Jag minns inget liknande på nära 35 år som Unitedsupporter.
Kollapsen mot Coventry kan stå oöverträffad.
Vad jag dock är helt säker på är att jag aldrig tidigare känt mig skamsen över att ha sett ett Manchester United-lag nå en cupfinal.
En oerhört märklig känsla – som jag helst aldrig upplever igen.
Fantastiskt:
- Att United når sin andra raka FA-cupfinal är egentligen helt ologiskt. Rent faktamässigt är det ju fantastiskt med tanke på hur framförallt den här säsongen sett ut spelmässigt.
Unitedklass:
- Andre Onana. Släppte visserligen in tre av de fyra första skotten han fick emot sig, men sen höll han hög klass (även i maskandet…). Han gjorde dessutom något hans företrädare ytterst sällan gjorde: Räddade en straff i en straffläggning.
- Första 70 minuterna var knappast högklassiga, men var ändå den transportsträcka vi hade hoppats på och räknat med på förhand. Coventry hotade knappt någonting egentligen, vilket gör det efterföljande sammanbrottet än mer obegripligt.
För dåligt:
- Casemiro. Som någon skrev i sociala medier: Är det någon som är mer uppgiven än Unitedfansen så är det Casemiro. Nu fick han visserligen vikariera som mittback (eftersom det pågår något slags experiment där alla som någonsin spelat centrala försvarare i United måste skadas), men oj vad efter han är i spelet. Som vid 1-3-målet. Och straffen?
- Marcus Rashford. Nej, det går bara inte längre. Hade ett bra avslut, men i övrigt en ytterst blek insats. Igen.
- Antony. Inte bara skämde han ut sig med sitt firande i slutet, utan med sin insats på planen. Spelade i över 50 minuter utan att göra någonting minnesvärt offensivt överhuvudtaget.
Sensationellt uselt:
- Kollapsen. Vi har ju sett United hela året släppa in mål i klungor, men det här tog verkligen priset. Förluster och dåliga insatser är en sak, att tappa 3-0 med 20 minuter kvar att spela, mot åttan (!) i Championship tar priset. Managern pratade om att spelarna visade karaktär, men då har vi en märklig nivå för vad “karaktär” egentligen innefattar. Jag såg ingen spelare i United ta tag i situationen när Coventry öste på mer och mer. Ingen ledare, ingen karaktär – istället ett kollektivt sammanfall i ren panik från rutinerade landslagsspelare och fullblodsproffs. Och det är just detta som gjorde att det var så svårt att känna glädje när Højlund skickade in den avgörande straffen. En känsla av tomhet snarare än eufori efter att ha säkrat en plats i en FA-cupfinal.
- Aron Wan-Bissakas insats var så erbarmlig att det knappt går att ta in. Ur position vid 1-3, styrde in 2-3, orsakade straffen som gav 3-3 och i förlängningens sista minut upphävde han så när offsiden och krönte det med att styra in det som kunde ha varit 3-4. Otroligt.
Sist:
- Så nästa datum att hålla koll på är 25 maj. Antagligen sista gången vi får se Erik ten Hag leda ut ett Manchester United också.
- Det är några ligamatcher kvar att klara av innan dess, men att slåss om platserna 6-8 känns aningen … ljumt.