Man vet vad man får.
Det är väl det enda “positiva” man kan säga om United dessa dagar.
Och efter 0-3 mot Newcastle är vi än en gång så långt ner i dyn som vi kan vara.
Det är så tråkigt att vara Unitedsupporter. Igen.
Positivt:
- Som sagt, det går knappt att sjunka mycket lägre än United har gjort den här hösten. Och det är ju alltid något, när den enda vägen är i sidled eller uppåt.
- AWB syntes på planen igen.
Fruktansvärt:
- I princip allt annat. Erik ten Hag gjorde sju förändringar efter slakten i helgen, men om vi trodde att de sju nya som kom in ville visa att de var värda att starta mot City så, nej. Ett mittlås med Emil Krafth, som alltså inte spelat en A-lagsmatch på 14 månader efter sin korsbandsskada, som spjutspets hade i princip noll problem att hålla nollan mot United. På Old Trafford.
- Nu är vi vid den punkten igen där man blir mer likgiltig när United spelar och det känns mer som ett måste att se matcherna, i stället för veckans höjdpunkter. Spelarna har inte roligt, publiken på plats har inte heller det så vi som oftast tittar på håll kan ju knappast ha det heller.
- Spelet. Ingenting stämde. Som vanligt. Och man blir liksom inte ens förvånad längre när Unitedspelarna spelar fantasi- och strukturlös fotboll. Det är vad man förväntar sig när domaren blåser igång matchen.
- Hemmafacit. Förra säsongen gick alltså nederländaren 30 raka matcher utan förlust. Nu har han förlorat 5 av 8 på Old Trafford. Hur har det här raset gått till? Vad har hänt bakom kulisserna? Allting kan ju inte förklaras med skador.
Framtiden:
- Tja, vad ska man säga? Vart ska man ta vägen? Förlorar United mot Fulham på lördag och FCK nästa vecka (som jag förväntar mig) är det bara FA-cupen kvar att spela för (Europa League räknas liksom inte).
Sist:
- Fulham på lördag. Då saknar United sin bäste målgörare den här säsongen och när ni tänker efter vem det är så säger det så mycket om så mycket.