Marcus Rashford verkar ha två lägen: otäckt effektiv eller fullständigt urusel.
Jag fick en fråga när säsongen 2021/2022 led mot sitt slut.
Om beslutet låg på mitt bord: hade jag släppt Marcus Rashford till PSG under det stundande sommarfönstret, om Qatar langade fram 100 miljoner pund?
DÃ¥ var jag tveksam.
Engelsmannen hade åstadkommit blott sju poäng på 32 matcher över samtliga tävlingar.
Jämfört med den föregående säsongen, då han kommit upp i 36 poäng, var skillnaden tämligen hissnande.
Var han färdig? Hade klubben redan klämt ur honom det han hade att erbjuda?
Samtidigt var det ju Marcus Rashford.
Manchester-sonen. Född och fostrad i United.
Hela Englands gullegris efter hans insatser för att tillgängliggöra mat till barn under covid-19-pandemin.
Om det hade varit någon annan hade jag nog sagt ja.
Men nu var det Marcus Rashford. Om någon förtjänade extra överseende så var det han.
Den efterföljande säsongen stod Rashford för makalösa prestationer.
Och vilken poängskörd!
Han mottog applåder och jubelrop för smått otroliga 41 mål och assister.
Hans namn skrevs aldrig upp på någon försäljningslista – och tur var ju det.
Nu är vi där igen.
Den vältatuerade 26-åringen lämnade en säsong där han för det mesta befann sig i toppform.
Att säga att han idag är en skugga av den han var då vore att underdriva.
Han tappar boll, slarvar och missar. Men värst av allt: han verkar inte bry sig.
Löpningarna ekar med sin frånvaro. Försöken är, i bästa fall, pliktskyldiga.
Huvudet och axlarna hänger. Kroppen är slapp. Fötterna är djupt nedborrade i gräset.
Den allmänt bespottade brasilianaren, som också håller till på ytterpositionen, blixtrar till oftare än vad den gode Marcus gör.
Och det säger egentligen allt som behöver sägas.
Förklaringarna till denna formdipp kan vara många – som alltid.
Kanske bryr han sig helt enkelt inte längre. Kanske vill han vidare i karriären; byta klubb.
Jag tror inte på något av ovanstående.
Även om jag är någon som brukar försöka hålla mig borta från skvaller har det till och med nått mina flöden att Manchestersonen haft bekymmer på hemmafronten.
Tidningar hävdade samma sak under 2021, då han senast var klappusel.
Kanske är det en förklaring.
Kanske inte.
Kanske försöker den brittiska pressen bara kapitalisera på en ung stjärna som har det kämpigt. Spä på irritationen och hysterin.
Gör allt vad de kan för att omvandla fjädrar till hönor.
Det vore inte första gången.
Marcus Rashford var inte förbrukad som fotbollsspelare för två år sedan. Och han är förmodligen inte det idag heller.
Åldersmässigt har han fortfarande inte nått sin topp.
Likväl kan jag inte släppa rubrikens frågeställning.
Är tålamodet med Marcus Rashford förbrukat?
Och liksom inför sommaren 2022 är jag … kluven. I motsats till 2022 är jag emellertid mer kluven.
Å ena sidan representerar Marcus Rashford, i sin nuvarande, obefintliga, form den typ av fotbollsspelare som kan reta gallfeber på mig.
Lat, klagande, irriterande.
Den första att slå ut med händerna om en medspelare inte ger honom bollen, trots att han missat 1 400 lägen dessförinnan.
Den som tar en kort alibilöpning för att sedan nonchalant promenera hemåt under en livsfarlig kontring som han själv orsakat.
Som beter sig som om hans yrkesroll och lott i livet inte är något annat än ett ok.
Som om han är ambivalent till sitt privilegium, till klubben, till sporten.
Samma typ av spelare som Anthony Martial är i 95 matcher av 100.
Å andra sidan är Marcus Rashford det som så många andra fotbollsspelare aldrig kommer kunna eller vilja bli.
Född och fostrad i sin klubb. Emotionellt sammanlänkad till dess fram- och motgångar.
Vältalig. Engagerad i frågor som faktiskt spelar roll och gör skillnad; snarare än att enbart bry sig om Guccijackor, frisyrer och snabba bilar.
Det finns där också, absolut. Men där så många andra fotbollsspelare bara har ett lager står Marcus Rashford i 3D.
Han representerar då det som är, var och borde vara rätt med fotbollen.
Det skulle smärta mig otroligt mycket att se honom i en annan fotbollströja.
I så många år var han Manchester United för mig. Det klubben borde stå för anno 2017-2023.
En ensam fyr i allt mörker för Mourinhos, Solskjaers och Rangnicks respektive nedgångar och fall.
En levande moralisk kompass mitt i allt som omgärdat Ronaldo, Greenwood och Antony.
Den enkla, och fullt legitima, invändningen är givetvis att man inte kan behålla fotbollsspelare enbart baserat på deras goda karaktär utanför fotbollsplanen.
Fotboll är trots allt en sport.
Jag har i åratal hoppats att klubben ska göra sig av med det öppna pengasår och promenerande attitydproblem som är Anthony Martial.
Borde inte Marcus Rashford bedömas utifrån samma måttstock?
Förmodligen.
Svaret borde vara “ja” efter hösten 2023. Men i början av december kan jag inte komma mig för att uttala orden.
Fråga mig igen i maj.