Matchdag: Manchester United - Brighton & Hove Albion

Konsten att prestera i kaosets öga

Det stormar kring Manchester United. Det är Mason Greenwood. Det är Antony. Det är Jadon Sancho. Det är den olösta ägarfrågan. Det är panikvärvningar. Ja, det är det mesta.

Och då har vi inte ens berört vad som måste klassas som en skadekris. Nye anfallaren Rasmus Hojlund är tillgänglig nu men han missade säsongens tre första matcher. Lisandro Martínez är tillgänglig igen men känslan är att han ännu inte är fullt återställd efter skadan.

Sofyan Amrabat är skadad. SÃ¥ även Mason Mount. Liksom Raphaël Varane, Tyrell Malacia och Luke Shaw. Den tilltänkta frälsaren Kobbie Mainoo – som givetvis inte ska ses som en frälsare, det är bara idioti att lägga den pressen pÃ¥ en tonÃ¥ring som knappt har sparkat en boll i en seniormatch – är förstÃ¥s ocksÃ¥ skadad. I brist pÃ¥ högeryttrar skulle en chans kunna uppstÃ¥ för Amad. Men gissa vad? Han är skadad. Vi ska inte glömma Tom Heaton. Nu hade Heaton förstÃ¥s inte varit aktuell för spel men han hade nog kunnat sprida lite lugn.

Men nej, det är kaos.

Det går att tolka insatsen mot Arsenal som ett steg framåt.

Men det var samtidigt en match som bestod av upprepade käftsmällar. Det var Arsenals omedelbara kvitteringsmål. Det var det matchvinnande målet som vi bestals på (offside må vara offside men det är bara så hopplöst, så meningslöst). Det var den uteblivna straffen när Hojlund drogs ner (som väl i ärlighetens namn kanske inte var så mycket straff, men håll käften). Det var Arsenals ledningsmål. Det var den uteblivna frisparken på Jonny Evans på ledningsmålet (okej, det var väl mer dåligt agerat av Evans än något annat, men känslor är inte rationella).

Ja, nej. Det gjorde ont.

Nu ska vi möta Brighton & Hove Albion. Som är ett lag som är mycket bättre än de har någon rätt att vara. De brukar göra livet surt för Manchester United. Sedan väntar Bayern München på bortaplan i Champions League. En behöver inte vara pessimistiskt lagd för att föreställa sig två förluster. Då har vi två vinster och fyra förluster efter sex matcher.

Så får det inte bli. Brighton idag är i all väsentlighet en måste vinna-match. United har inte råd att tappa poäng. United behöver lite lugn. United behöver något positivt. United måste vinna.

Det som talar för United idag är att matchen spelas på Old Trafford. United är oerhört starka på hemmaplan. Efter premiärtorsken förra säsongen (låt oss inte nämna att den kom mot Brighton) har Erik ten Hag 29 vinster, 4 oavgjorda och 1 förlust (Real Sociedad i Europa League) på 35 matcher. Det är ett enastående facit. Sedan den 4 januari 2022 är det bara två engelska lag som har vunnit på Old Trafford: Manchester United (35 gånger) och Brighton & Hove Albion (1 gång). Vi har nu 31 matcher i rad utan förlust på Old Trafford.

Idag är det lurigt att förutspå Ten Hags startelva. André Onana är given i mål. Sedan är det svårare att gissa. Ten Hag slog förvisso fast att Lisandro Martínez är redo för spel. Men han är inte det säkra kort som han normalt sett är. Å andra sidan är Harry Maguire det enda alternativet bredvid för närvarande givne Victor Lindelöf (nej, Jonny Evans är inget alternativ). Kritiken mot Maguire är överdriven. Det är bedrövligt att han hånas som han gör. Men Maguire av idag är ingen välmående mittback, så om Martínez kan spela gör han det.

I vår införrapport tippade Elias att Sergio Reguílon ska få chansen som vänsterback. Det skulle förvåna mig enormt. Diogo Dalot var förmodligen Uniteds bästa spelare mot Arsenal och Aaron Wan-Bissaka har förmodligen varit Uniteds bästa spelare den här säsongen. Det är naturligt att fortsätta med Wan-Bissaka och Dalot som ytterbacksduo. Reguílon är inte här för att vara startande vänsterback tills Luke Shaw kommer tillbaka. Reguílon är här för att avlasta när Wan-Bissaka eller Dalot behöver vila och för att vara ett alternativ i händelse av förvärrad skadekris.

Framför backlinjen är den stora frågan vem som tar plats som högerytter. Vi har en rad dåliga alternativ. Jag vill påstå att Bruno Fernandes är vår bästa högerytter. Men att flytta ut Bruno på en kant är ändå inget alternativ jag gillar. För han är bättre centralt och den centrala positionen är viktigare. Placera ut dina bästa pjäser där de gör som mest nytta och fyll därefter i resten.

Med Amrabat, Mainoo och Mount på skadelistan är Casemiro och Christian Eriksen egentligen de enda alternativen på det defensiva mittfältet. Scott McTominay må finnas i truppen men det är tydligt att Ten Hag inte uppskattar McTominay som defensiv mittfältare. Duon Casemiro och Eriksen skrämmer näppeligen slag på Brighton. Det blir otroligt temposvagt och Eriksens svagheter tydliggjordes när Arsenal kvitterade före uppehållet.

Som toppforward ska det rimligen vara dags för Rasmus Hojlund nu. Hans inhopp mot Arsenal lovade gott och han har därefter fått lite matchtempo i landslaget. Som vänsterytter skriver vi förhoppningsvis in Marcus Rashford. Alternativet är att Rashford spelar till vänster, för att ge plats för Alejandro Garnacho till vänster. Men som i fallet Bruno: sätt den bästa pjäsen där han är som bäst.

Så högerytter då? Kan vi testa Garnacho på fel kant? Kan vi spela Facundo Pellistri från start? Är McTominay ett alternativ där? För McTominay har ju lirat på kant i landslaget med stor framgång. Tja, kanske?

Jag skulle nog ändå förespråka Garnacho. Det må vara fel kant och må vara bättre som inhoppare. Men han är en bättre fotbollsspelare än Pellistri och McTominay.

Garnacho, Hojlund och Rashford som anfallstrio lockar.