”Jag tror att jag är redo för en ny utmaning och för de nästa stegen.”
Undertecknad är inne på sitt sjätte år som krönikör för MUSS, vilket är en sann ynnest!
En fördel med att ha ett digitalt fotavtryck från några perioder av upp- och nedgångar är att det enkelt går att jämföra nuvarande åsikter med de från förr.
Den 26 juni 2020 argumenterade jag för hur Marcus Rashford var en personifiering av Manchester United.
En moralisk fyr på det mörka, cyniska och pengafokuserade hav som är världsfotbollen.
Hans insatser för sämre bemedlade barn under covid-19-pandemin gjorde honom förtjänt av alla hyllningar.
Då tyckte jag att det var dags att sluta kasta Manchester Uniteds svar på adelskap – tröjan nummer sju – på nyförvärv som inte gjort sig förtjänta av den.
”Ge tröjnummer sju till Sir Marcus Rashford!”
Den 8 december 2023 var det annat ljud i skällan.
Då var min andemeningen att tiden snart var inne för att gå skilda vägar med Manchestersonen.
Då, för mer än ett år sedan, hade han spenderat hösten ur form.
Han såg lat, obrydd och irriterad ut mest hela tiden.
Kämpaglöden från året dessförinnan, då han skrapat ihop hela 41 poäng, var som bortblåst.
Under tiden mellan de två krönikorna fortsatte lovorden hagla över Rashford.
Men med de sämre säsongerna strösslades minst lika mycket kritik, avsky och förolämpningar.
Den 7 januari 2025 kommer min kanske sista krönika om Marcus Rashford.
Nu blir det inga hyllningar. Inte heller är det hans prestationer (eller avsaknaden därav) som är föremålet för kritiken.
Istället är det vi supportrar som hamnar i skottgluggen.
Men kanske på ett annat sätt än du nu föreställer dig.
Ingressens citat kommer från då Marcus Rashford tog med sig journalisten Henry Winter till sin gamla grundskola för att dela ut julklappar.
Besöket inträffade bara dagar innan kvartsfinalen i ligacupen mot Tottenham.
Bägge detaljer lämnar en bitter eftersmak av utstuderad egoism.
Det var inte barnens situation som hamnade i fokus. Inte heller den kommande matchen för laget Manchester United.
Utan Marcus Rashford.
Kanske var det inte avsikten, men så blev det.
Andy Mitten, en respekterad journalist tillika Unitedsupporter med många kontakter i klubben, släppte bara dagarna efter en egen liten bomb.
”Alla tidigare tränare har haft problem med Rashford. De har berättat det för mig i förtroende under flera Ã¥rs tid.”
Huruvida det stämmer är svårt att bedöma.
Det kan emellertid konstateras att också ten Hag exkluderade Rashford från truppen vid åtminstone ett tillfälle av disciplinära skäl.
Rúben Amorim har – vilket alltså är pudelns kärna – anspelat på något liknande.
Så för att avrunda denna citattunga krönika kommer här ytterligare ett.
När Amorim berättade att Rashford saknades från truppen mot Liverpool därför att han var sjuk valde han att lägga till följande:
”Vi fÃ¥r se i framtiden [om han kommer fÃ¥ spela], men det är med honom som med andra spelare, sedan fattar jag ett beslut.”
Och det är just här vi, supportrarna, borde få kritik.
För vi har inte behandlat honom som andra spelare.
Rashford har tillhört Manchester United sedan sju (!) års ålder.
Han är Manchestersonen som trots svåra uppväxtförhållanden tagit sig dit han är idag genom hårt arbete.
Han har gett tillbaka till sin familj, till sitt grannskap och till sitt land.
Att han som pricken över i:et är vältalig, vänlig och förtroendeingivande har bara spätt på detta.
Han är inte som alla andra. Och vi har påmint honom om det till förbannelse.
Det har, tror jag, stigit honom åt huvudet.
Innan någon hinner invända: Marcus Rashford har också fått utstå ofantliga mängder hat.
Det har skrivits och sagts saker om och till honom som ingen borde behöva se, höra eller ta del av.
Vad det gör med en människa kommer – förhoppningsvis – vi andra dödliga aldrig behöva få veta.
Men.
Även om det är förmildrande omständigheter till hans formsvacka kan det inte betyda att vi måste behålla honom på nåder.
Det skulle gagna varken medspelarna, supportrarna, klubben – eller Marcus Rashford.
Marcus Rashford är inte Antony. Eller Zirkzee. Eller Mount.
Tröskeln ska vara högre för att göra sig av med en klubbikon – ja, jag använder det ordet – än med någon som anlände som ett steg i sin karriär.
Lojalitet och historia betyder någonting i Manchester United. Vi är inte Chelsea.
Men någonstans måste det dras en linje i sanden.
Det gjorde man med David Beckham.
Och det måste man göra med Marcus Rashford.
Så svaret är ja – åtminstone för mig.
United har nått vägs ände med Rashford.
Res med oss till Manchester!