Då var den avklarad: Den sjätte post-Fergie-managern har gjort sin första Unitedmatch.
1-1 borta mot Ipswich var inga fyrverkerier direkt, men gissningsvis har Röde Rúben fått en del svar.
Vi andra hoppas i alla fall det.
Och viktigast av allt: Han är igång nu!
Unitedklass:
- 1-0! Som i fornstora dagar! En ytter som bara öser längs med kortsidan och serverar en anfallare som hugger likt en kobra! Amad som wingback (en position jag länge ville se Beckham i United i) kan vara ett lyckat drag, då han inte drar sig för hemjobbet. Rashford som återvändande striker ser jag mer som ett “i brist på annat”-drag, även om han där och då visade att han fungerar.
- André Onana. Tillsammans med Mazraoui säsongens bästa Unitedspelare så här långt. Räddningen strax innan 1-1 var helt, helt strålande. Och inte den första av den kalibern från kameruanen, som verkligen lyft sig enormt jämfört med förra hösten.
Kul!
- Shaw, Malacia och Kobbie tillbaka i truppen! Shaw känns gjuten i en trebackslinje, Malacia som bra backup och Kobbie .. ja, Kobbie kanske äntligen kan få en skräddarsydd roll och ta nästa kliv i utvecklingen.
- Ett nytt spelsystem är faktiskt något att se fram emot utvecklingen av. Oavsett hur rörigt det såg ut på Portman Road. Sen återstår att se hur lång ”processen” blir.
Frågetecken – inte okej:
- Vilka spelade sig längre bort från en Rubén-elva? Min gissning är att Jonny Evans inte gjorde sig själv någon större tjänst med den första halvleken. Inte heller Garnacho (spelsinnet?) lär ha övertygat sin nya boss medan Eriksen nog får nöta mest bänk framöver.
- Rashford fick alltså chansen, medan både Zirkzee och Rasmus startade bredvid planen. Jag skulle vara orolig om jag var någon av de två sistnämnda.
- Det var trots allt Ipswich som dominerade mot ett gäng landslagsspelare från några av världens främsta fotbollsnationer. Oavsett hur läget är i United är det här inget som “ska” hända.
Rúben:
- Vi som också varit med ett tag och såg ett och samma tränaransikte i över 25 år har börjat vänja oss vid att få nya mer regelbundet. Och det är trots allt lite som innan en säsong börjar: Man är lite spänd och nyfiken på vad den nye bossen kan leverera. Nu hade han inte haft särskilt lång tid med hela truppen, så det var svårt att se någon helhet än.
- Däremot var det uppfriskande att höra Amorim prata efteråt. Det var inga undanflykter, utan en ärlig analys av vad han såg och vad han ser framåt.
… till sist:
- Största jublet efter 1-0-målet kom här när kommentatorerna berättade att VAR inte kunde användas (brandlarmet gick tydligen i VAR-rummet i London). Så himla skönt att veta att det inte fanns med i matchen. Och så stolt över att Sverige vägrar VAR.
- En poäng borta mot Ipswich får väl motvilligt sägas vara godkänt, men Bodö hemma på Old Trafford? Allt annat än tre poäng och matchen mot Everton blir plötsligt en sådan som det redan kan börja grymtas efter. Så ser verkligheten ut som Unitedmanager och Amorim fick – trots Ed Sheeran – ställas till svars inför Roy Keane direkt under söndagen.
- Röde Rúben? Vad handlar det om? Jo, i Sverige hade vi en gång en Ruben Svensson i IFK Göteborgs framgångsrika lag på 1980-talet. Han var landets mest kända fotbollssocialist och fick därför smeknamnet “Röde Ruben”. Nu vet jag ingenting om Amorims politiska hemvist, men han tränar trots allt de röda djävlarna så då får han tugga i sig att “Röde Rúben” passar alldeles utmärkt.