skänka bort ett par mål. Det gick däremot inte att föreställa sig att United skulle ha en chans att vinna en sådan match. United förlorade inte FA-cupfinalen för att motståndarna var bättre utan för att United gjorde idiotiska misstag. Det suger.

Bruno Fernandes spelade hela matchen. Anthony Martial däremot spelade inte. Han var skadad. Och Manchester United genomförde en hel säsong utan att en enda gång matcha sina bästa startelva.